Topf und Söhne

1878 grundade Johann Andreas Topf ett företag i Erfurt som tillverkade avfallsugnar och kremerings tillbehör. När Johanns son Ludwig blev alltmer involverad i företaget fick det namnet J.A. Topf und Söhne. Under Ludwigs ledning växte företaget internationellt och från 1914 kom företaget att även tillverka kremeringsugnar. Under 1930-talet var det sönerna till Ludwig Topf, Ludwig och Ernst-Wolfgang som drev företaget. Båda var välutbildade och blev medlemmar i Nazistpartiet i april 1933, kanske mer av opportunistiska skäl än av ideologisk övertygelse. I samband med att den militära upprustningen tog sin början under 1935 kom företaget att vända den ekonomiska nedgång som drabbade företaget under den ekonomiska krisen i trettiotalets början. 1939 hade företaget ca 1150 anställda. Fram till krigsutbrottet var det främst silos som företaget tillverkade och sålde men även granater och delar till flygplan. 1934 infördes i den tyska författningen en s.k. kremeringsartikel med ett flertal paragrafer. Bl.a. fastslogs att kremering av en människa endast får ske om den avlidnes anhöriga så önskar och att proceduren skall vara värdig. Vidare fastslogs att endast en människa i taget får kremeras, askan skall samlas upp, placeras i en speciell urna med all information om den avlidnes fullständiga namn, födelsedatum, födelseplats, dödsdatum, dödsplats, tid och plats för kremering.

 

I början på kriget uppmärksammades Topf und Söhne av SS. Topf und Söhnes ingenjörer kunde med sin expertis finna praktiska lösningar och på ett effektivt sätt göra sig av med döda kroppar. 1941 började avdelning D IV under ledning av ingenjören Kurt Prüfer att förbättra och utveckla ugnar för förbränning av avfall men även kremeringsugnar för avlidna människor. De började därför med att rita och tillverka kremeringsugnar anpassade för koncentrationslägrens behov. Buchenwald var det första koncentrationslägret som efterfrågade en kremeringsugn med tanke på en extrem hög dödlighet hos fångarna under vintern 1939/40. Topf und Söhne presenterade en lösning i form av en mobil kremeringsugn med dubbla ugnar som egentligen var konstruerad för att i första hand kremera död boskap och inte mänskliga lik. Men SS var nöjda med denna och fick en mobil kremeringsugn levererad till Buchenwald vintern 1939. Därmed var affärssamarbetet mellan Topf und Söhne och SS ett faktum som innebar att kremeringsugnar installerades i Dachau, Mauthausen, Gusen och Auschwitz. Sedermera när antalet döda fångar steg kom också lägren att beställa och installera stationära krematorier. Dessa hade en större kapacitet än de mindre mobila ugnarna. Men SS samarbetade även med ett mindre företag som konstruerade kremeringsugnar, nämligen Heinrich Kori i Berlin. Kori hade bl.a. levererat kremeringsugnar till nazisternas eutanasiprogram och kom sedermera att konkurrera med Topf und Söhne om att leverera och installera kremeringsugnar i koncentrationslägren.

 

I november 1941 fick Topf und Söhne ett kontrakt av SS centrala byggnadsbyrå att leverera och installera fem trippelugnar till Auschwitz och ställdes därmed inför en ny utmaning. SS centrala byggnadsbyrå var en avdelning inom SS Centrala ekonomiska förvaltning (SS-WVHA) som fr.o.m. februari 1942 kom att ansvara för bl.a. koncentrationslägren, däribland utbyggnaden av dem. I Auschwitz var det Karl Bischoff som var chef för byggnadsprojekten. Efter att Himmler besökt Auschwitz på sommaren 1942 och bestämt att Auschwitz II – Birkenau skulle bli ett stort förintelseläger fick Topf und Söhne kontrakt att installera två femtrippelugnar i två stora krematorier och två dubbla kvadrupelugnar i två mindre krematorier som skulle byggas i Birkenau. Ugnarna tillverkades i Erfurt och skickades nedmonterade via tåg till Auschwitz där de sedan monterades ihop av tekniker från Topf und Söhne. Topf und Söhne tillverkade och installerade även ventilationen i gaskamrarna samt delar till den hiss som förde upp liken från gaskamrarna till krematoriet på markplan. Det var inte bara Topf und Söhne som var involverade i arbetet med att färdigställa krematorierna. Sammanlagt var 167 civila ingenjörer och arbetare från sju företag inblandade i konstruktionen av krematorierna i Auschwitz II – Birkenau. Allt ifrån teknisk utrustning till murbruk. Topf und Söhne genomförde också underhåll, kontroll och reparationer av sina produkter. SS hjälpte flera utav ingenjörerna och teknikerna med att slippa militärtjänstgöring eftersom deras expertis ansågs viktigare än militärtjänstgöring och insisterade flera gånger vikten av att ingenjörer som Karl Prüfer närvarade vid installationerna.

