Stari Pisker


Den 11 april 1941 ockuperade tyskarna staden Celje, ca fem mil öster om Ljubljana. Precis som i Östeuropa eftersträvade tyskarna att snabbt pacificera de delar av Slovenien (Untersteiermark) som ockuperades och införlivades i Tyskland. Detta var en uppgift som föll på Gestapo som anlände till Celje tre dagar efter att staden ockuperats i sällskap med självaste Heinrich Himmler. För Gestapos del handlade det om att snabbt hitta ett lämpligt fängelse och som oftast så övertog man redan befintliga fängelser. I Celje fanns det ett sådant i ett f.d. kloster som kallades för Stari Pisker och där satt det ca 200 fångar vid tiden för tyskarnas ockupation av staden. De flesta av dessa frigavs men de grövsta förflyttades till ett fängelse i Graz (nuvarande Österrike). Gestapo fängslade s.k. intellektuella och utbildade och redan i maj satt det ca 700 slovenska patrioter i fängelset.

Fängelset vad indelat i fyra avdelningar, tre för manliga fångar och en för kvinnliga fångar. Inledningsvis var förhållandena acceptabla men i takt med att det slovenska motståndet ökade hårdnade även Gestapos behandling av fångarna och allt fler misstänkta slovenska frihetskämpar fängslades. Gestapo använde som brukligt tortyr och misshandel under förhör för att framtvinga erkännanden och avslöjanden. Inte sällan resulterade detta i att fångar dog under förhör. Redan i september 1941 genomfördes de första avrättningarna av ”politiska brottslingar” på en innergård i fängelset. Fram till augusti 1942 genomfördes sex summariska avrättningar där sammanlagt 374 fångar (325 män och 49 kvinnor) avrättades. En av dessa avrättningar fotograferades av någon anledning av tyskarna och dessa bilder hittades efter kriget.

De dödsdömda placerades i speciella celler och tilläts skriva ett avskedsbrev till nära och kära. Efter att de avrättats lades kropparna i primitiva kistor och fördes till ett krematorium i Graz för kremering. Samtliga avrättningar kungjordes offentligt där orsak och offrens namn publicerades. Avrättningarna godkändes av distriktets politiske ledare (Gauleiter) Dr Siegfried Uberreither och SS-Obergruppenführer Erwin Rösener som var högste lokale SS ledare. En annan ansvarig SS officer var SS-Standartenführer Otto Lurker som i egenskap av högste chef för SIPO och SD i Untersteiermark var ytterst ansvarig för massavrättningarna av civila i Slovenien. Både Rösener och Lurker ställdes efter kriget inför rätta i Jugoslavien och dömdes till döden genom hängning.

I november 1944 hade den slovenska motståndsrörelsen vuxit sig stark och som hämnd för partisanernas frekventa attacker mot tyskar i området sköts fångar och gisslan i avskräckande syfte. Detta fick sällan någon effekt utan attackerna och sabotagen fortsatte, så även avrättningarna. I december 1944 fick motståndsrörelsen reda på att Gestapo planerade att förflytta ca 80 fångar till Maribor (tyska Marburg) där de skulle avrättas. Motståndsrörelsen iscensatte då en djärv plan för att rädda dessa. Sex motståndsmän (partisaner) tog på sig tyska uniformer och lyckades passera säkerhetskontrollerna som omgav Celje. Med hjälp av en informatör på insidan av fängelset avväpnades vakterna och över 100 fångar kunde fritas utan att en enda skott avlossades. I maj 1945 befriades fängelset av partisanerna som i sin tur började fängsla politiska motståndare och kollaboratörer.

Nuvarande status: Bevarat med museum (2011).

Adress: Presernova ulica 20 – 22, 3000 Celje.

Att ta sig dit: Promenad från centrala Celje.

Kommentar:

Tyskarnas brutalitet i Jugoslavien var precis som i Östeuropa, men vad som är mindre omtalat är den brutalitet som drabbade kommunisternas motståndare strax efter kriget. I och omkring Celje mördade Titos partisaner ca 80 000 människor som de ansåg gjort gemensam sak med tyskarna eller var/misstänktes vara motståndare till kommunisterna. Vid Teharje, strax öster om Celje, inrättade kommunisterna ett koncentrationsläger i en tysk f.d. militärförläggning och mördade fram till lägret avvecklades 1950, 5000 personer. Den här brutaliteten som Titos partisaner/kommunister gjorde sig skyldig var inget unikt för Celje utan förekom över hela det f.d. Jugoslavien där i synnerhet kroaterna drabbades exceptionellt hårt. Än idag hittas massgravar efter avrättningar och debatten kring Tito och åren efter kriget är många gånger ett känsligt ämne i det forna Jugoslavien. Hur många som mördades kommer aldrig att kunna fastställas eftersom uppgifterna kraftigt går isär beroende på källa.

Även om Jugoslavien numera är uppdelat i sex självständiga stater (Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Nordmakedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien) råder det absolut ingen historisk konsensus kring landets historia. När det gäller Tito är han alltjämt en person vars historiska arv det råder delade meningar om. Faktumet att Titos partisaner drev ut tyskarna ur Jugoslavien samtidigt som han urskillningslöst mördade antipartisaner gör honom till en komplex person. Historiker som jag pratat med i Slovenien, Kroatien och Serbien vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till honom. Generellt sett så ser de honom som en person som gjorde både bra och dåliga saker. Bra genom att befria Jugoslavien från tyskarna samt att han höll de nationalistiska känslorna i schack men som efter hans död 1980 började pyra och mynnade ut i flera inbördeskrig under nittiotalet. Dålig genom att han var en diktator med blod på sina händer.

Litteraturtips: Pavlowitch, Steven: Hitler’s New Disorder: The Second World War in Yugoslavia (2008).