Lviv getto

Lviv är den största staden i västra Ukraina och tillhörde fram till andra världskrigets utbrott Polen och låg i den historiska regionen Galizien. Efter att Polen delats mellan Tyskland och Sovjetunionen i september 1939 hamnade Lviv i Sovjetunionen. I juni 1941 invaderade Tyskland Sovjetunionen och Lviv ockuperades av tyskarna den 30 juni. Vid den tidpunkten bodde ca 160 000 judar i staden. I samband med att Sovjetunionen evakuerade staden mördade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD ukrainska fångar som satt i fängelserna. Kropparna av de mördade upptäcktes och blev startskottet på våldsamma pogromer som utbröt i staden. Judar hämtades med våld från sina hemma, attackerades på gatorna, misshandlades, förödmjukades och dödades av uppretade folkmassor som drog likhetstecken mellan kommunism och judendom. Under en månad mördades mellan 4000 – 5000 judar. I juli månad bröt nästa pogrom ut där ytterligare ca 2000 judar mördades. Alla pogromer skedde med tyskarnas outtalade stöd och godkännande.

Den 8 november 1941 upprättade de tyska myndigheterna ett judiskt getto i stadens norra delar. Senast den 15 december skulle alla judar ha flyttat dit. Ca 5000 äldre judar mördades av tysk polis i samband med flytten eftersom de inte ansågs vara arbetsförmögna. Ca 110 000 judar bodde i gettot som omgavs av taggtrådsstängsel och vakttorn. Endast med speciella arbetspass gick det att lämna och återvända till gettot. Trångboddhet, brist på mat och mediciner bidrog till en dödlighet utöver det normala. Smuggling och svarta börshandel blev en metod för judarna att överleva. Något som oftast straffades med döden om det upptäcktes.

I mitten på mars 1942 genomfördes de första deportationerna av judar från gettot till det nyss öppnade förintelselägret Belzec ca tio mil norr om Lviv. Under ca två veckor deporteras ca 15 000 judar till Belzec där de mördades i lägrets gaskammare. Majoriteten av dessa var gamla, kvinnor, barn och sjuka som tyskarna inte längre ansåg kunde utnyttjas för slavarbete. I augusti 1942 genomfördes det som kallades för den stora aktionen då ca 50 000 judar deporterades till Belzec där de mördades. Efter denna aktion så återstod ca 65 000 judar i gettot och därför upprättades ett mindre getto.

I november 1942 deporterades ytterligare ca 5000 judar till Belzec. Samma månad mördades mellan 15 000 – 20 000 judar vid Piaski intill Janowska koncentrationsläger i utkanten av Lviv. Efter dessa två aktioner minskade gettots yta ytterligare. I januari 1943 mördades ytterligare ca 15 000 – 20 000 judar vid Piaski, den här gången judar som i gettot haft viktiga funktioner, typ det judiska rådet eller andra administrativa funktioner. Tysk polis, SS förband och ukrainsk hjälppolis genomsökte gettot efter judar som gömt sig och förstörde gettot systematiskt genom att sätta det i brand. Judar som upptäcktes sköts på plats eller skickades till Piaski där de sköts. Det som blev kvar av gettot efter att det avvecklats blev därefter ett arbetsläger för de kvarvarande judarna. Detta arbetsläger avvecklades och förstördes slutligen i juni 1943 och de sista judarna skickades Janowska där det mördades i november 1943. När Lviv befriades av den sovjetiska Röda armén i juli 1944 fanns det bara mellan 200 – 300 judar som lyckats överleva genom att hålla sig gömda.