Neuengamme
Koncentrationslägret Neuengamme ligger strax söder om Hamburg i en förort som heter Bergedorf. I december 1938 överfördes ca 100 fångar från Sachsenhausen för att upprätta ett satellitläger intill ett nedlagt tegelbruk. 1940 blev Neuengamme ett självständigt koncentrationsläger i samband med att ett avtal slöts mellan Hamburg stad och SS om att börja tillverka tegel och detta blev lägrets huvudsakliga uppgift. Efter krigsutbrottet ökade antalet fångar drastiskt och de fick arbeta vid närliggande industrier, samt vid utbyggnaden av vissa partier av floden Elbe. Från 1942 fick fångarna både bygga och arbeta i krigsproducerande industrier i och utanför lägret.
Samma år upprättades även ett krematorium, dessförinnan hade kropparna av döda fångar kremerats vid andra krematorium i och runt omkring Hamburg. 1942 byggdes en tillfällig gaskammare i en befintlig byggnad för att mörda sovjetiska krigsfångar. Endast två gasningar ägde rum, den första i september 1942 när ca 200 krigsfångar mördades med Zyklon B och den andra i november samma år då ca 250 krigsfångar mördades. Gaskammaren låg i närheten av fångarnas uppsamlingsplats och gasningarna föregicks inte av något hemlighetsmakeri utan skedde helt öppet. Det förekom även omfattande medicinska experiment i Neuengamme där fångar medvetet smittades med tuberkulos.
Ca 106 000 människor satt i Neuengamme och av dessa fångar dog ca 55 000 utav hårt arbete, svält, misshandel, sjukdomar och avrättningar. Neuengamme hade ca 80 satellitläger och fyra av dessa fanns på den brittiska ön Alderney utanför den franska nordvästkusten. De brittiska kanalöarna var det enda brittiska territoriet som ockuperades av tyskarna under kriget. Fångarna vid dessa läger utnyttjades som slavarbetare vid bygget av försvarsanläggningar. I slutet av kriget blev Neuengamme en uppsamlingsplats för skandinaviska (kvinnliga) koncentrationslägerfångar som transporterats dit från andra läger i Tyskland. Här hämtades de upp av de s.k. vita bussarna som transporterade dem vidare till Skandinavien.
Insatsen leddes av svensken Folke Bernadotte som i samarbete med det svenska Röda korset började förbereda evakueringen av främst skandinaviska fångar. Bernadotte förhandlade bl.a. med SS chefen Himmler personligen. Ca 15 000 fångar evakuerades under mars och april 1945 till Skandinavien. Ytterligare 10 000 evakuerades efter kriget. Insatsen var en stor humanitär aktion som räddade liv, men den har också kritiserats eftersom hjälpaktionen främst var ämnad för skandinaviska fångar. Endast i mån av plats evakuerades andra nationaliteter.
Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med museum (1999).
Adress: Jean-Dolidier-Weg 75, 21039 Hamburg.
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Kogon, Eugen: SS-Staten (1977).
Det finns flera sätt att dokumentera nazismen och det går inte att rangordna infallsvinklarna utan dessa styrs utav vilket syfte man har. En viktig del i dokumentationen är vittnesmålen från personer som satt i koncentrationslägren. De första tjugo åren var inte deras berättelser efterfrågade eftersom fokus låg på annat som hade med kriget att göra. Det var först i.o.m. Eichmannrättegången 1960 och rättegångarna mot SS vakterna i Auschwitz och Treblinka i mitten på sextiotalet som deras upplevelser blev intressanta men endast i egenskap som vittnesmål. Det är egentligen inte förrän efter kommunismens fall som det har funnits ett större intresse av överlevandes subjektiva upplevelser, alltså inte bara i egenskap som vittnesmål vid rättegångar. Det finns olika förklaringar till detta, men när detta skrivs, 2006, så är en förklaring att man har kommit till insikt med att de börjar uppnå en högaktningsvärd ålder och att man inom 10 – 15 år inte längre kommer ha tillgång till dem.
Det finns ingen återväxt bland de överlevande och av de som finns kvar var de flesta tonåringar eller barn när det begav sig. Det gäller att dokumentera medan tid är. Det är framförallt skolor och studiecirklar som i undervisningssyfte anlitar f.d. fångar för att lyssna på deras erfarenheter, men det finns också en problematik. Även om de överlevande blir allt färre finns det fortfarande många kvar (sagt 2011) som kan berätta. Men tyvärr finns det inte plats för alla berättelser och häri ligger det en rangordning. Det är nästan en förutsättning att den som berättar har suttit i Auschwitz eftersom Auschwitz har en särställning. Både på gott och ont.
Undervisningen om Förintelsen begränsar sig tyvärr nästan bara till Auschwitz vilket gör att kunskapen om andra läger blir bristfällig. Därför är ett vittne som inte suttit i Auschwitz inte lika intressant att lyssna på eftersom åhörarna inte kan referera till andra läger. Ett vittnesmål från andra läger eller getton blir bara intressant om det till slut hamnar i Auschwitz. Men även häri ligger det en konkurrens, det gäller att ha en intressant historia som inkluderar gaskammare, krematorier, misshandel, mord, död och andra umbäranden för att fängsla åhöraren eftersom det är just detta som åhöraren förväntar sig. Har man dessutom träffat på SS läkaren Dr Josef Mengele blir man extra intressant. Allt detta var en del utav Auschwitz och det var antagligen svårt att inte komma i kontakt med detta, men det är på vilket sätt kontakten skedde som problematiken ligger i.
Jag har tyvärr märkt att flera överlevande kryddar sin historia genom att göra andras upplevelser till sina egna (internalisera) eller genom att placera sig på en plats eller en tidpunkt som inte stämmer för att därigenom göra sin historia intressantare än andras. Att fabricera eller töja på sanningen på det här viset är aldrig bra eftersom de riskerar att avslöjas och därmed kan tvivel uppstå även kring de överlevare som inte fabricerar eller töjer på sanningen. Därför är det viktigt att även överlevandes berättelser granskas och inte bara tas för givna. Men delvis är det vi åhörare som bär ansvaret för att det har blivit så här. Vi förväntar oss att överlevande ska leverera berättelser som överensstämmer med den dramatik vi matats med från populärmedia. Det är det makabra som efterfrågas och helst i en miljö som vi kan relatera till. Vi nöjer oss inte med att lyssna på en som ”bara” överlevde utan berättelsen måste innehålla mer än så. F.d. fångar försöker bara leva upp till våra förväntningar för annars är risken att ingen vill lyssna på dem.