Grafeneck


Schloss Grafeneck ligger i en liten by med samma namn ca fem till sex mil söder om Stuttgart. 1929 upprättades det ett sjukhem för fysiska invalider i slottet. I oktober 1939 besökte Dr Herbert Linden från det tyska hälsoministeriet delstaten Württembergs inrikesministerium. Syftet med besöket var att träffa delstatens chef för folkhälsan Eugen Stähle om en lämplig plats för en eutanasicentral. Stähle rekommenderade schloss Grafeneck och i mitten på oktober 1939 konfiskerades slottet och ca 10 till 15 lokala arbetare började bygga en mordanläggning vid slottet. Chef för eutanasicentralen blev Horst Schumann och hans team bestod av 25 manliga och kvinnliga sjuksköterskor. Schumann blev under sommaren 1940 förflyttad till eutanasicentralen Sonnenstein och ersattes av Dr Ernst Baumhardt, han i sin tur ersattes av Dr Günther Hennecke. Grafeneck planerades och upprättades ungefär samtidigt som Brandenburg och det geografiska avståndet mellan dem båda tyder på att de hade olika s.k. upptagningsområden.

Strax bredvid slottet upprättades ett flertal baracker där mordprocessen kom att äga rum och de omgavs av ett högt kamouflerat stängsel för att skydda gaskammaren och krematoriet från insyn. En träbarack fungerade som mottagningsrum där patienterna registrerades och ombads att klä av sig. Därefter fick de gå in i en annan byggnad där ett rum byggts om till gaskammare med falska duschar och träbänkar. I ett anslutande rum fanns koloxidsflaskorna där en operatör via reglage släppte in den mängd gas som behövdes för att mörda offren. Till att börja med hade gaskammaren plats för 40 till 50 personer men byggdes senare om för att klara av 75 personer. Liken bars sedan till ett häststall som gjorts om till bårhus. Sedan kremerades de i någon av de två mobila kremeringsugnar som installerats i en annan byggnad.

Hettan från ugnarna gjorde att nazisterna blev tvungna att avlägsna taket på krematoriet. Närliggande träd sotades ner av askan och hela området spärrades av med varningsskyltar som informerade om infektionsrisken. De första patienterna mördades i januari 1940. Själva slottet användes enbart för administrativa uppgifter samt privata rum för T-4 personalen. Eutanasin fortsatte i Grafeneck fram till december 1940 då protesterna från lokalbefolkningen blev alltför stora. Därför beslöt man att stänga Grafeneck innan det mynnade ut i offentliga protester som allvarligt skulle kunna skada det nazistiska partiet. När nazisterna avvecklade Grafeneck revs alla mordfaciliteter och verksamheten flyttade till Hadamar. Därför finns det inget kvar i Grafeneck förutom några minnesmonument. Minst 10 654 människor mördades i Grafeneck mellan januari och december 1940.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med museum (2001).

Läge: 48°23'41.32" N 09°25'59.60" E

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

De flesta eutanasicentraler är relativt okända där kanske Grafeneck är det minst kända av de sex officiella euthanasicetralerna. Sedan mitt besök har det upprättats ett nytt museum som jag hoppas få tillfälle att besöka någon gång.

Litteraturtips: Friedlander, Henry: The Origins of Nazi Genocide – From euthanasia to the final solution (1995).