 

Kurt Prüfer var själv i Auschwitz ett dussintal gånger och vittnade efter kriget om att han var väl medveten om vad begreppet Badehaus für spezial aktionen (eufemism för gaskamrarna och krematoriet) innebar. Enligt Topf und Söhne var krematoriernas kapacitet 1440 lik per dag för de två större krematorierna (II och III) och 768 lik per dag för de två mindre (IV och V). Ett annat bevis för att Kurt Prüfer ägnade sig åt praktiska lösningar var att han försökte leda in värmen från avfallsugnen i krematorium 2 till gaskammaren. Zyklon B fungerar bara vid en temperatur om minst 25 grader och Prüfer var angelägen om att lösa detta praktiska problem. SS prövade detta men det fungerade inte önskvärt. Gaskamrarna värmdes ändå upp genom människornas kroppstemperatur. Under 1943 diskuterade Kurt Prüfer med SS om att installera ett sjätte större krematorium för att möta de krav som Auschwitz ställdes inför. Detta förverkligades aldrig pga. att fronten närmade sig Auschwitz. Innan SS sprängde krematorierna i Birkenau hade ugnarna och annan teknisk utrustning avlägsnats för att kunna sättas upp på andra håll, bl.a. i Mauthausen. Av detta blev det inget pga. krigsutvecklingen. Sammanlagt installerade Topf und Söhne minst 25 singel eller multipla kremeringsugnar i fyra koncentrations/förintelseläger. Den övervägande majoriteten i Auschwitz. Men koncentrationslägren blev aldrig den marknad som Topf und Söhne hade hoppats på och av företagets totala omsättning motsvarade koncentrationslägren inte mer än 2 %. Konkurrenten Kori installerade minst 42 singel kremeringsugnar i ca tjugo koncentrationsläger.

 

Kurt Prüfer arresterades av Sovjetunionen och dömdes till 25 års fängelse, enligt sovjetiska källor dog han av hjärtinfarkt 1952. Ludwig Topf begick självmord i maj 1945 innan han hann arresteras. Ernst-Wolfgang Topf undgick åtal och startade upp en ny firma i Wiesbaden som dock gick i konkurs 1963. I slutet på femtiotalet konfronterades han med uppgifter om hans samröre med SS och koncentrationslägren men nekade konsekvent om att han hade gjort sig skyldig till något brott. Han ansåg att han inte kände till vad ugnarna skulle användas till. Ernst-Wolfgang Topf dog 1979. Topf und Söhnes huvudkontor i Erfurt låg i den sovjetiska ockupationszonen och företaget förstatligades och ställde om sin produktion och kunde därmed fortsätta existera utan att ställas till försvar för sin verksamhet under kriget. Företaget bytte senare namn men någon undersökning av dess historia genomfördes aldrig under Östtysklands existens. Först i samband med Östtysklands upplösning 1990 började man att undersöka företagets historia. Topf und Söhnes huvudkontor och anläggningar förföll alltmer men 2003 förklarades området för ett historiskt arv. Den 27 januari 2011 öppnades ett museum i Topf und Söhnes administrationsbyggnad där framförallt dokumenten mellan Topf und Söhne och SS ställs i fokus.

Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med museum (2011).

Adress: Sorbenweg 7, 99099 Erfurt.

Att ta sig dit: Ca 600 meters promenad från Erfurt centralstation.

Kommentar:

De utmaningar som SS ställdes inför i Auschwitz gick utanför deras egen tekniska expertis och därför sökte man hjälp från den civila sektorn. SS lade ut anbud och gjorde upphandlingar bland företag om de tjänster som efterfrågades. Topf und Söhnes samarbete med SS är ett tydligt exempel på att affärsmässiga samarbeten mellan SS (och nazister i övrigt) och den civila sektorn var betydligt mer vanligt än vad man vill tro. Det handlade helt enkelt om affärsuppgörelser mellan två parter där de enligt ett kontrakt lovade varandra att uppfylla vissa krav. Företagen och SS hade regelbunden korrespondens med varandra om bl.a. felaktiga fakturor, uteblivna betalningar och leveranser, eventuella klagomål, felaktiga beställningar och leveranser mm. För företag som Topf und Söhne var det primära att hitta lösningar och förbättringar på tjänster och produkter som SS efterfrågade. Allt skedde helt okritiskt och utan några som helst moraliska skrupler eller ideologiska motiv.

 

Större delen av fabrikslokalerna där tillverkningen och monteringen av bl.a. kremeringsugnar skedde finns inte längre kvar. Museet finns i den f.d. administrationsbyggnaden och är riktigt intressant eftersom länken mellan SS och civila företag lyfts fram genom ett stort antal dokument. Däri ligger museets tyngdpunkt och styrka. Att museet öppnades först 2011 tyder på att samarbetet mellan SS och den civila sektorn länge varit ett samarbete som man inte riktigt vetat hur man ska hantera. Samarbetet avviker från den traditionella synen på nazismen som präglats (och präglas) av en demonisering och inte som en mänsklig företeelse.

Litteraturtips:

Buchenwald and Mittelbau-Dora Memorials Foundation: The Engineers of the “Final Solution”, Topf & Sons – Builders of the Auschwitz Ovens (2005).