Thessaloniki

Vid andra världskrigets utbrott hade Greklands näst största stad Thessaloniki en judisk befolkning på ca 50 000 vilket motsvarade ca 70% av det totala antalet judar i Grekland. Majoriteten av dessa var s.k. sefardiska judar som härstammade från Spanien. Inte för inte kallades staden för Balkans Jerusalem. När Italien misslyckades med att besegra Grekland kom tyskarna i april 1941 till undsättning och gjorde processen kort med både Jugoslavien och Grekland. Grekland och den grekiska övärlden delades upp mellan Tyskland och Italien i vilken Thessaloniki hamnade under tysk kontroll. En mindre del av norra Grekland tillföll också Bulgarien.

 

I den tyska delen lät inte antijudiska åtgärder vänta på sig, judiska ledare arresterades, judisk egendom konfiskerades, judiska bostäder konfiskerades och judiska sjukhus övertogs av tyskarna och gjordes om till militärsjukhus. Thessalonikis judiska kyrkogård som troligtvis var Europas största judiska begravningsplats förstördes och gravstenarna kom att användas som byggnadsmaterial.

 

På sommaren 1942 införde tyskarna antijudiska lagar som begränsade judarnas rättsliga, politiska och ekonomiska rättigheter. Judarnas egendom och ekonomiska medel konfiskerades. I juli beordrades också ca 9000 manliga judar mellan 18 och 45 år att infinna sig på ett stort torg i centrala Thessaloniki. Förutom att förödmjukas så fördes ca 5000 bort för att utföra slavarbete. I februari 1943 tvingades judarna flytta till två öppna getton, ett i stadens östra delar och ett i närheten av järnvägsstationen som kallades för Baron Hirsch. Det senare kom längre fram att fungera som ett transitläger för stadens judar när deportationerna började.

 

I december 1942 anlände ett specialkommando från tyska RSHA (Rikets centrala säkerhetsbyrå) till Thessaloniki med uppgift att påbörja deportationerna av den judiska befolkningen. Kommandot leddes av SS Hauptsturmführer Dieter Wisliceny och hans kollega Alois Brunner. Till sin hjälp hade kommandot assistens av de lokala militära myndigheterna.

 

Som brukligt kallade nazisterna de lokala judiska ledare till möte där de informerades om de förestående deportationerna. Precis som på andra håll fick de löften om att judarna skulle förflyttas till Östeuropa och sättas i arbete. Den lokale judiske rabbinen Zvi Koretz valde att samarbeta med tyskarna eftersom han trodde att tyskarnas löften och förklaringar var sanna. Genom ett aktivt samarbete så trodde han att han kunde blidka tyskarna och att minimera eventuella lidanden och straffåtgärder. Under de närmaste månaderna banade därmed Koretz väg för deportationerna.

 

Den 15 mars 1943 avgick det första deportationståget från Thessalonikis järnvägsstation med destination Auschwitz. Deportationerna fortsatte fram till augusti 1943 och sammanlagt deporterades ca 45 000 judar till Auschwitz där de flesta mördades i lägrets gaskammare. Majoriteten av transporterna gick till Auschwitz, men några gick också till Treblinka, Majdanek och Bergen-Belsen. Till Bergen-Belsen deporterades s.k. privilegierade judar, däribland rabbinen Zvi Koretz, och judar med spanska pass.

 

I stort sett samtliga judar från Thessaloniki mördades i Auschwitz gaskammare och det finns flera anledningar till detta. Dels var Thessaloniki ockuperat av tyskarna så några förhandlingar med några utländska myndigheter behövdes inte. Den judiska befolkningen var i huvudsak koncentrerad till stadens centrala delar. Dessutom pratade judarna ett speciellt gammalt språk som kallades för ladino och som talades av de sefardiska judarna. Detta gjorde att de språkligt utmärkte sig och därmed hade svårt att hålla sig gömda. Men den kanske största orsaken till att deportationerna blev så framgångsrika var Zvi Koretz samarbete. Samarbetet innebar att administrativa och logistiska flaskhalsar var ovanliga.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2018).

Läge: 40°38'29.83"N 22°55'29.14"E (gamla järnvägsstationen).

Att ta sig dit: Promenad.

Kommentar:

Platserna i Thessaloniki är utspridda över stadens centrala delar men kan lätt nås med buss eller genom promenad. På platsen där den judiska kyrkogården låg ligger numera Thessalonikis universitet. Det är lätt att fundera över hur man från grekisk sida resonerade när man en gång i tiden bestämde att upprätta ett universitet och att den f.d. judiska kyrkogården ansågs vara en bra och lämplig plats. Först så sent som 2014 upprättades ett monument på universitetsområdet. Vid den nya judiska kyrkogården som upprättades strax efter kriget finns ytterligare ett monument.

 

Järnvägsstationen varifrån judarna deporterades har ersatts med en nyare. I vilken utsträckning den gamla används och i vilken utsträckning det är tillåtet att besöka området bakom stationsbyggnaden låter jag vara osagt. När jag var där på sommaren 2018 fanns det några till synes självutnämnda säkerhetsvakter som inte uppskattade mitt besök. Det finns i alla fall en minnestavla på stationsbyggnaden samt informationstavlor bredvid stationsbyggnaden. Frihetstorget (Plateia Eleftherias) finns heller inte kvar utan är numera en stor parkeringsplats och där finns ett minnesmonument. Däremot finns det inga monument eller minnestavlor i de två f.d. gettona.

 

När detta skrivs 2018 så finns det planer på att bygga ett förintelsemuseum i Thessaloniki. Hur långt man kommit med dessa planer låter jag också vara osagt.

Litteraturtips:

Gilberg, Martin: Holocaust: A History of the Jews of Europe During the Second World War (1987).