Krampen

I november 1943 beslöt den kungliga socialstyrelsen att ett interneringsläger för sovjetiska krigsfångar skulle upprättas i Krampen utanför Skinnskatteberg, Västmanland. Detta var fångar som flytt från tysk fångenskap i Norge och Finland och som tagit sig över gränsen till Sverige. Eftersom Sverige officiellt var neutralt kunde inte krigsfångarna skickas tillbaka till vare sig Sovjetunionen eller Tyskland. Lägret upprättades i samarbete med den sovjetiska legationen i Stockholm som även bidrog med ekonomiska medel. Krampen var inte det första lägret som upprättades, redan 1942 hade ett interneringsläger för sovjetiska medborgare upprättats i Baggå herrgård och pensionat Udden i Baggbron, samtliga i Västmanland. Krampen började byggas av sovjetiska krigsfångar i december 1943. Valet av plats berodde på det isolerade läget som gjorde det problematiskt för fångarna och utomstående att komma i kontakt med varandra. Från sovjetiskt håll fanns det ideologiska motiv till att minimera fångarnas kontakt med all form av svensk kultur. Den närliggande järnvägen och stationen bidrog också till valet av plats eftersom det förenklade transporter till och från lägret. Ytterligare en orsak var all statlig skog som låg runt lägret där fångarna kunde arbeta. Sammanlagt upprättades ett tiotal fångbaracker, kommendantur, samlingssal, matsal, pumphus, tvättstuga och källare. Något stängsel behövde inte upprättas runt lägret.

 

Fångarna arbetade med skogsarbete och vägarbete och de erhöll lön som de bl.a. köpte diverse varor för. Arbetet var givetvis av betydligt lindrigare art än det de hade flytt ifrån och de hade det antagligen väldigt bra. Utanför arbetstiden kunde fångarna titta på film och ägna sig åt andra fritidsaktiviteter, förvisso aktiviteter och filmer som godkänts av den sovjetiska legationen. Men det var bara en tidsfråga innan fångarna kunde skickas tillbaka till Sovjetunionen. Detta tillfälle infann sig när Sovjetunionen och Finland slöt ett fredsavtal i september 1944. Redan nästa månad avseglade två fartyg från Gävles hamn med 900 sovjetiska medborgare, däribland samtliga 300 fångar från Krampen. Vad som sedan hände med fångarna i Sovjetunionen är inte klart, men från sovjetiskt håll sågs krigsfångar som potentiella landsförrädare och troligtvis hamnade ett flertal av dem i läger, andra förvisades kanske till inre exil och det kan inte uteslutas att några t.o.m. avrättades. Från svenskt håll ville man inte vid denna tidpunkt hamna på kollisionskurs med Sovjetunionen och utlämningen diskuterades aldrig. Efter kriget kom Krampen under sommaren och hösten 1945 att hysa flyktingar från Lettland, Rumänien och judar. I november 1945 avvecklades lägret och några år senare revs det.

Nuvarande status: Raserat med informationstavlor/monument.

Läge: 59° 44' 30" N 15° 34' 50" E.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Under 2006 gjordes en utgrävning och en dokumentation av lägret och numera finns det ett fåtal informationstavlor utplacerade på lägerområdet. Den gamla järnvägsstationen är sedan länge borta, men tvättstugan är bevarad och av den övriga bebyggelsen finns det både ruiner och fundament kvar att se och som är lätta att hitta vid sidan av vägen. Ca sju kilometer sydöst om lägret finns den s.k. Rysstenen. I samband med att fångarna byggde en väg passade troligtvis några fångar på att rista in hammaren, skäran och stjärnan och skriva CCCP på en sten intill vägen. Bredvid Rysstenen upprättades 1999 och på årsdagen av deportationerna en minnessten för de ca 2000 sovjetiska krigsfångar som satt i Sverige under kriget. Men känslan är att stenen egentligen riktar sig mot det öde som fångarna gick till mötes när de skickades tillbaka till Sovjetunionen än till deras ”fångenskap” i Sverige.

Litteraturtips:

Lundgren, Hans: Krampen: ryssläger i Sverige under andra världskriget (2008).