Auschwitz II – Birkenau

När Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 togs hundratusentals sovjetiska krigsfångar. Himmler beordrade därför Auschwitz kommendant Rudolf Höss att bygga ut Auschwitz för att kunna ta emot ca 100 000 krigsfångar. Auschwitz I – Stammlager kunde inte expandera men Höss hittade en lämplig plats ca tre kilometer från Stammlager som hette Brzezinka (tyska Birkenau). Bygget av det nya lägret påbörjades i oktober 1941 och invånarna i Brzezinka evakuerades och nazisterna demonterade och flyttade befintliga hus och stall och byggde upp dem som fångbaracker.

 

Precis som Auschwitz I – Stammlager kom även Birkenau att expandera och bestod totalt av ca 300 byggnader när det var som störst under 1944. Birkenau omfattade ca 140 hektar och var uppdelat i tre olika sektioner, BI, BII och BIII. Sektion BI delades upp i två sektioner BIA och BIB, sektion BII delades upp i sex sektioner A – F. Sektion BIII påbörjades i slutet på 1943 men han aldrig avslutas och sektion BIV kom aldrig att påbörjas. I november 1943 blev Birkenau ett självständigt läger med en egen kommendantur. Men ett år senare sammanfördes Birkenau med Auschwitz I – Stammlager igen.

 

Birkenau kom ändå snabbt att ändra inriktning och lägret är mest känt för sina krematorier och gaskammare. I september 1941 genomförde Auschwitz ställföreträdare Karl Fritsch ett experiment med bekämpningsmedlet Zyklon B (cyanvätegas). Experimentet genomfördes i en källarkorridor (block 11) i Auschwitz I – Stammlager där ca 600 sovjetiska krigsfångar och ca 200 sjuka fångar låstes in. Fritsch hade ingen aning om vilken dosering som krävdes och därför tog det upp till två dygn innan samtliga var döda. Men nazisterna ansåg att experimentet föll väl ut och följdes av ytterligare provgasningar.

 

Källaren i block 11 var ingalunda lämpad för dessa experiment eftersom blocket användes för andra syften. Därför flyttades experimenten till ett bårhus precis utanför lägret, men sekretessen kring bårhuset var alltför dålig och därför flyttades experimenten till det mer avskilda Birkenau där ett nytt läger höll på att byggas. I Birkenau byggde Höss om två gamla bondstugor till gaskammare och fortsatte experimenten parallellt med att Birkenau byggdes ut. Stugorna kallades för bunker I och bunker II där den första togs i bruk på våren (troligtvis i mars) 1942 och den andra i juni samma år. Kropparna begravdes i massgravar i anslutning till stugorna.

 

I juli 1942 besökte Himmler Auschwitz, en punkt på programmet var att bevittna en ”specialaktion” där en grupp judar mördades i en utav dessa ”stugor”. Himmler blev uppenbarligen imponerad av vad han såg och lät Höss få veta att Auschwitz skulle bli en framträdande plats i förintandet av Europas judar. Höss förstod att den nuvarande hanteringen var bristfällig på flera vis. En första åtgärd var bygga omklädningsbaracker intill bunker I och II. Fram till dess hade judarna tvingats att klä av sig utomhus, men Höss upplevde detta som generande för offren, framförallt för kvinnorna som tvingades att stå nakna inför okända män. Men stugornas kapacitet var inte tillräckligt för att kunna uppfylla de krav som ställdes på Auschwitz. Höss lät därför påbörja ett bygge bestående av fyra nya mordanläggningar i Birkenau.

