LMU – München

Under 1941 började ett antal studenter vid Ludwig Maximilan universitet (LMU) i München träffas och diskutera situationen i Tyskland och faran med nazismen. Några studenter hade själva erfarenhet från fronten och allt vad det innebar. Andra upplevde att nazismen satte gränser för den individuella utvecklingen där allmännyttan var viktigare än individen. Sammantaget och gemensamt för dem alla var att de upplevde att nazismen drev Tyskland och individualismen mot undergång.

 

Gruppen fick en kärna av sex stycken medlemmar, syskonparet Hans och Sophie Scholl, Christoph Probst, Alexander Schmorell, Willi Graf och Kurt Huber. Förutom dessa fanns sympatisörer i både München och andra städer. Alla kom från olika bakgrunder och flera hade varit medlemmar i nazistiska organisationer, bl.a. syskonen Scholl. Schmorell, Probst och Graf hade alla erfarenheter av fronttjänstgöring och allt vad det innebar, bl.a. bevittande de krigsförbrytelser. Probst var även småbarnsförälder. Kurt Huber var en äldre professor som arbetade vid Münchens universitet och bidrog med erfarenhet som en kontrast till de övriga.

 

De var alla medvetna om att de inte hade några reella möjligheter att bringa regimen på fall. Deras möjligheter låg i att sprida flygblad om bl.a. de krigsförbrytelser som begicks vid fronten. På så vis hoppades de så ett frö som kanske på sikt skulle kunna växa sig starkt och utgöra ett hot mot regimen. Gruppen publicerade sitt första flygblad i juni 1942 och vände sig främst till andra studenter och likasinnade. Ytterligare tre flygblad följde under juni och juli och alla undertecknades med Vita rosen.

 

Det är genom detta namn som de gått till historien men gruppen själva kallade sig egentligen ingenting. Ytterligare två flygblad spreds som inte undertecknades alls. Det var när det sjätte och sista flygbladet spreds av Hans och Sophie Scholl vid Münchens universitet (Ludwig Maximilian universitet) den 18 februari 1943 som de avslöjades av en vaktmästare. De fördes till Gestapos högkvarter vid Wittelsbacher Palast där de erkände sina handlingar.

 

Övriga fyra medlemmar arresterades inom kort och redan efter fyra dagar ställdes syskonen Scholl och Christoph Probst inför den nazistiska folkdomstolen och dömdes till döden genom halshuggning. Domen verkställdes redan samma dag i Stadelheim fängelset, München. Hans var då 24 år och Sophie 21 år. Den andra rättegången mot bl.a. Graf, Schmorell och Huber hölls även den av folkdomstolen den 19 april. Samtliga dömdes till döden genom halshuggning. Ytterligare tre rättegångar hölls mot misstänkta medlemmar av gruppen.

Nuvarande status: Bevarat med museum (2010).

Adress: Geschwister-Scholl-Platz, 80539 München.

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Universität.

Kommentar:

Arvet efter Vita rosen har otvivelaktigt handlat om syskonen Scholl och i synnerhet Sophie. Runt om i världen finns det platser uppkallade efter syskonen Scholl. Vid Münchens univefsitet finns det en byst av Sophie entréhallen och platsen utanför universitetet kallas för Geschwister Scholl Platz. Det finns också ett enligt mig ganska ointressant museum om Vita rosen på universitetet.

 

Sophie har onekligen blivit en av världens mest kända historiska gestalter. Detta har lett till vissa komplikationer hos övriga medlemmars anhöriga som anser att deras insatser inom gruppen hamnat i skymundan eller helt enkelt glömts bort på bekostnad av syskonen Scholl. Historiseringen har, om inte uteslutande men nästan intill, fokuserat på syskonen Scholl och försett dem egenskaper och ett inflytande som inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten.

 

Hans och Sophies roll inom gruppen ska inte underskattas men den ska heller inte överskattas och absolut inte på bekostnad av övriga. Sanningen ligger i att alla bidrog med sitt där det är svårt att rangordna insatserna. Det finns också anledning att ifrågasätta om Sophie verkligen var så ståndaktig vid rättegången som historien gjort gällande. Men allt detta fyller en funktion i vårt sökande efter gestalter som representerar motståndet mot Hitler. I detta fall uppfyller Sophie alla kriterier, hon var ung, kvinna, student och tyska. Egenskaper som gör henne idealisk att lyfta fram som en historisk personlighet och motståndare till nazismen. Under sådana premisser kan det vara problematiskt att lyfta fram andra och därmed riskera att flytta fokus från Sophie, trots att det skulle vara mer historiskt korrekt.

Litteraturtips:

Gebhardt, Miriam: Vita rosen (2017).