Leningrad

Leningrad (nuvarande St Petersburg) var Sovjetunionens näst största stad efter Moskva. Det var där som Lenin och hans bolsjeviker genomförde en statskupp (vissa kallar det revolution) 1917 som senare mynnade ut i ett inbördeskrig och grundandet av Sovjetunionen 1922. Leningrad var på flera sätt (politiskt, kulturellt, industriellt) en viktig stad och därmed ett viktigt anfallsmål för det tyska angreppet på Sovjetunionen i juni 1941. Leningrad låg inom armégrupp Nords anfallsriktning och de tyska trupperna nådde stadens utkanter i början på september 1941. Men de sovjetiska försvararna bjöd på hårt motstånd och stoppade det tyska anfallet söderifrån och det finska anfallet norrifrån. Finnarna gjorde sedan halt vid den tidigare gränsen mot Sovjetunionen som gått förlorad under det finska vinterkriget 39/40. Inte blev det bättre när Hitler även dirigerade om tyska pansarförband till andra frontavsnitt. Armégrupp Nords befälhavare fältmarskalk Ritter von Leeb beslöt då att belägra staden och svälta ut den. Ett beslut som välkomnades av Hitler som då inte behövde bekymra sig över hur stadens ca tre miljoner invånare skulle försörjas under vintern.

 

Belägringen tog sin början den 8 september 1941 när tyska trupper nådde fram till Ladogas södra stränder. Därmed hade Leningrad avskärmats landvägen från övriga Sovjetunionen. Redan i början av november 1941 föll temperaturerna ner till minus 30. Vatten, bränsle och el försvann och livsmedlen började sina. De kommunistiska ledarna i Leningrad insåg att några förnödenheter inte kunde komma fram till staden via landvägen eftersom staden var omringad. Därmed erbjud sjön Ladoga ett alternativ när den frusit till. Via en landremsa på ca fem mil mellan Leningrad och Ladogas västra strand vid Kokorevo upprättades en väg som kallades för Livets väg.Vägen fortsatte sedan över isen på Ladoga till en stad på östra sidan som hette Kobina. Denna väg mellan Leningrad och Kobina gav ryssarna möjligheter att föra in förnödenheter från the Big land (den del av Sovjetunionen som inte var ockuperad av tyskarna) till Leningrad och evakuera invånare från Leningrad. Det upprättades senare ytterligare isvägar över Ladoga till andra platser. Vägen bombades kontinuerligt av tyskarna och tusentals lastbilar gick igenom isen.

 

Vintern 41/42 var den svåraste under stadens belägring och när brödransonerna var som minst tilldelades kroppsarbetare en daglig ranson av 250 gram bröd medan icke arbetare tilldelades 125 gram. Invånarna försökte dryga ut brödransonerna genom att blanda ut brödet med bl.a. cellulosa. Hungern blev den värsta fienden och med den kom sjukdomar och bristen på medicin och värme gjorde att ca 7000 människor per dag dog under vintern 41/42. Husdjur, råttor, fåglar mm dödades och åts upp och det förekom även enstaka fall av kannibalism. Inledningsvis och så länge det var möjligt att gräva transporterades liken till kyrkogårdar där de begravdes i massgravar. Då inte detta längre var möjligt lämnades kroppar efter de döda på marken. Men långt ifrån alla lik transporterades till kyrkogårdar, tusentals lik lades ut på gatan där de frös till och människorna passerade dem likgiltigt. Först till våren kunde de transporteras till någon kyrkogård och begravas.

