Ekaterinburg

Den 20 oktober 1884 dog den ryske tsaren Alexander III i sviterna av en njursjukdom och han efterträdes av sin äldste son Nikolai II. Samma år gifte Nikolai sig med Alexandra, tysk prinsessa av Hesse-Darmstadt. Tillsammans kom de att mellan 1895 och 1904 få fem barn, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Aleksej. Den sistnämnde Aleksej var den rättmätige arvtagaren till tronen men han drabbades till familjens olycka i tidig ålder av blödarsjuka. Under Nikolai byggdes den transsibiriska järnvägen som öppnade upp vägen österut. För att kunna expandera österut var det därför viktigt för Nikolai att behålla ett status quo i väster. Men Rysslands expansion och intresse för fjärran östern sågs av Japan som ett hot mot deras intressen.

 

Ett krig mellan de båda länderna var därför kanske oundviklig och i februari 1904 anföll Japan Ryssland. Kriget kom främst att utkämpas om staden Port Arthur där också den ryska flottan led ett nederlag som tvingade Nikolai att söka fred på sommaren 1905. Detta blev ett förödmjukande nederlag och en stor prestigeförlust på Nikolai. En annan händelse som ägde rum under kriget och som starkt kom att undergräva Nikolai var när hans trupper öppnade eld mot en demonstration i Sankt Petersburg i januari 1905. Demonstrationen syftade till att förbättra arbetsvillkoren som tidigare tsarer sakta men säkert börjat införa och luckra upp de livegnas livsvillkor. Men det hela slutade istället med att dryga tusen demonstranter dödades.

 

Nikolai såg sig själv som en envåldshärskare men blev ändå mot sin vilja nödgad att införa en duma (lagstiftande församling). Men han vägrade konsekvent att införa reformer och utsåg själv sina ministrar. Detta agerande underminerade hans ställning ytterligare. När första världskriget bröt ut 1914 hamnade Ryssland omgående i problem och led nederlag på nederlag. I brist på framgång utnämnde han sig själv till överbefälhavare trots att hans rådgivare var av annan åsikt. Nikolai var som oftast ovillig att lyssna på sina rådgivare och lyssnade mer på sin hustrus råd och den person som kanske mer än någon annan är förknippad med tsarfamiljen, Grigori Rasputin. Denne självutnämnde gudsman från Sibirien kom att få ett stort inflytande på tsarfamiljen både politiskt och spirituellt. För stort skulle det visa sig eftersom han mördades 1916.

 

I takt med militära motgångar växte också missnöjet på hemmafronten där folk fick det sämre. Det faktum att hans hustru var av tysk börd spädde också på missnöjet och ryktena om att hon var tysk spion. Till slut blev situationen ohållbar för tsaren och han tvingades abdikera i februari 1917. Ledningen av Ryssland övertogs av den s.k. provisoriska regeringen och tsaren, hans familj och hov fängslades. På sommaren 1917 kunde en revolution/statskupp från Lenins bolsjeviker inte uteslutas. Tsaren och hans familj flyttades därför till Tobolsk. När statskuppen väl ägde rum i oktober 1917 och den provisoriska regeringen störtades tilläts tsaren ändå att vara kvar i Tobolsk, om än under hårdare bevakning än tidigare.

 

En konsekvens av statskuppen blev ett inbördeskrig mellan bolsjeviker och de s.k. Vita. Lenin beslöt därför att i april/maj 1918 förflytta tsarfamiljen till Ekaterinburg vid Uralbergen som var ett starkt bolsjevikiskt fäste. Familjen placerades i det s.k. Ipatiev huset som speciellt tagits i anspråk just för detta syfte och kallades därför för huset för speciella ärenden. I mitten på juli samma år vågade inte Lenin längre riskera att tsaren och hans familj skulle hamna i de vitas händer. Någon skriftlig order från Lenin att avrätta familjen utfärdades aldrig. Men att det lokale bolsjevikiska ledaren Jakov Sverdlov skulle ha agerat utan Lenins uttryckliga godkännande är inte sannolikt.

 

På natten mellan den 16 och 17 juli 1918 väcktes familjen bryskt och fördes till källaren där den ansvarige för avrättningen Yakov Yurovsky läste upp dödsdomen för tsaren. Vad som sedan hände var kaosartat. Den hastigt och oerfarna arkebuseringsplutonen öppnade eld men rummet rökfylldes och man misslyckades med att snabbt döda tsarfamiljen. Inför detta faktum att de fortfarande levde, om än svårt skadade, drabbades mördarna av lite panik och gick lös på de svårt skadade kropparna med både kolvslag och bajonetter. Men till slut hade samtliga på ett brutalt sätt mördats och kropparna kunde därefter forslas bort. Kropparna fördes till ett skogsområde som heter Koptyaki ca en mil norr om Ekaterinburg. Där lastades kropparna av, kläddes av (kläderna brändes) och kastades ner i ett gruvschakt och dränktes in i svavelsyra i ett försök att förstöra kropparna.

