München – Haus der Kunst
I oktober 1933 lade Hitler grundstenen för bygget av ett nytt och stort konstmuseum i München som hette Haus der kunst. Museet hade ritats av Hitlers dåvarande favoritarkitekt Paul Ludwig Troost och invigdes på sommaren 1937 med en utställning som hette Grosse Deutsche Kunstausstellung. Verk av ”officiella” nazistiska konstnärer som Adolf Wissel, Werner Painer och Conrad Hommel visades upp. Haus der kunst var kanske det första storslagna bygget som nazisterna påbörjade och här skulle Tysklands finaste och ädlaste konst visas upp för allmänheten. Museets exteriör präglas av typisk nazistisk monumental arkitektur med en kolonnad av stora och robusta grå pelare på framsidan.
Nuvarande status: Bevarat med museum (1997).
Adress: Prinzregentenstrasse 1, 80538 München.
Att ta sig dit: Tunnelbana till Odeonsplatz.
Litteraturtips: Rydell, Anders: Plundrarna: Hur nazisternas stal Europas konstskatter (2007).
Mellan 1933 och 1945 konfiskerade (stal) nazisterna ca 650 000 konstföremål, i synnerhet var det judar som drabbades. En stor del av denna konst hamnade i nazisternas privata samlingar medan andra ställdes ut på museum/gallerier eller magasinerades. I krigets slutskede kom många konstföremål att förstöras i samband med strider och bombanfall. En del konstföremål transporterade nazisterna bort själva till olika platser för att undvika att den förstördes eller hittades av de allierade. När kriget sedan tog slut var de stulna konstföremål som fanns kvar utspridda över hela Europa och det var oerhört svårt att inventera vad som fanns kvar och var den fanns. Många rättmätiga ägare hade mördats av nazisterna och arvtagarna fick ofta höra att konstföremålen var försvunna. Ytterligare ett problem var att konstföremålen oftast ansågs vara statslösa när den tidigare ägaren inte längre var i livet.
Men allt eftersom åren gick började en del konstföremål dyka upp på auktioner och liknande där de såldes och köptes i en tro av att allt var i sin ordning. Därför var det oerhört svårt för arvingarna att göra anspråk på konstföremålen eftersom ägarförhållandena rent juridiskt var problematiska. Dessutom hade ett flertal arvingar redan erhållit en symbolisk ersättning. Därför kom mycket av de konstföremål som nazisterna konfiskerade (stal) hamna hos privata samlare och konstmuseum runt om i världen. Problemet var att köparna inte reflekterade över vilket ursprung konstföremålen hade och huruvida föremålen egentligen hade rätt att säljas.
Så sent som 1998 samlades 44 regeringar och 13 ideella organisationer på initiativ av det amerikanska utrikesdepartementet och United States Holocaust Museum i Washington för att diskutera fram riktlinjer hur de stulna konstföremålen skulle behandlas och detta resulterade i något som kom att kallas Washingtonprinciperna. Detta innebär att de nuvarande ägarna av konstföremålen uppmanas att på ett rimligt och skäligt sätt ersätta de rättmätiga arvtagarna, antingen genom att återlämna konstföremålen eller genom en ekonomisk kompensation. Principerna är ändå inte bindande utan mer en uppmaning till att hitta en lösning där vissa länder har varit mer benägna att göra rätt för sig än andra.
För svenskt vidkommande blev detta aktuellt när en amerikansk advokat kontaktade Moderna museet i Stockholm 2003 angående tavlan Blumengarten. Detta är en tavla som målades 1917 av den tyske impressionisten och expressionisten Emil Nolde (1867 – 1956). Tavlan ägdes av den tyske judiske affärsmannen Isaac Nathan Deutsch som tvingades fly till Holland strax före krigsutbrottet och tavlan lämnades kvar i Tyskland hos en flyttfirma. Deutsch överlevde inte kriget och när hans arvingar sökte tavlan efter kriget sades det att den förstörts under en bombräd. I början på sextiotalet fick arvingarna en symbolisk ersättning men 1967 dök tavlan upp på ett konstgalleri i Schweiz och köptes (i god naiv tro) av Moderna museet. På uppdrag av regeringen uppmanades 2009 Moderna museet att komma fram till en överenskommelse med arvingarna och tavlan såldes till en privat samlare. I uppgörelsen ingick att Moderna museet fick behålla tavlan t.o.m. 2014. Detta är det enda tillfälle som Washingtonprinciperna tillämpats i Sverige.