Spandau fängelse


Spandau är ett distrikt i nordvästra Berlin och där byggdes ett militärfängelse 1876. Fr.o.m. 1919 internerades även civila människor och som mest satt ca 600 fångar internerade. Efter Riksdagshusbranden i februari 1933 användes fängelset av nazisterna för att fängsla politiska motståndare. Dessa fångar skickades senare vidare till andra fängelser/koncentrationsläger. I oktober 1946 dömdes vid Nürnbergrättegången 7 av 21 nazister till fängelse mellan 10 – 20 år, Karl Dönitz, Walter Funk, Erich Raeder, Baldur von Schirach, Kostantin von Neurath, Albert Speer och Rudolf Hess.

Var de dömda skulle avtjäna sina straff var också en fråga med mycket politiskt innehåll, det var viktigt att samtliga segrarmakter, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike, kunde känna sig nöjda. Berlin var det självklara valet eftersom den f.d. rikshuvudstaden var uppdelad i fyra ockupationszoner. Dessutom fanns Spandau fängelset som även uppfyllde de säkerhetsmässiga kriterierna. Men att dessa sju fångar av det nazistiska toppskicket skulle vara fängslade tillsammans med andra ”vanliga” fångar var otänkbart. Därför förflyttades övriga fångar innan de sju överfördes i juli 1947.

Fångarna vaktades enligt ett turschema av de fyra segermakterna i intervaller om en månad vardera. Fångarna tilläts inga permissioner och tilläts sällan att ta emot besök av familj. De fick skriva ett fåtal brev som censurerades till sina familjer. Den enda form av motion och umgänge de fick var på fängelsegården. Där kunde de ägna sig åt lite trädgårdsarbete och samtal med varandra. Funk, Neurath och Raeder frigavs i förtid pga. hälsoskäl. Dönitz, Schirach och Speer avtjänade sina straff och fr.o.m. 1966 då Speer och Schirach frigavs var Hess den enda fången kvar i fängelset. I egenskap av ensam fånge blev Hess världens dyraste fånge och från de västallierades sida diskuterade man om det inte vore lämpligare att överföra Hess till en mindre anstalt eller t.o.m. frige honom. Man angav både ekonomiska, hälso- och humanitära skäl till Hess frigivning. Detta motsatte sig Sovjetunionen och därför blev Hess kvar i fängelset fram till sin död i augusti 1987.

Den officiella dödsorsaken var självmord men konspirationsteorier hävdar att Hess i själva verket blev mördad. När Hess dog var det USA som hade ansvaret för fängelset. Direkt efter Hess död upprättades kravallstaket utanför fängelset för att hålla nazisympatisörer på avstånd. Fängelset revs och murbruket pulveriserades och kastades i Nordsjön. Segrarmakterna förstod att om fängelset fick stå kvar skulle det bil en symbolisk plats för det nazistiska martyrskapet och en vallfärdsort för sympatisörer. Hess har ändå i nynazistiska kretsar blivit en symbol för det nazistiska martyrskapet och hyllas årligen på dödsdagen den 17 augusti.

Nuvarande status: Raserat (2009).

Adress: Wilhelmstrasse 22, 13593 Berlin.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

På platsen där fängelset stod finns det numera ett mindre köpcentra med parkeringsplatser. Den enda byggnaden som finns kvar och som på sätt och vis tillhörde fängelset är ett vakthus som stod intill fängelsets huvudentré. De lindträd som fångarna planterade på fängelsegården finns också kvar och står på parkeringen. I övrigt finns det ingenting som påminner eller informerar om fängelsets sju sista fångar.

Litteraturtips: Speer, Albert: Dagbok från Spandau (1976).