Lviv getto

Den judiska befolkningen i Lviv (tyska Lemberg) uppgick när tyskarna ockuperade staden till ca 160 000. Precis som alla andra ockuperade städer i Östeuropa infördes antijudiska lagar. I juli 1941 tvingades judarna bära en väl synlig davidsstjärna på sina ytterkläder som identifikation. I samband med att tyskarna ockuperade staden genomförde ukrainska nationalister och enheter ur Einsatzgruppe C en fyra veckor lång pogrom mot den judiska befolkningen. Under denna pogrom mördades ca 4000 judar. Det som utlöste pogromerna var att det fanns en uppfattning om att det var judarna som låg bakom morden på ukrainska medborgare strax före den tyska ockupationen. I själva verket var det den sovjetiska säkerhetstjänsten (NKVD) som genomfört morden. Många ukrainska nationalister och tillika antisovjeter drog likhetstecken mellan NKVD och judar. Detta gjorde att tyskarna snarare sågs som befriare än ockupanter. Att NKVD även mördat judar var det ingen som tänkte på. Nästa pogrom lät inte vänta på sig utan bröt ut i slutet av juli och har kallats för Petlura days (Petlura dagarna). Simon Petlura var en ukrainsk nationalist och antisemit som organiserade judiska pogromer efter första världskriget. Petlura dödades av en jude i Frankrike efter första världskriget och pogromen som skördade ca 2000 offer tillägnades hans minne.

 

I november 1941 beslöt nazisterna att inrätta ett getto i stadens norra delar dit alla judar beordrades att flytta senast den 15 december samma år. Under omflyttningen av judarna mördades ca 5000 gamla och sjuka. När omflyttningen var klar fanns det ca 120 000 judar i gettot som isolerades från omvärlden. Endast de som arbetade i tyska industrier utanför gettot fick speciella stämplar i sina identifikationspapper som tillät dem att lämna gettot. Förekomsten av förnödenheter var bristande och spridningen av tyfus var omfattande. I mars 1942 började nazisterna att deportera de judar i gettot som inte arbetade till det nyöppnade förintelselägret Belzec, ca 15 mil norr om Lviv. De judar som skulle deporteras till Belzec tvingades marschera till umschlagplatz vid stationen Klepariv i närheten av lägret Janowska i nordöstra Lviv. Belzec var ett ganska litet förintelseläger och de gånger som lägret inte kunde ta emot judar från Lviv mördades dessa i en ravin (Piaski) strax utanför Janowska. Flera gamla, sjuka och unga judar mördades i själva gettot under de så ofta kaotiska utrensningsaktionerna. Flera judar gömde sig i avloppssystemet där de stannade till Lviv befriades (återockuperades) av Sovjetunionen i juli 1944. I juni 1943 beslutade nazisterna att avveckla gettot och de kvarvarande judarna skickades till Janowska. I samband med avvecklingen av gettot mördades tusentals judar. Av Lvivs judar överlevde ca 200 kriget.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2009).

Läge: 49° 51' 3.71" N 24° 1' 27.77" E (monumentet).

Att ta sig dit: Promenad.

Kommentar:

Gamla hus från gettots tid är integrerade med nyare hus. Den mest kände invånaren från gettot var Simon Wiesenthal. Wiesenthal skickades i augusti 1942 till Janowska och sedermera till andra läger och han befriades av amerikanarna i Mauthausen i maj 1945. Wiesenthal ägnade resten av sitt liv till att ”spåra” upp nazistiska krigsförbrytare och har för detta fått en mängd utmärkelser. Men Wiesenthals levnadsöden och insatser har utsatts för hård granskning och det har visat sig att hans berättelser innehåller så pass många brister och felaktigheter att författaren Guy Walters i sin bok, Jakten på ondskan (2010), kallar honom för lögnare. Wiesenthal har för att framhäva sig själv medvetet ljugit, överdrivit och tagit åt sig äran för saker som bevisligen andra gjort sig förtjänta utav. Wiesenthals största bidrag ligger inte i att han spårat upp en massa nazister, hans största bidrag är hans odiskutabla engagemang (trots lögnerna) som gett nazismens brott en uppmärksamhet som det annars kanske inte hade fått.

Litteraturtips:

Arad, Yitzhak: Holocaust in the Soviet union (2009).