Kreta

När det i slutet på april 1941 stod klart att det grekiska fastlandet inte längre kunde försvaras mot de överlägsna tyska styrkorna påbörjades en evakuering av de grekiska och brittiska styrkorna till Greklands största ö Kreta. Kretas geografiska läge gjorde ön till en lämplig plats att fortsätta kriget mot Axelmakterna (Tyskland och Italien). Dels kunde den brittiska flottan utgå från Kretas hamnar och genomföra offensiva operationer mot tyska och italienska mål i Medelhavet. Dels kunde det brittiska flygvapnet nå de för tyskarna viktiga oljefälten i Ploesti, Rumänien. I synnerhet oljefälten var oerhört viktiga för den tyska krigsföringen och därför blev Kreta ett primärt anfallsmål. Det förestående anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941 gjorde också att tyskarna ansåg att den södra flanken måste säkras. Eftersom den brittiska flottan var överlägsen Axelmakternas kunde en invasion av Kreta inte ske sjövägen utan skulle Kreta ockuperas var det tvunget att ske luftvägen.

 

Den 20 maj inledde tyskarna en luftburen attack (operation Mercure) mot Kreta där ca 14 000 fallskärmjägare deltog och släpptes över Kretas nordkust. Det huvudsakliga målet var att snabbt ockupera och besätta flygplatserna vid Maleme, Rethymnon och Heraklion. Dessa skulle i invasionens senare skede användas för transport av både material och trupper för att nedkämpa försvaret på Kreta. Men tyskarna hade delvis missbedömt försvaret av Kreta och de svårigheter en luftburen landsättning innebar, i synnerhet vid Maleme drabbades tyskarna av svåra förluster. Området var starkt försvarat och var strategiskt fördelaktigt för försvararna. Fallskärmsjägarna hamnade under beskjutning omgående och många dödades innan de ens hann landa. Terrängen var också till tyskarnas nackdel och de blev desorienterade och splittrade när de landade under häftig beskjutning. Bittra strider utspelades bl.a. på höjd 107 och vid bron vid Tavronitis nedanför höjden. Men efter det inledande dygnet började tyskarna få grepp om läget och säkra strategiska positioner, bl.a. flygfältet.

 

Försvaret av Kreta bestod inte bara av styrkor från det brittiska samväldet utan även av grekiska styrkor samt av civila kretensare som omgående blandade sig i striderna. Ofta med en brutalitet som gjorde dem oerhört fruktade av de tyska soldaterna. Detta ledde ofrånkomligen till tyska repressalier. Slaget om Kreta varade i ytterligare ca två veckor och slutade med att de brittiska styrkorna evakuerades till Egypten från Heraklion på norra Kreta och från Hora Safkion på södra Kreta. Men den tyska segern hade varit oerhört dyrköpt. Uppskattningsvis deltog ca 22 000 tyska soldater och av dessa dödades eller saknades ca 4000. I synnerhet drabbades fallskärmsjägarna av så pass svåra förluster att den tyske befälhavaren general Kurt Student kallade slaget för en katastrofal seger. Hitler själv blev efter slaget övertygad om att luftburna operationer var passé och förbjöd liknande operationer. De brittiska förlusterna uppgick till ca 2000 dödade och ca 12 000 tillfångatogs medan ca 18 000 evakuerades.

 

Under ockupationen utkämpades ett partisankrig mellan den tyska ockupationsmakten och partisaner. Tyskarna begav sig ogärna upp i de osäkra bergen där partisanerna befann sig. Tyskarnas svar på partisanernas brutalitet och krigföring blev brutala repressalier mot civilbefolkningen där byar förstördes och dess invånare mördades. Vid sidan av partisaner infiltrerade även britterna Kreta med agenter som beblandade sig med den övriga befolkningen och hade kontakt med diverse grekiska motståndsgrupper. I april 1944 lyckades en brittisk/grekisk grupp kidnappa den tyske lokale befälhavaren general Heinrich Kreipe under en bilfärd. Under två månader hölls Kreipe fånge på Kreta innan man lyckades föra honom till Egypten. Under ockupationen byggde tyskarna omfattande försvarsanläggningar mot ett eventuellt allierat invasionsförsök. Kreta kom dock aldrig att invaderas och när det grekiska fastlandet befriades i oktober 1944 förbisågs Kreta. Kretas militära betydelse var obefintlig och den lilla tyska garnison som befann sig på ön blev kvar fram till krigsslutet i maj 1945.

Nuvarande status: Bevarat med museum/monument.

Läge: Platserna finns utspridda över hela ön.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Den tyska krigskyrkogården på höjd 107 vid Maleme med utsikt över Medelhavet är väl värd ett besök. Det är riktigt stämningsfullt att i lugn och ro gå och läsa namnen på de unga (runt 20 år) soldater som finns inristade på gravstenarna. Strax ovanför kyrkogården och precis intill ett litet kapell finns ruinerna efter den nya zeeländska ledningsbunkern varifrån försvaret av höjd 107 leddes. Nedanför höjden har bron vid Tavronitis ersatts med en ny men den gamla bron finns alltjämt kvar och den bär tydliga spår av striderna. Vid Souda Bay öster om Chania finns den brittiska motsvarigheten men den lyckas inte alls skapa samma känsla som den tyska. I Platanias mellan Maleme och Chania finns det ett museum i tyska skyddstunnlar som byggdes under en kyrka. För övrigt finns det mängder av tyska försvarsbunkrar och luftvärn kvar över hela ön. Dessa är i skiftande skick och mycket ligger otillgängligt eller är inom privat mark och kan var mycket svåra att upptäcka. Det finns även ett flertal museum lite varstans på ön. Tyskarnas repressalier mot Kretas befolkning och byar går heller inte obemärkt förbi. Det är få byar inåt land och bland bergen som inte bär spår av detta.

 

En annan intressant sak är Fallschirmjäger Denkmal som tyskarna byggde till minne av de fallskärmsjägare som dödades under slaget. Monumentet finns alltjämt kvar och ligger strax väster om Chania. Monumentet har dock under årens lopp utsatts för vandalisering och åren börjar också ta ut sin rätt, bl.a. finns inte den fallskärmsjägarörn som prydde toppen av monumentet kvar. En kvalificerad gissning är att den togs bort därför att den var i behov av renovering och inte pga. vandalism. Men monumentet är alltjämt förhållandevis bevarat och kan lätt nås via trappan som ledde upp till själva monumentet. När det byggdes kunde monumentet ses på långt avstånd men numera skyms det av både hus och träd. Att monumentet inte revs i samband med att marken exploaterades kan tyda på att man från grekisk sida är medveten om att det finns ett historiskt värde i monumentet som är värt att bevara. Inte tillräckligt för att det ska underhållas och lyftas fram i ljuset, men tillräckligt för att det inte ska rivas.

Litteraturtips:

Beevor, Antony: Kreta (2004).