Bergen-Belsen

I krigsförberedande syfte upprättade den tyska krigsmakten (Wehrmacht) i mitten på trettiotalet ett flertal militära baser. Den största av dessa hette Truppövningplats Bergen och täckte ett område på 280 kvadratkilometer. Här var det tänkt att motoriserade förband skulle utbildas. Trupperna skulle i sin tur förläggas i två st. kasernområden, ett vid Fallingbostel i den västra änden av basen och ett i Belsen i den östra änden, tillsammans skulle de ha en kapacitet på ca 30 000 man. I anslutning till Fallingbostel och Belsen byggdes även baracker för de arbetare som skulle bygga kasernerna. I Belsen byggdes ca 30 baracker som blev arbetarbostäder för ca 3000 arbetare. När militärbasen var klar runt årsskiftet 38/39 övergavs arbetarbarackerna i både Fallingbostel och i Belsen, en del revs medan andra kom att användas som förråd.

 

Både Belsen och Fallingbostel låg inom ett område som omfattade ca 200 krigsfångeläger. Arbetarbarackerna i Fallingbostel kom strax före krigsutbrottet att omvandlas till ett krigsfångeläger, Stalag XI B. Ett läger som med tiden kom att bli ett utav de största krigsfångelägren, som mest satt ca 95 000 krigsfångar i lägret. Tyskarna skapade s.k. arbetskommandon för fångarna och utnyttjade dem som slavarbetare. I juni 1940 bildade ca 600 franska och belgiska krigsfångar ett sådant arbetskommando som fick benämningen 601. Kommandot förlades i de övergivna arbetarbarackerna i Belsen. I samband med förberedelserna för det tyska anfallet på Sovjetunionen kom Belsen på våren 1941 att expandera och blev ett självständigt krigsfångeläger, Stalag 311, med en kapacitet på ca 20 000 krigsfångar. Ytterligare två st. läger för sovjetiska krigsfångar upprättades, Wietzendorf (Stalag 310) norr om Beslen och Oerbke (Stalag 321) öster om Belsen.

 

I juli 1941 anlände de första 2000 sovjetiska krigsfångarna till Belsen (Stalag 311). Lägret var långt ifrån klart och fångarna tvingades därför med de medel som fanns, oftast med bara händerna, att gräva jordhålor som skydd mot väder och vind. I augusti 1941 skickade Gestapo ca 500 krigsfångar till Sachsenhausen där de mördades därför att de misstänktes vara judar eller politiska funktionärer. I november 1941 satt ca 20 000 fångar i lägret och i mars 1942 hade ca 14 000 av dessa dött. Sammanlagt hade i de tre lägren i mars 1942 ca 41 000 sovjetiska krigsfångar dött (tyfus och dysenteri). Sammanlagt under kriget dog ca 50 000 sovjetiska krigsfångar i dessa tre krigsfångeläger.

 

På sommaren 1943 avvecklades Stalag 311 och blev en del utav Stalag XI B – Fallingbostel. Lägret i Belsen blev ett lägersjukhus för sjuka sovjetiska krigsfångar inom regionen. I slutet på juli 1944 upprättades en sektion för italienska krigsfångar från Oerbke som insjuknat i tuberkulos. I oktober 1944 upprättades en speciell sektion inom lägret för ca 1000 polacker (hälften kvinnor) från den polska hemma armén. Dessa hade tillfångatagits i samband med att upproret i Warszawa slagits ner. I januari 1945 avvecklade Wehrmacht lägersjukhuset och överlämnade det till SS, fångarna flyttades till andra läger. Ca 20 000 krigsfångar dog i krigsfångelägret mellan 1940 och 1945.

