Moskva – Stalins bunker


I slutet på trettiotalet påbörjades bygget av en ledningsbunker för Stalin och den närmaste politiska/militära ledningen. Bunkern byggdes i en del av Moskva som heter Izmailovo ca en mil från Kreml. Den byggdes under en sportanläggning som kom att fungera som ett kamouflage för både bygget och bunkern. I samband med att det finsk-ryska kriget bröt ut i november 1939 avbröts bygget men återupptogs igen och stod klart under 1941. Det råder olika meningar om huruvida Stalin använde bunkern eller inte men på hösten 1941 när tyskarna inledde sin offensiv mot Moskva fanns det i alla fall skäl för Stalin att flytta till bunkern.

Det ryktas också om att bunkern binds samman av underjordiska vägar från centrala Moskva men även här finns det ingen officiell bekräftelse för att så är fallet. Invändigt finns det stora utrymmen. Konferenssalen är magnifik med en ljudkuliss som gör det svårt att ens viska utan att det hörs. Rykten säger att den paranoide Stalin ville ha det så för att kunna snappa upp allt som sades runt bordet. Stalin själv hade ett mindre sovrum och ett arbetsrum. Det finns även en stor matsal i georgisk rustik stil (Stalin var från Georgien). När Röda armén drev bort tyskarna från Moskva förlorade bunkern sitt syfte utan att den egentligen någonsin använts för sitt syfte.

Nuvarande status: Bevarad med museum (2018).

Läge: 55° 47' 50.22" N 37° 45' 01.14" E

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Partizanskaya.

Kommentar:

Bunkern kan bara besökas om man bokar tid och guide i förväg. Bunkern ger egentligen ingen bunkerkänsla, den ligger inte nedgrävd utan mer eller mindre precis under markytan. Enligt guiden berodde detta på att ryssarna var så säkra på att sportanläggningen i sig var ett väl fungerade kamouflage och tyskarna ogärna bombade just sportanläggningar. Hur det var med den saken låter jag dock vara osagt. Bunkerns matsal kan även hyras för privata tillställningar. Bunkern är som nämnt omgiven av myter om underjordiska tunnlar och guiden gjorde vad hon kunde för att spä på dessa. Hon hade själv ”hört” tåg fara fram under jord där det sades att det inte finns några tunnlar och att tunnlarna därmed verkligen existerar och används än idag men som ingen erkänner.

Litteraturtips: Montefiore, Simon Sebag: Stalin: Den röde tsaren och hans hov (2004).