Nemmersdorf

I den lilla Ostpreussiska byn Nemmersdorf (nuvarande Mayakovskoye, Kaliningrad oblast) genomförde sovjetiska förband den 21 oktober 1944 en massaker på civila etniska tyska byinvånare. Upprinnelsen till massakern tros vara strider kring ett närliggande brofäste. Under striderna sökte byinvånarna skydd i en eller flera källare på en närliggande gård. Men även sovjetiska soldater sökte skydd i källarna och vad som sedan hände råder det fortfarande delade meningar om. Soldaterna drog sig emellertid tillbaka från byn redan samma dag och när tyska trupper ett par dagar senare återerövrade byn upptäcktes kropparna. Den nazistiska propagandan med Göbbels i spetsen var inte sena med att utnyttja händelsen om vad som väntade när den sovjetiska Röda armén avancerade in i själva Tyskland. Det spelades bl.a. in en journalfilm som visades på tyska biografer. Vad kropparna befarade så begravdes de och ett kors upprättades på gravplatsen, men när den sovjetiska Röda armén återerövrade byn i januari 1945 togs korset bort och därför vet ingen säkert vart gravplatsen låg.

Nuvarande status: Bevarat.

Läge: 54° 31´30.57" N, 22° 4´13.69" E.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Enligt den nazistiska propagandan uppgick antalet offer till flera hundra, men detta är en överdrift. I denna siffra ingår antagligen offer även från andra byar och som har fogats in i Nemmersdorf för att uppnå största möjliga effekt. Troligtvis uppgick antalet offer till någonstans mellan 20 – 30 personer, gamla som unga, kvinnor som barn. Men exakt vad som hände och hur många som miste livet är fortfarande ett kontroversiellt ämne där uppgifterna varierar beroende på vem man frågar. Enligt vittnesmål av överlevande byinvånare mördade, stympade och våldtog de sovjetiska soldaterna människorna som sökt skydd i källarna. Medan den sovjetiska versionen är att människorna dog till följd av striderna kring brofästet och inte till följd av något omotiverat våld, de hamnade helt enkelt mellan två stridande kombattanter. Därför vägrade Sovjetunionen och sedermera Ryssland att se händelsen som en krigsförbrytelse och därför har det inte upprättats något som helst minnesmärke på platsen.

 

Av den anledningen visste jag inte vad som väntade mig när jag tillsammans med en reskamrat och guide besökte Nemmersdorf i slutet på maj 2013. Fanns gården kvar där massakern ägt rum? Skulle det finnas någon i byn som visste något om händelsen? Min känsla var att gården sedan länge var borta och därmed även källarna. Min guide (och tillika tolk) berättade också att det fortfarande finns folk som ställer sig bakom den sovjetiska och ryska versionen om att allt var Göbbels verk och därför inte alltid uppskattar när någon kommer och ställer frågar. Det första vi gjorde när vi kom fram till Nemmersdorf var att göra ett kort stopp vid bron som striderna gällde. Bron förstördes senare under kriget men ruinerna finns kvar och efter kriget byggdes en ny bro lite längre bort. Sedan åkte vi in själva byn och där gick vi in på ett bibliotek och fick på omvägar kontakt med en lärarinna som sades ha god lokalhistorisk kännedom. Hon berättade att det vid tidpunkten för massakern bara fanns en gård med källare, att den dessutom låg i närheten av floden och brofästet gjorde henne mer eller mindre övertygad om att det var där som massakern ägt rum. Det visade sig även att gården fortfarande existerar och är i privat ägo, men som tur kände hon ägaren och därför kunde vi besöka den. Gården ligger några hundra meter från bron och lärarinnan visade oss runt på gården och vi fick även möjlighet att gå in i en källare. Källaren var tom och förfallen men det var ändå en speciell känsla att stiga ner i den med vetskapen om händelserna. Angående gravplatsen trodde hon att den utifrån ett dåtida fotografi låg i närheten av floden, men detta är svårt att avgöra.

 

De plundringar, våldtäkter och mord som de sovjetiska soldaterna gjorde sig skyldiga till är vederlagda och Nemmersdorf har i alla fall i västvärlden blivit en symbol för detta. Men de fortsätter ändå att vara problematiska och omtvistade. Även om ryska historiker och forskare inte längre dementerar att de ägt rum verkar man ändå inte alltid villiga se dem för vad de egentligen var utan ser dem som något annat. Man vill absolut inte att de ska jämställas med de nazistiska brotten. Sovjetunionen hade knappast någon skyldighet och än mindre intresse av att undersöka dem och därför måste man vara kritisk till de sovjetiska och ryska källorna. Någon konsensus mellan historiker och forskare från olika delar av världen finns därför inte.

 

Sovjetunionen var det land som drabbades materiellt och folkligt hårdast av den nazistiska ockupationen och det fanns (och finns) en outtalad förståelse för deras agerande när de avancerade in i själva Tyskland. De gav bara igen för vad de själva hade blivit utsatta för. Det är känt att de sovjetiska officerarna såg mellan fingrarna och de som ertappades behövde sällan räkna med några (allvarliga) rättsliga påföljder. Men de sovjetiska trupperna plundrade, våldtog och mördade även i Polen när de avancerade västerut. Detta tyder på att det även fanns andra faktorer än just hämndmotivet som låg bakom deras agerande. En annan faktor som säkerligen bidragit till att de sovjetiska krigsförbrytelserna inte lyfts fram är att de drog det tyngsta lasset när det gällde att besegra Nazityskland. Det finns alltid en risk att glorian falnar om brotten lyfts fram och detta fanns det (och finns) krafter som vill undvika. En annan konsekvens av att lyfta fram brotten är att de kan användas för politiska syften av grupper som vill skapa en balans mellan de nazistiska och kommunistiska brotten och på så vis rehabilitera nazismen. På detta vis vill man genom att lyfta fram de sovjetiska krigsförbrytelserna visa att nazisterna inte var de enda som begick krigsförbrytelser och att det därmed är felaktigt att enbart lyfta fram de nazistiska krigsförbrytelserna. Inget fel med detta, så länge syftet inte är att rehabilitera nazismen eller förminska deras brott, vilket det många gånger kan vara.

Litteraturtips:

Kershaw, Ian: Slutet: Hitlers Tyskland 1944 – 1945 (2012).