Alderney - Sylt
Strax utanför den franska nordkusten ligger de engelska kanalöarna Jersey, Guernsey och Alderney. Den sistnämnda bara drygt en mil från det franska fastlandet. Öarna evakuerades av britterna i juni 1940 och runt månadsskiftet juni/juli samma år ockuperades de av tyskarna. Men Hitler trodde att britterna av propagandaskäl planerade att återerövra dem. För att förebygga en brittisk invasion av de engelska kanalöarna beslöt Hitler i oktober 1941 att öarna skulle befästas och göras ointagliga, i synnerhet Alderney skulle och kom i jämförelse med övriga öar att befästas till det yttersta. Uppgiften att bygga försvarsanläggningarna föll på organisation Todt (O.T.) som tidigare bl.a. byggt Västvallen längs den tyska gränsen mot Frankrike. Själva byggandet av fästningarna utfördes till största del av slavarbetare som hämtades från Europas alla hörn. Dessa sattes i något utav de fyra stycken arbetsläger som upprättades på Alderney under 1942.
Lägren uppkallades efter öar i Nordsjön, Helgoland, Borkum, Nordeney och Sylt. Helgoland låg på öns nordvästra del och bestod av ca 1500 sovjetiska slavarbetare, i mars 1944 förflyttades dessa till Nordeney, därefter revs lägret. Borkum på öns södra delar bestod främst av kvalificerade arbetare/slavarbetare från Tyskland och från tyskockuperade länder. Efter kriget övertogs lägret av den brittiska armén innan det förstördes. Nordeney låg på den nordöstra delen av ön och bestod av slavarbetare från Sovjetunionen, Frankrike, Tjeckoslovakien, Nederländerna, Spanien och Tyskland. Lägrets kapacitet låg på ca 1500. Det fjärde arbetslägret var Sylt som låg på öns sydvästra del och var till ytan det minsta. Lägret bestod av slavarbetare främst från Sovjetunionen.
I mars 1943 överlämnades Sylt till SS som samma månad förflyttade ca 1000 fångar från Sachsenhausen och Neuengamme till Sylt. Lägret kom att underställas Neuengamme och blev därmed det enda koncentrationslägret som upprättades på brittisk mark. Lägrets kommendant var SS-Hauptsturmführer Maximilian List och han drev lägret likt dess motsvarigheter på den europeiska kontinenten. Lägret avvecklades och revs i juni 1944. Inom samtliga läger var förekomsten av bristfällig föda, mediciner och den ständiga fruktan för vakternas godtyckliga agerande alltid närvarande. Det totala antalet fångar som satt i de fyra lägren uppgår till ca 4000. Hur många som dog är som oftast svårt att uppskatta, men i Sylt tros antalet fångar som dog vara ca 400.
Nuvarande status: Raserat med minnestavla (Sylt) (2013).
Läge: 49° 42' 18.16" N 2° 13' 10.15" W (Sylt)
Att ta sig dit: Samtliga läger kan med fördel nås med cykel.
Litteraturtips: Sanders, Paul: The British Channel Islands Under German Occupation 1940 – 45 (2005).
Med undantag av Sylt finns det inga minnesmonument och minnestavlan vid Sylt upprättades så sent som 2008. I närheten av Nordeney finns det ett gemensamt minnesmonument (Hammond memorial) för alla de fångar som fördes till Alderney. Sylt är annars det mest intressanta lägret att besöka. Lägerentrén finns kvar, även vissa ruiner av diverse byggnader finns kvar, bevarat är också två stycken skyddsrum för SS personalen, två stycken små vaktkurer samt en underjordisk tunnel som förband kommendantens villa med lägret. Med undantag av lägerentrén är platsen täckt av tät vegetation och taggiga buskar som gör det svårt att vandra runt på området. Den underjordiska tunneln är mer eller mindre omöjlig att hitta om man inte vet vart man ska leta. För att besökare skall kunna få en uppfattning om hur lägret såg ut vore det lämpligt om det upprättades en informationstavla i närheten av exempelvis lägerentrén. Vid Helgoland finns lägerentrén kvar medan det övriga lägerområdet numera består av villor. Vid Borkum finns lägerentrén kvar samt en del fundament. Vid Nordeney finns bl.a. fångarnas kök och kommendantens villa kvar. Båda ligger på privat mark och har genomgått renoveringar under åren. Andra delar av det forna lägerområdet är numera ett campingområde. Alla platser kan enkelt nås med cykel.
Min känsla är att brittiska myndigheter inte riktigt vill kännas vid det faktum att brittiskt territorium var ockuperat av tyskarna och att det faktiskt även fanns ett koncentrationsläger på brittisk mark. Jag tror att britterna till största del vill bevara den kollektiva minnesbilden av ett Storbritannien som inte var ockuperat och att man därför vill hålla kanalöarna på lite avstånd. Visst finns det museum och monument på samtliga öar som en påminnelse om den tyska ockupationen, men likväl verkar det vara en liten nagel i ögat som inte får störa den heroiska och glorifierade bilden av Storbritannien.
Vad hände då med de judar som fanns på kanalöarna? När tyskarna ockuperade öarna fanns det sjutton judar kvar, de som hade haft möjlighet hade klokt nog låtit sig evakueras innan tyskarna anlände. Men den brittiska regeringen tillät dock endast brittiska judar att evakuera vilket innebar att judar med utländska pass var lämnade till sitt öde. I samband med ockupationen krävde tyskarna att alla judars pass skulle stämplas med ett J. Den lokala polisen och de lokala myndigheterna samarbetade med tyskarna i judefrågan vilket gjorde det lättare för tyskarna att identifiera judar och judisk egendom. Detta samarbete ledde till att Marianne Grünfeld från Polen, Therese Steiner och Auguste Spitz, båda från Österrike arresterades och deporterades i april 1942 till Frankrike och sedermera till Auschwitz där de mördades.