 

Även om staden var belägrad försökte invånarna leva ett liv, vissa museer var öppna, kulturella arrangemang arrangerades, skolor och universitet hölls öppna om situationen tillät och vissa spårvagnslinjer var igång. Trots kontinuerligt bombardemang höll fabriker igång sin krigsproduktion, om än i begränsad form. Allt detta gav invånarna ett moraliskt hopp om en ljusnande framtid. Fr.o.m. våren 1942 lättade trycket på stadens invånare och livet blev i jämförelse med vintern 41/42 drägligare. Röda armén försökte vid fyra tillfällen häva blockaden utan att lyckas men i januari 1943 lyckades man och kunde därmed öppna upp en landväg in till staden. Men det var inte förrän den 27 januari 1944 som belägringen hävdes helt och hållet, då hade Leningrad varit belägrat i nästan 900 dagar. Drygt 600 000 invånare dog i staden under belägringen och ca 400 000 dog under evakueringen från staden. Ca 420 000 av de som dog i staden ligger begravda i massgravar på kyrkogården Piskariovksoye i norra St Petersburg. Tillsammans med ca 50 000 sovjetiska soldater som också ligger begravda på kyrkogården gör detta Piskariovksoye till världens enskilt största massgrav.

Nuvarande status: Bevarad med museer (2011).

Läge: 59°59'40.5"N 30°25'13.3"E (Piskariovksoye kyrkogård).

Att ta sig dit: Tunnelbana och bil.

Kommentar:

Tyskarnas belägring av Leningrad är historiens största belägring och var ett brott mot mänskligheten i paritet med Auschwitz. Men den bedömningen gjorde inte den internationella militärtribunalen i Nürnberg. Att makthavare använder sig utav svält i stor skala för att göra sig av med oönskade är en beprövad metod. I slutet på 1870-talet lät den brittiske kunglige makthavaren i det brittiska Indien Lord Lytton en svält breda ut sig bland indierna. Lytton var en stark förespråkare av Socialdarwinismen som var på stark framfart under artonhundratalets andra hälft. Enligt Lytton var indierna dömda att som det svagare folket gå under till förmån för det starkare brittiska folket och att det då skulle vara att gå emot den evolutionsteori som Charles Darwin framlagt där det är de starkare arterna som överlever på de svagares bekostnad. Som en konsekvens av Lord Lyttons tro på Socialdarwinismens giltighet dog ca 30 miljoner indier av svält under artonhundratalet. Samma darwinistiska utgångspunkt hade Hitler och nazisterna. På 1930-talet utbröt en svält med Stalins goda samvete i Ukraina där bolsjevikerna använde svälten som ett vapen för att neutralisera kulakerna (den sovjetiska bondeklassen) när dessa inte lät sig tvångskollektiviseras. Uppskattningsvis dog ca 14,5 miljoner människor i de drabbade områdena som en följd av svälten. Leningrad var på sätt och vis ett förintelseläger som sakta men säkert ur ett nazistiskt rasperspektiv förintade ett underlägset folkslag.

 

De umbäranden som Leningrad drabbades av under belägringen gick inte obemärkta förbi. Staden var 1945 den första av tolv städer i Sovjetunionen som fick utmärkelsen hjältestad (Hero city) och museerna och monumenten är många. I mitten på sextiotalet började det upprättas minnesmonument i och omkring Leningrad. Dessa monument kallas för the Green belt of glory och upprättades under en tioårsperiod. De ligger utspridda längs en sträcka på ca 200 kilometer, i synnerhet längs Livets väg och den f.d. frontlinjen som omgav Leningrad. I närheten av Kokorevo finns det ett museum som skildrar Livets väg. Vid Kirovsk finns det ett diorama museum som skildrar den sovjetiska offensiven i januari 1943 som innebar att en landväg öppnades upp till Leningrad. I St Petersburg finns det två specifika museer som skildrar belägringen. Det ena är en minnesplats med spektakulära monument, skulpturer och en riktigt stämningsfull minneshall medan det andra är mer som ett ”vanligt” museum. Båda är värda ett besök. Leningrad var den stad i det f.d. Sovjetunionen där det upprättades mest museer och monument till minne av det stora fosterländska kriget.

Litteraturtips:

Salisbury, Harrison E: De 900 dagarna, Leningrads belägring (1974).