Herrhagsskolan

I slutet på andra världskriget var flyktingkrisen i det krigshärjade Europa ett faktum. En bidragande orsak var att de tyska koncentrationslägren och andra läger var överfulla av fångar från Europas alla hörn. Detta var fångar som till största del utnyttjats som slavarbetare inom den tyska krigsindustrin. I takt med de tyska motgångarna evakuerades läger nära fronten till läger som låg längre från fronten. Detta var läger som redan var fyllda till bristningsgränsen och nya fångar bidrog till att försämra situationen ytterligare. Sjukdomar kunde spridas ohämmat och tillgången till föda och mediciner var mer eller mindre obefintlig. Tanken var ändå från tysk sida att de evakuerade fångarna på nytt skulle användas för slavarbete inom krigsindustrin.

Att Tyskland var på väg att förlora kriget var de flesta medvetna om, även flera höga nazistledare förstod att det bara var en tidsfråga innan kriget var förlorat. En av dessa var SS chefen Heinrich Himmler, chef för den tyska polisen och koncentrationslägren. En annan som också var medveten om detta var den svenske officeraren och diplomaten Folke Bernadotte. Han hade sedan några år tillbaka på regeringens uppdrag förhandlat med tyskarna om frigivning av fängslade norska och danska politiska fångar. Bernadotte hade även under 1943 och 1944 organiserat krigsfångeutbyten mellan Tyskland och allierade länder.

Bernadotte såg nu en möjlighet att utvidga sitt arbete till att även omfatta fångar av andra nationaliteter och inte bara politiska fångar. I februari 1945 tog Bernadotte kontakt med Heinrich Himmler och fick till en uppgörelse om att evakuera först och främst skandinaviska fångar från tyska koncentrationsläger och fängelser runt om i Tyskland. Den svenska regeringen ville inte så länge kriget pågick vara den officiella uppdragsgivaren till den hjälpinsats som Bernadotte förberedde. Hjälpinsatsen och evakueringen kom därför att ställas under Röda korsets ledning. Officiellt var aktionen svensk, men den skedde i nära samarbete med både norska och danska företrädare. Men den svenska neutraliteten gjorde att aktionen blev mindre politisk laddad.

Till Bernadottes och Röda korsets förfogande ställdes ca 250 personer och ca 75 bussar som vitmålats och försetts med ett rött kors för ändamålet. Detta för att undvika att bli identifierade som militära mål. Bussarna körde runt i det krigshärjade Tyskland och hämtade fångar och förde dem till koncentrationslägret Neuengamme söder om Hamburg. Himmler hade ställt en del utav Neuengamme under Röda korsets beskydd och lägret kom att fungera som en uppsamlingsplats för de evakuerade fångarna. Där fick fångarna en första vård i väntan på vidare transport. Från Neuengamme fördes fångarna sedan vidare till de skandinaviska länderna. Sammanlagt så evakuerade de vita bussarna ca 20 000 fångar under de två månader insatsen pågick, majoriteten kom från Skandinavien.

För svenskt vidkommande hade Sverige åtagit sig att ta emot 27 000 flyktingar från det svårt sargade Europa. Av dessa hamnade ca 200 (eller 300?) kvinnor från Bergen-Belsen i Karlstad och Herrhagsskolan i slutet av juli 1945, merparten var polska judinnor. De anlände med tåg och samtliga var illa medtagna och en del fick köras med ambulans till skolan som i all hast hade förberetts för att kunna ta emot flyktingarna. Skolan spärrades av, främst pga. smittorisken (tuberkulos och tyfus), men det hindrade ändå inte nyfikna Karlstadsbor att söka sig till skolan, inte sällan för att träffa flickor.

Ca 15 kvinnor som var alltför sjuka dog under vistelsen och dessa begravdes på den mosaiska kyrkogården i Karlstad. Övriga skickades i början på 1946 vidare till andra konvalescenthem i Sverige. Vad som hände med dessa senare är osäkert. Att återvända till hemlandet var oftast inget alternativ eftersom det inte fanns vare sig något hem eller några släktingar att återvända till. Ca 15 – 20 personer kan ha stannat i Karlstad under en kortare och längre period innan även de sökte sig vidare. Men jag tror mig veta att i alla fall en kvinna stannade och gifte sig med en lokal man. Sjukhuset existerade i ca sex månader och därefter återgick det till att bli skola.