Sankt Petersburg – S13

Den sovjetiska ubåten S-13 tillhörde den s.k. Stalin klassen och började byggas i oktober 1938 och sattes i tjänst i juli 1941. Den kom att tillhöra den sovjetiska Baltiska flottan och tjänstgjorde (patrullerade) i Östersjön. S-13 framgångar under de första åren var blygsamma och vore det inte för sänkningen av det tyska transport- och passagerarfartyget Wilhelm Gustloff den 30 januari 1945 så skulle knappast någon hört talas om ubåten.

 

Gustloff hade lämnat hamnen i Gdynia med ca 10 500 passagerare ombord, en övervägande majoritet var civila på flykt medan övriga var militär personal. Gustloff upptäcktes av S-13 under kapten Alexander Marineskos befäl strax efter att hon lämnat Gdynias hamn. Marinesko förföljde sedan Gustloff och i skydd av mörkret gick S-13 upp till ytan och avfyrade tre torpeder som alla träffade Gustloff på babord sida.

 

Gustloff sjönk på ca 40 minuter och över 9000 av passagerarna dog vid förlisningen. Många utav dem efter att ha hamnat i det iskalla vattnet som rådde vid tillfället. Detta gör sänkningen av Gustloff till den enskilt största sjökatastrofen i historien. Från tyskt håll riktades stark kritik mot Sovjetunionen eftersom man ansåg att det var ett civilt transportfartyg utan militär betydelse och därmed en krigsförbrytelse. En kritik som till viss del lever kvar i framför allt den västeuropeiska historiebeskrivningen.

 

Men till Marineskos försvar så var det omöjligt för honom att veta vilken last Gustloff transporterade. Det rådde mörker och någon tillförlitlig information fanns inte att tillgå. Marinesko agerade antagligen som vilken annan kapten som helst skulle ha gjort, han upptäckte ett fientligt fartyg och agerade utifrån vad som förväntades av honom som kapten på en ubåt.

 

Drygt en vecka senare sänkte S-13 ytterligare ett tyskt fartyg i farvattnen utanför Ostpreussen. General von Steuben transporterade ca 5200 passagerare varav kanske hälften vara skadade soldater medan övriga var en blandning av civila och övriga. Strax före midnatt den 9 februari avfyrade S13 två torpeder som träffade Steuben på styrbord sida. Fartyget krängde kraftigt och sjönk på ca tjugo minuter. Uppskattningsvis dog ca 4500 av passagerarna.

 

Innan S-13 löpte ut från hamnen i Porkkala den 11 januari 1945 väntade kapten Marinesko på att ställas inför krigsrätt för bl.a. alkoholism. Vilket gjorde att man från högre håll inte ansåg honom vara lämplig som krigshjälte. Trots att han genom sänkningen av Gustloff och Steuben blev den mest framgångsrike ubåtskaptenen i den sovjetiska flottan under andra världskriget förvägrades han utmärkelsen Sovjetunionens hjälte.

 

Efter kriget kom han t.o.m. att degraderas och avskedas från flottan. Marinesko dog redan 1963 av cancer, endast 50 år gammal. Först 1990 rehabiliterades Marinesko och han tilldelades postumt utmärkelsen Sovjetunionens hjälte av den dåvarande partisekreteraren Michail Gorbatjov. S-13 togs ur tjänst 1954 och 1957 skrotades båten.

Nuvarande status: Museum (2021).

Adress: Kondrat'yevskiy Prospekt 83, 195271, Sankt Petersburg (museum).

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Ploschad Lenina och sedan buss.

Kommentar:

Sänkningen av Gustloff är på sätt och vis en central händelse under kriget. Inte för att det kom att ha någon påverkan på kriget utan mer för dess katastrofala omfattning av offer. Fartyget ligger av förklarliga skäl kvar på 47 meters djup och är fredat och S-13 är som nämnt tidigare skrotad. Finns säkerligen något föremål kvar någonstans som kanske bärgats, tillhört eller har annan koppling till Gustloff eller S-13. Men förutom detta så blir egentligen Marinesko det som gör att man kommer in på både Gustloff och S-13.

 

Marinesko är begravd på Bogoslovskoye kyrkogården i norra Sankt Petersburg. I närheten finns det ett ubåtsmuseum som bär hans namn där S-13 är en del utav utställningen. I södra Sankt Petersburg har det rests en staty utav honom så sent som 2013, troligtvis sammanföll detta med hans hundraårsdag. I närheten finns även en gata uppkallad efter honom. Den uppmärksamhet Marinesko fått efter Sovjetunionens fall och kanske framför allt på senare år i rysk historiebeskrivning är lite häpnadsväckande. Undrar nästan om det inte finns lite politik med adress till Västeuropa. Eller så är det bara jag som försöker hitta något som inte finns.

Litteraturtips:

Prince, Cathryn: Death in the Baltic (2014).