 

I april 1943 kom en del utav krigsfångelägret att överföras till SS. Syftet var att SS skulle använda det som ett utbytesläger för judar som SS ville använda i byteshandel mot tyskar som var fängslade i utlandet, mot pengar eller mot material. Officiellt var det ett Aufenthaltslager och lägrets förste kommendant blev Hauptsturmführer Adolf Hass. Lägret byggdes av fångar från Natzweiler, Buchenwald och Niederhagen och kom att bestå av fyra sektioner, Sonderlager, Neutralenlager, Sternlager och Ungarnlager.  Sonderlager upprättades i juli 1943 och där satt mellan 2300 – 2500 judar från Polen. Varje person hade pass, inresevisum eller andra dokument som styrkte att de stod under skydd av en stat som inte var ockuperad av tyskarna. De behövde inte utföra slavarbete. I oktober 1943 skickades ca 1800 judar till Auschwitz där de mördades, antagligen pga. att deras dokument visat sig vara falska.  Neutralenlagen upprättades i augusti 1943 och där satt ett hundratals judar från neutrala stater (mest spanska). Detta var s.k. sefarder, judar med arabisk/spansk härkomst, och som arresterats av tyskarna i Grekland. Förhållandena i denna sektion var kanske bättre än i någon annan del av Belsen. Bättre mat, bättre sanitära faciliteter samt att de inte behövde utföra slavarbete.

 

I februari 1944 överlämnades 365 judar till Spanien. Sternlager upprättades i september 1943 och där satt ca 4000 judar, de flesta hade skickats till Belsen via transitlägret Westerbork i Holland. SS tänkte använda dessa judar i byteshandel mot tyskar som satt fängslade i utlandet. De fick behålla sina civila kläder men var tvungna att bära davidsstjärnan och utföra slavarbete. I juni 1944 beviljades 222 judar utresa till Palestina i utbyte mot tyskar som satt fängslade på brittiskt territorium. I juli 1944 upprättade SS Ungarnlager där ca 1600 judar från Ungern satt fängslade. SS tänkte använda dessa i byteshandel mot antingen pengar eller material. De fick behålla sina civila kläder, var tvungna att bära davidsstjärnan men slapp slavarbete. Mellan augusti och december 1944 beviljades ca 1600 judar utresa till Schweiz i utbyte mot pengar.

 

I takt med att allt fler koncentrationslägerfångar utnyttjades som slavarbetare blev allt fler av dessa sjuka. Därför upprättades i mars 1944 ett s.k. Erholungslager (återhämtningsläger) för sjuka manliga fångar från andra läger. Tanken var att när de tillfrisknat skulle de återvända till lägret varifrån de kommit. Men pga. svält, sjukdomar brist på medicin och vård dog tusentals i lägret. I augusti 1944 upprättades ett tältläger för kvinnliga fångar som via Belsen skulle skickas vidare till arbetsläger. Majoriteten av dessa kom från Auschwitz, bl.a. kom Anne Frank och hennes syster Margot till Belsen i oktober 1944. I november förstördes tältlägret av en storm, fångarna flyttades då till en sektion av lägret med baracker (Kleines Frauenlager). Mellan augusti och november skickades ca niotusen kvinnor till Belsen.

 

I december 1944 blev Belsen ett officiellt KL och en ny fas inleds i lägrets historia, det är då som lägrets katastrofala historia börjar, en fas som gett lägret dess rykte och som blivit en symbol för nazismens illgärningar. Lägret blev då ett mottagningsläger för fångar som evakuerats från andra läger som hotades av fiendens arméer. Transporter med tusentals sjuka och utmattade fångar anlände till Belsen i större antal än vad lägret kunde ta emot. Allt under överseende av den nya kommendanten Josef Kramer, tidigare kommendant för Birkenau. För att klara av tillströmningen av fångar upprättades bl.a. ett nytt större kvinnoläger (Grosses Frauenlager) i det f.d. krigsfångelägret. Men detta är långt ifrån tillräckligt, barackerna blev snabbt överfulla och fångarna tvingades till att bo utomhus. Den totala bristen på mat, medicin, sanitära faciliteter och tak över huvudet ledde till en massdöd. Det rådde totalt kaos i lägret och döda kroppar låg utspridda överallt på lägerområdet. Bara i mars 1945 beräknades ca 18 000 fångar ha dött, däribland Anne och Margot Frank. Mellan december 1944 och april 1945 anlände ca 100 transporter till Belsen med sammanlagt ca 85 000 fångar. I början på april 1945 började SS evakuera fångar till andra läger.

