Breendonk

Strax utanför en liten stad som heter Willebroek, mitt emellan Antwerpen och Bryssel, byggdes mellan 1909 och 1914 fort Breendonk. Fortet var en del av en större försvarslinje och när första världskriget bröt ut i augusti 1914 mobiliserades fortet. I oktober 1914 utsattes fortet för en intensiv tysk artilleribeskjutning och ockuperades av tyskarna. Efter första världskrigets slut 1918 kom fortet till och från att användas av den belgiska armén. Efter tyskarnas anfall på Frankrike och BeNeLux länderna i maj 1940 blev fortet under en kort period den belgiska arméns högkvarter. I september 1940 övertog den tyska säkerhetstjänsten (SD) och säkerhetspolisen (SIPO) fortet och använde det som ett transitläger för olika kategorier fångar. Ca hälften av fångarna var judar och i slutet på 1940 byggdes separata baracker för judar som därmed skildes från övriga fångar. Denna separation varade fram till 1942 då judarna förflyttades till det judiska uppsamlingslägret som upprättats i Dossin kaserne i Mechelen. Breendonk vaktades först av tyska SS vaktförband men senare anslöt även belgiska SS förband till vaktstyrkan. Inledningsvis var förhållandena acceptebla men efter tyskarnas invasion av Sovjetunionen försämrades situationen. Brist på föda, medicin, tortyr, misshandel och sjukdomar blev en del av vardagen för fångarna. Breendonk var inget koncentrationsläger utan ett fängelse varav de flesta fångarna spenderade ca tre månader i fortet innan de skickades vidare till läger i Tyskland, Österrike och Polen. I slutet av augusti 1944 evakuerade tyskarna fortet och fångarna skickades först till Vught i Holland och senare till Tyskland. När amerikanska trupper anlände till fortet i början på september var det tomt men intakt. Ca 3500 fångar gick igenom fortet varav ca 600 satt fängslade vid ett och samma tillfälle. Mellan 300 – 400 fångar avrättades i Breendonk, främst genom hängning och arkebusering.

Nuvarande status: Bevarat med museum.

Adress: Brandstraat 57, 2830 Willebroek.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Alla länder som ockuperades av tyskarna hade sina kollaboratörer som på det ena eller andra sättet tjänade ockupationsmakten och vissa utav dem har för eftervärlden blivit symboler för landsförräderi. I Norge fanns Quisling, kanske den störste symbolen av dem alla, i Frankrike Petain, i Holland Anton Mussert och i Belgien fanns Leon Degrelle. Degrelle var en utbildad jurist som 1930 hade grundat en rörelse med religiösa och fascistiska inslag som kallades för Rexiströrelsen. Rörelsen vurmade även för nazismen och såg med avundsvärda ögon på hur Hitler och nationalsocialisterna växte sig starka i Tyskland. Vid det belgiska parlamentsvalet 1936 fick rörelsen 21 mandat. När Tyskland anföll Belgien i maj 1940 arresterades Degrelle av de belgiska myndigheterna och skickades till Frankrike men blev i samband med Frankrikes fall frigiven av de tyska ockupanterna. Rexiströrelsen och Degrelle blev därefter den tyska ockupationsmaktens förlängda arm i Belgien.

 

1941 anmälde sig Degrelle som frivillig till Waffen-SS och kom att tjänstgöra på östfronten. Han utmärkte sig i strid, steg i graderna och blev Tysklands högst utländska dekorerade soldat. Han fick bl.a. motta riddarkorset av Hitler personligen. Vid detta tillfälle skall Hitler enligt Degrelle själv ha sagt, ”om jag någonsin hade haft en son hade jag hoppats att han varit som du”. Efter kriget flydde han via Norge till Spanien där han erhöll spanskt medborgarskap. Därmed undslapp han utlämning till Belgien. Under sin tid i Spanien fortsatte han att uttrycka sitt stöd för Hitler och han var aktiv i en spansk nynazistisk organisation. Även efter Francos död 1975 kunde han fortsätta att leva ostört fram tills han vid 88 års ålder avled 1994. Men Degrelle har inte bara blivit en symbol för landsförräderi han har även blivit en högt aktad förkämpe för nynazistiska kretsar världen runt. Degrelle tog aldrig avstånd från sina politiska värderingar, sitt hat mot kommunismen och beundran för Hitler som han ansåg vara tidernas största geni. I slutet av sitt liv svarade han på frågan om han ångrade något med orden, ”bara att vi förlorade” (han syftade till att Tyskland förlorade kriget). Lägg därtill hans personliga möten med Hitler och krigsutmärkelser så uppfyller Degrelle allting som nynazister förväntar sig av en förebild.

Litteraturtips:

Kogon, Eugen: SS-Staten (1977).