Nürnberg – Justizgebaude

I slutet på kriget eller strax efter kriget fängslades den ena höga nazisten efter den andra och ställdes inför rätta. Diskussionen om en rättegång mot de högsta nazistledarna kan härledas ända tillbaka till slutet på 1942 när det brittiska krigskabinettet diskuterade frågan. Frågan om att ställa höga nazister inför rätta diskuterades vidare vid mötet i Casablanca 1943 mellan den brittiske premiärministern Winston Churchill och den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt. Senare samma år möttes Churchill, Roosevelt och den sovjetiske ledaren Josef Stalin i Teheran där frågan återigen togs upp om vad som borde göras med de nazistiska ledarna. Churchill hade själv tidigare föreslagit att man borde upprätta summariska rättegångar mot krigsförbrytare. Stalin föreslog att man borde avrätta mellan 50 000 och 100 000 tyska officerare för allt lidande som drabbat det sovjetiska folket. Längre fram i tiden så enades man om att ställa de nazistiska krigsförbrytarna inför en juridisk domstol där de skulle ställas till svars för sina brott. Förutom USA, Storbritannien, Sovjetunionen så fick även Frankrike en plats i den internationella domstolstribunalen. Tillsammans diskuterade de fram vilka åtalspunkter som de anklagade skulle ställas till svars för.

 

Till slut enades man om följande åtalspunkter. (1) Brott mot freden. (2) Planering och förberedelser för anfallskrig. (3) Krigsförbrytelser och (4) Brott mot mänskligheten. Man beslöt också att hålla rättegången i Nürnberg av tre skäl. För det första (1) så låg det inom den amerikanska zonen av det besegrade Tyskland. De övriga tre hade tilldelats varsin zon av Tyskland och Sovjetunionen hade föreslagit att rättegången skulle äga rum i Berlin som låg i deras zon. Detta gick inte de övriga tre med på. Lite kaxigt föreslog de att Sovjetunionen kunde hålla en egen rättegång i Berlin mot de höga nazister som de tillfångatagit. Då Sovjetunionen inte hade någon hög nazist i fångenskap så fick de ge mig sig. De nazistledare som inte begått självmord eller flytt var noga med att se till att de inte hamnade i sovjetiskt fångenskap. De föredrog istället att hamna i västallierat fångenskap. För det andra (2) så var Justitiepalatset i Nürnberg oskadat och det var förbundet med ett fängelse. Detta gjorde att de anklagade kunde föras direkt upp i rättegångssalen genom en hiss nerifrån fängelset. På så vis försvårade man eventuella fritagningsförsök eftersom fångarna hela tiden befann sig i en och samma byggnad. För det tredje (3) och sista så fanns det ett symboliskt och politiskt värde med Nürnberg då detta hade varit platsen för de nazistiska partidagarna.

 

24 höga nazister åtalades och skulle ställas inför militärtribunalen och följande sex nazistiska organisationer förklarades som kriminella. (1) ledarskicket inom nazistpartiet (NSDAP, National Socialistische Deutsche Arbeiter Partei). (2) Schutz Staffel (SS). (3) SicherheitsDienst (SD). (4) Gestapo. (5) Sturm Abteilung (SA) och (6) Överkommandot för de väpnade tyska styrkorna (OKW, Oberkommando der Wehrmacht). Både SD och Gestapo var en del utav SS och bara för att organisationerna kriminaliserades innebar det inte att samtliga inom SS, SD och Gestapo ställdes inför rätta. Detta hade varit praktiskt ogenomförbart med tanke på att medlemmarna uppgick till flera hundratusen. Men ett medlemskap innebar att man riskerade att granskas mera noggrant. Det absoluta översta toppskicket inom nazistledningen var redan döda. Hitler hade begått självmord i april 1945, så även Josef Göbbels. SS-chefen Heinrich Himmler hade tillfångatagits av brittiska styrkor i slutet på maj 1945 i Bremen och fördes till Lüneberg där han erkände att han var Heinrich Himmler. Strax innan han skulle förhöras begick han självmord genom att svälja en cyanidkapsel han gömt i munnen och ligger begravd på okänd plats i Lüneberg.

 

Heydrich hade dödats vid ett attentat redan 1942. Utav de nazister som ställdes inför rätta var det utan tvekan Hermann Göring som var den största koryfén. Göring hade överlåtit sig själv till amerikanska styrkor i Bayern. Även om Göring fråntagits alla politiska befogenheter och t.o.m. uteslutits ur partiet av Hitler (ett öde som även drabbade Himmler) så lät Göring ingen under rättegången missta sig för vilken position han hade haft i Tredje riket. Officiellt var det den tidigare amiralen och chefen för den tyska ubåtsflottan, Karl Dönitz, som var den högst rankade nazisten av de anklagade. Dönitz hade av Hitler i sitt politiska testamente utsetts till rikspresident. Men Dönitz kunde inte alls mäta sig med den auktoritet som Göring hade skaffat sig under ca 25 år. En auktoritet som gett honom ett rykte som en av de absolut högst rankade nazisterna både i och utanför Tyskland.