 

De två största krematorierna fick benämningarna 2 och 3 och var likadana (spegelvända) där omklädningsrum och gaskammare låg under jord medan själva krematoriet låg ovan jord. De två mindre krematorierna fick benämningarna 4 och 5 och var först avsedda som enbart krematorier och bårhus. Planlösningen tyder på detta och nazisterna planerade troligtvis att även i fortsättningen använda bunker I och II som gaskammare och kremera kropparna i krematorium 4 och 5. Båda krematorierna ligger dessutom i närheten av bunker I och II. Men i slutändan så upprättades även gaskammare i krematorium 4 och 5 och bunker I och II togs ur bruk. Samtliga 4 krematorier togs i bruk vid olika tillfällen under 1943 och kom tillsammans att bli nazisternas största mordanläggningar. De som skulle mördas i Birkenau anlände till en provisorisk ramp strax utanför lägret. Därifrån fick de gå eller åka lastbil till det krematorium de skulle mördas i. Judar från hela det ockuperade Europa deporterades till Birkenau var av de flesta mördades strax efter ankomst, ett fåtal valdes ut för slavarbete.

 

Birkenau nådde sin kulmen på våren och sommaren 1944 när ca 400 000 judar från Ungern mördades i Birkenaus gaskammare. I samband med den ungerska aktionen byggde nazisterna ett stickspår in i själva lägret dit tågen kom med sin mänskliga last. Därifrån var det bara några hundra meter till krematorierna och gaskamrarna. Vid den ungerska aktionen togs även bunker II i bruk igen. Bunker I hade förstörts när de nya krematorierna togs i bruk. Den ungerska aktionen var så omfattande att krematoriernas kapacitet inte räckte utan tvingade tyskarna att kremera nyss mördade judar i stora gropar.

 

Förutom massmord förekom även medicinska experiment av SS läkare. Dr Josef Mengele experimenterade bl.a. på tvillingar och zigenska barn och Dr Horst Schumann experimenterade med röntgenstrålning i syfte att sterilisera män. Förutom experiment var även läkarna närvarande när nya transporter med judar anlände till Auschwitz (Birkenau). Deras uppgift var att godtyckligt bedöma vilka av judarna som de ansåg kunna utföra slavarbete, övriga skickades direkt till gaskammaren. Förutom transporterna genomfördes även regelbundna selektioner av fångar i lägret.

 

Birkenau befriades samtidigt som de två andra Auschwitz lägren den 27 januari 1945. Då hade nazisterna sprängt krematorierna i ett försök att undanröja bevisen för folkmorden. Undantaget var krematorium 4 som hade förstörts i oktober 1944 när krematoriets sonderkommando (judar som arbetade med förintelseprocessen) revolterade.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med museum (2015).

Adress: Brzezinka, 32-600 Oświęcim.

Att ta sig dit: Tåg till Oświęcim och därifrån ca tjugo minuters promenad till museet.

Kommentar:

När jag besökte Auschwitz för första gången på våren 1996 var det Birkenau som gjorde störst intryck på mig och så är det fortfarande. Jag minns de första gångerna jag var där och känslan jag fick när jag på avstånd såg huvudentrén. En entré som berör mig mer än den i huvudlägret. Jag minns också känslan av att träda in på området och den förväntan jag hade att få ta till mig allt vad lägret hade att erbjuda. I synnerhet var det krematorierna som tilldrog mig det största intresset och timmarna jag spenderat vid dem är oändliga. Med åren har känslan och förväntningarna avtagit, men Birkenau har fortfarande en dragningskraft.

 

Birkenau består av både bevarade byggnader och ruiner som tillsammans skapar en perfekt kombination. Att som besökare få vandra omkring på denna plats och utifrån det egna sinnet återskapa historien är något som alltid fyllt mig med historisk tillfredsställelse. Birkenau är så oerhört mycket mer än det som visas under de ordinarie guidade turerna. Lägret är så omfattande att allt inte hinns med under ett och samma besök och för att göra platsen rättvisa förutsätter det att man återkommer. Givetvis är detta något som inte alla har möjlighet till eller känner att de har behov utav. Men för mig är det en speciell känsla att få återvända till platsen de flesta känner obehag inför. När nästa besök kommer att ske vet jag inte, det kan ske inom kort eller så kan det ta något år, det enda jag vet är att jag återkommer.

Litteraturtips:

Rees, Laurence: Auschwitz – Den slutgiltiga lösningen (2007).