 

Den 15 april 1945 kunde brittiska trupper utan strid befria Bergen – Belsen. Vid den tidpunkten fanns mellan 50 – 60 000 fångar i lägret varav ca 13 000 av dessa var döda och låg utspridda i lägret. Britterna visste att det härjade en tyfusepidemi i lägret men var ändå inte beredda på det som mötte dem. En första åtgärd var att ge fångarna hjälp på plats. Nästa steg var att avlusa dem och efter hand skicka dem till Wehrmachts kaserner för vidare vård. De fångar som låg döda i lägret begravdes i stora massgravar. Britterna förstod också att det de bevittnade var något unikt och beslöt därför att dokumentera befrielsen genom att både filma och fotografera lägret. Filmer och fotografier som starkt bidragit till lägrets rykte. Ca en månad efter befrielsen beslöt engelsmännen att bränna ner barackerna eftersom de var fulla med löss. För många fångar kom befrielsen/hjälpen för sent och i juni hade ytterligare ca 14 000 fångar dött. Sammanlagt dog ca 52 000 fångar i Belsen, varav ca 35 000 det sista halvåret.

 

Ca 480 befälhavare och vakter (varav 45 kvinnor) hade tjänstgjort i Belsen men endast ett fåtal ställdes inför rätta. Den första (och största) rättegången mot dessa ägde rum redan på hösten 1945 då 45 f.d. befälhavare och vakter ställdes inför rätta i Lüneburg. Tolv dödsdomar.

Nuvarande status: Raserat med museum (2013).

Adress: Anne-Frank-Platz, 29303 Lohheide.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Vid sidan av Auschwitz är kanske Bergen-Belsen det mest kända nazistiska lägret och anledningarna är flera. Lägrets koppling till Auschwitz är framträdande eftersom tusentals fångar som satt i Auschwitz skickades till Bergen – Belsen där en stor del utav dem också dog. En annan faktor är att Anne Frank tillsammans med sin syster deporterades från Auschwitz till Bergen – Belsen i oktober 1944. Det enda som är känt om deras vistelse i Bergen – Belsen är att de insjuknade i tyfus och dog i mars 1945. Ytterligare en orsak är att engelsmännen fotograferade förhållandena i lägret. Men den största anledningen till lägrets ryktbarhet beror antagligen på de filmsekvenser som engelsmännen filmade. Filmerna visar inte bara utmärglade lik och fångar och f.d. SS vakter (både manliga och kvinnliga) som tvingas till att begrava sina offer utan även caterpillrars som bildligt plogar ner högar av lik i stora massgravar. I synnerhet det senare har etsat sig fast i det västeuropeiska kollektiva minnet och starkt bidragit till lägrets ryktbarhet i större utsträckning än till andra läger. Även om lägret brändes ner finns det ett flertal fundament efter baracker och andra installationer kvar och de informationsskyltar som finns på det forna lägerområdet gör det lätt att orientera sig. Bland massgravarna finns det även ett flertal individuella gravstenar, med dessa är symboliska eftersom människorna bakom namnen begravdes i någon av massgravarna. Bl.a. har systrarna Frank en gemensam gravsten. Ibland kan man också höra och läsa uttrycket ”Belsenfånge” vilket syftar till att en person är så oerhört smal/mager att de ser ut just som en fånge från Belsen. Detta uttryck härstammar från de nyss nämnda fotografierna och filmsekvenserna och var kanske vanligare förr än vad det var 2013, men hur som helst har det säkerligen bidragit till att bevara det kollektiva minnet av Belsen.

Litteraturtips:

Sheperd, Ben: Befrielsen av Bergen-Belsen (2005).