 

Tribunalen eftersträvade att ställa minst en hög representant från varje organisation som kunde åtalas under någon av åtalspunkterna. Av de 24 åtalade så var det bara Hitlers sekreterare Martin Bormann som inte var i fångenskap. Bormann åtalades ändå i sin frånvaro under punkterna 1, 3 och 4 och fanns skyldig för åtalspunkterna 3 och 4 och dömdes till döden i sin frånvaro. Ledaren för den tyska arbetsfronten, Robert Ley, kunde heller inte ställas inför rätta eftersom han begick självmord i sin cell några dagar före rättegångens inledning. Ägaren av Kruppkoncernen, Gustav Krupp ansågs oförmögen av hälsoskäl att ställas inför rätta och tribunalen diskuterade om det gick att ställa hans son Alfred Krupp inför rätta i sin faders frånvaro. Det hade ändå varit sonen som drivit koncernen under större delen av kriget och starkt bidragit till den tyska upprustningen. Tribunalen ansåg dock att det var för nära inpå rättegången och därför slapp Alfred att åtalas vid huvudrättegången. Han åtalades senare i en separat rättegång för utnyttjande av slavar men klarade sig undan dödsstraff. Kvar fanns det 21 höga nazister som ställdes inför rätta

 

Rättegången började den 21 november 1945 och avslutades i samband med att domarna mot de anklagade kungjordes den 1 oktober 1946. Sammanlagt utfärdades 12 dödsdomar, 7 fängelsestraff och 3 frikännanden. Dödsdomarna verkställdes den 16 oktober i en liten gymnastiksal på fängelsegården. Först ut var det tänkt att Hermann Göring skulle bli, men han lurade bödeln John C Woods genom att begå självmord två timmar före sin avrättning. I Görings frånvaro blev det i stället utrikesministern Joachim von Ribbentrop som blev den förste att hängas. Efter hängningarna fotograferades kropparna och fördes under sekretess till Ostfriedhof i München där de kremerades och askan spreds i floden Isar. De sju åtalade som dömts till fängelse blev kvar i Nürnberg fram till 1947 då de överfördes till Spandaufängelset i Berlin.

Nuvarande status: Bevarat med museum (1998).

Adress: Fürther Strasse 100, 90429 Nürnberg.

Att ta sig dit: Buss från centralstationen.

Kommentar:

Sal nr 600 som Nürnbergrättegången ägde rum i genomgick vissa förändringar för att anpassas till den omfattande mediebevakning som omgav rättegången. Efter rättegången återställdes den i ursprungligt skick och ser lite annorlunda ut än vad den gör i de filmsekvenserna från rättegången. Den gymnastiksal som de till döden dömda nazisterna hängdes i revs senare för att inte bli en vallfärdsort och memorial för nynazister. De som hängdes kremerades senare på okänd plats och askan spreds för vinden. En gemensam grav för dem hade antagligen gett upphov till ett martyrskap. Det räcker med det martyrskap som Rudolf Hess´ grav skapade fram till att den togs bort i juli 2011. De övriga åtalade som antingen dömdes till fängelse eller blev frikända blev med undantag av Hess inga föremål för någon personkult inom de nynazistiska rörelserna. Deras gravar har heller inte blivit någon plats för dyrkan.

 

Att Albert Speer klarade sig undan galgen berodde på att han hade ett annat försvarsupplägg än många andra där han tog avstånd från Hitler och lyckades därmed framställa sig som sympatisk i jämförelse med andra åtalade. Oavsett framställning och syfte så innebar detta att han kunde skriva ner sina memoarer och därmed ge oss en inblick i den absoluta innersta kretsen av de nazistiska makthavarna. Memoarerna skrev han medan han avtjänade sitt tjugoåriga straff och ska givetvis ses ur ljuset att de är skrivna efter kriget och därför måste man vara kritisk till hans framställning. Men de ger hur som helst en inblick från de absoluta makthavarna inom Tredje riket så som de själva upplevde det hela. Det finns mängder av litteratur där författare utifrån olika infallsvinklar och perspektiv skrivit om de nazistiska ledarna. Men det är alltså deras tolkning av en person och inte en självupplevelse från en person på plats och däri finns det en viktig skillnad. Detta är ett vittnesmål (inblick) som är lika viktigt som ett vittnesmål av överlevande från de nazistiska koncentrationslägren.

Litteraturtips:

Tusa, Ann & John: Nürnbergprocessen (1996).