 

Gruvschaktet visade sig dock inte vara tillräckligt djupt och de stympade kropparna låg och flöt i grundvattnet väl synliga. Förövarna försökte då få gruvschaktet att kollapsa genom att först kasta ner handgranater och sedan täcka över det med träd, kvistar och annan bråte. Men redan nästa dag beslöt de ansvariga att platsen inte var säker och man beslöt att flytta kropparna till en säkrare plats och begrava dem på nytt. Även detta förlopp blev kaos och panikartat. Redan efter några kilometer körde lastbilen som fraktade kropparna fast i sankmark i Porosyonkov Log. Man beslöt då att begrava kropparna på plats. Återigen försökte man förstöra de stympade kropparna och två av kropparna (Alexej och Maria) brändes och kvarlevorna begravdes i en annan grav lite längre bort för att skapa förvirring vid en eventuell upptäckt.

 

1924 bytte Ekaterinburg namn till Sverdlovsk efter den f.d. bolsjevikiska lokale ledaren Jakov Sverdlov som dött 1919. Ipatiev huset fick stå kvar och det var ingen hemlighet att tsarfamiljen hade mördats i huset. Huset kom ändå att med tiden bli en belastning för myndigheterna eftersom det drog till sig pilgrimer som ville minnas och hedra den siste tsarfamiljen. Därför beslöt politbyrån så sent som 1977 att huset skulle rivas eftersom det inte längre var av historiskt intresse. Det föll på den lokale kommunistiske ledaren Boris Yeltsin att verkställa beslutet. 1991 återfick staden sin tidigare namn men kommunismens ande vilar fortfarande över staden och statyer av både Sverdlov och Lenin finns alltjämt kvar.

Nuvarande status: Raserat med museum.

Läge: 56° 56' 30.51" N 60° 28' 21.63" E (Ganina Yama).

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

1979 hade några amatörforskare lokaliserat platsen där kropparna begravts men då var det absolut inte läge att officiellt uppmärksamma detta. Inte ens en markering av platsen var aktuell utan forskarna fick helt enkelt memorera platsen i huvudet i väntan på gynnsammare tider. Först i samband med glasnost i slutet på åttiotalet kunde man diskutera upptäckten. Efter Sovjetunionens fall 1991 kunde närmare undersökningar genomföras och 1998 återfördes fem av kropparna till Saint Petersburg där de begravdes i Peter Paul fästningen. Kvarlevorna av Alexej och Maria hittades först 2007 men dessa är ännu inte begravda.

 

I början på 2000-talet byggdes en stor ortodox kyrka precis bredvid platsen där Ipatiev huset legat, kallad  Church of All Saints eller Church on the Blood. Inuti kyrkan är all fotografering strängeligen förbjuden och kvinnor förväntas att bära huvudbonad och män förväntas bära byxor som täcker knäna. I anslutande rum i kyrkan finns ett litet museum och det finns även religiösa monument både i och utanför kyrkan. Vid den exakta platsen för Ipatiev huset finns ett litet kapell och ett undanskymt minnesmonument.  Tsarfamiljen är numera helgonförklarad och det finns starka motsättningar mellan historiker och den ortodoxa kyrkan om hur minnet efter tsarfamiljen ska bevaras och framförallt hur den ska berättas.

 

Gravplatsen i Koptyaki heter Ganina Yama och är efter Sovjetunionens fall en helig minnesplats med ett flertal kapell och minnesmonument med en stark religiös prägel som inte ska underskattas. Det är inte alltid att s.k. vanliga turister och guider uppskattas av prästerskapet. Märktes tydligt att min guide var försiktig i allt han gjorde och ville absolut inte dra på sig prästernas uppmärksamhet. Det f.d. gruvschaktet är numera en sänka som omges av en träesplanad.  Precis som i kyrkan i Ekaterinburg förväntas både män och kvinnor ha respektabel klädsel. Fotografering är tillåtet utomhus men inte inuti kapellen.  Vid Porosyonkov Log finns en mindre minnesplats men den har inte alls samma religiösa prägel. Gravarna har markerats ut och platsen är egentligen mer intressant än Ganina Yama.

Litteraturtips:

Montefiore, Simon Sebag: Romanov: Den sista tsardynastin 1613 – 1918 (2017).