Lodz getto

Den 8 september 1939 äntrade den tyska armén Lodz och de antijudiska Nürnbergslagarna från 1935 började omgående gälla stadens ca 230 000 judar. Lodz låg i Warthegaudistriktet och införlivades i det tyska riket. Staden bytte också namn till Litzmannstadt efter den tyske generalen Karl Litzmann som erövrade staden under första världskriget. De antijudiska lagar som infördes mot Polens judar var restriktivare än de som tillämpades i Tyskland. Redan i oktober 1939 annonserade polischefen i Lodz att samtliga judiska affärer på ett klart och tydligt sätt skulle markera att ägaren var jude. Detta innebar att Aryanisation av judiska affärer påskyndades om de lättare kunde identifieras. Aryanisation var en lag från 1938 som tillät att judiska affärer övertogs av icke judar. I november 1939 blev det lag på att Lodz judar oavsett ålder skulle bära ett gult armband på höger arm som identifikation när de vistades utomhus. I december samma år införde Warthegaus gauleiter Arthur Greiser en lag om att judarna inom distriktet skulle bära en väl synlig gul davidsstjärna på bröstet och på ryggen istället för ett armband. Judarna fick dessutom inte vistas utomhus mellan klockan 17.00 och 08.00. Det här var första gången som judarna beordrades att bära en form av identifikation och hade egentligen ingen juridisk förankring. Det var först den 1 oktober 1941 som RSHA:s chef Heydrich införde en lag om att samtliga judar från sex års ålder inom det tyska riket skulle bära en form av identifikation.

 

Kort efter ockupationen började nazisterna med spontana pogromer och att förfölja inflytelserika judar. Dessa misshandlades, mördades, fängslades eller deporterades till koncentrationsläger. Nazisterna började också med slumpmässiga arresteringar av judar på gatan och tvingade dem att arbeta i tyska industrier. Därför började judarna att gömma sig för att på så vis undkomma spontana gripanden. För att skydda judarna från gripanden erbjöd det judiska självstyret ett samarbete med den tyska ockupationsmakten om att tillhandahålla arbetskraft. Tyskarna accepterade detta och fr.o.m. den 7 oktober inrättades ett rekryteringskontor för judisk arbetskraft. Redan i september 1939 hade Heydrich skrivit i ett memorandum att det skulle uppföras speciella områden i de ockuperade städerna där den judiska befolkningen skulle inhysas och skiljas från den övriga befolkningen. I Lodz inrättades i februari 1940 ett sådant område (getto) i stadens norra delar. Lodz judiska befolkning uppgick då till ca 165 000 och de beordrades omgående att flytta dit och den befolkning som bodde där beordrades att flytta ut. Tusentals judar hade dessförinnan flytt Lodz. I slutet av april 1940 isolerades detta område från den övriga staden. Det blev förbjudet att utan speciella tillstånd lämna eller besöka området (gettot). Närliggande hus revs för att det lättare att vakta gettot och då gettot saknade avlopp var det tämligen enkelt för tyskarna att vakta gettot. Frånvaron av avlopp var inte bara av sanitär betydelse utan det gjorde det även svårt att smuggla varor mellan gettot och omvärlden. Gettot i Lodz var det första ”officiella” gettot som nazisterna upprättade i det ockuperade Östeuropa.Med start på hösten 1941 deporterades inte bara polska judar till Lodz getto. Innanför gettot fanns det även ett läger för zigenare (Zigeunerlager) och för polska barn (Polenjugendverwahrlager).

 

I september 1939 utnämndes Chaim Morderchaj Rumkowski till det judiska självstyrets chef. Rumkowski gavs en viss frihet i utbyte av att han samarbetade med tyskarna och han blev kvar på posten som gettots chef fram till avvecklingen sommaren 1944. Rumkowski höll sig gärna med älskarinnor och levde i jämförelse med andra invånare ett behagligt liv i gettot. Rumkowski samarbetade fullt ut med tyskarna och hans roll har kritiserats. Nazisterna hade dock inga som helst planer på att skona Rumkowski. När gettot slutligen avvecklades i augusti 1944 skickades hans familj i likhet med andra till gaskamrarna i Auschwitz. Bristen på mat och mediciner gjorde att sjukdomar som tyfus, fläckfeber, tuberkulos m.fl. spreds obehindrat och tusentals invånare i gettot dog. De som dog i gettot begravdes på den judiska kyrkogården i gettot.

 

I mitten av januari 1942 började nazisterna att deportera judar som inte arbetade inom krigsindustrin till det nyss upprättade förintelselägret Chelmno, ca 10 mil väster om Lodz. De som skulle deporteras till Chelmno eller andra läger tvingades marschera till den närliggande stationen Radegast precis utanför gettot. Den första stora mordaktionen pågick fram till maj 1942. Under denna period mördades knappt 60 000 judar i Chelmno, varav ca 11 000 av dessa kom från västeuropeiska länder. När nazisterna avslutat denna första mordaktion övergick gettot mer eller mindre till att bli ett arbetsläger. Det var därför som gettot till skillnad från många andra getton inte avvecklades under 1943. Deportationerna till Chelmno återupptogs i juni 1944 efter att Himmler beordrat att Lodz getto slutligen skulle upphöra. Under denna andra mordaktion deporterades även judar från Lodz inte bara till Chelmno utan även till Auschwitz. Under en knapp månad i juni och juli deporterades drygt 7000 judar till Chelmno och mördades. Deportationerna upphörde en kortare period efter att rustningsminister Albert Speer vädjat till Hitler om att judarna behövdes inom krigsindustrin. I augusti 1944 upphörde Lodz getto att existera och ett hundratal fångar tvingades arbeta med att avveckla gettot.

 

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2011).

Adress: Aleja Chryzantem, 91-001 Łódź (judiska kyrkogården).

Att ta sig dit: Det går flera bussar från centrala Lodz till delar av det som var gettot.

Kommentar:

Det finns en utmärkt karta över gettot som kan fås genom turistbyrån i Lodz. Detta gör det möjligt att orientera sig i gettot. Det finns förvånansvärt många hus kvar från gettots tid. Den judiska kyrkogården finns också kvar med ”ghetto field” där de människor som dog eller mördades i gettot ligger begravda. Flera monument finns upprättade runt om i gettot.

Litteraturtips:

Sem-Sandberg, Steve: De fattiga i Lodz (2009).