Vaivara

Ca två mil väster om Narva i nordöstra Estland ligger det ett litet samhälle som heter Vaivara och här upprättade nazisterna i augusti 1943 ett transitläger för judar som evakuerats från de avvecklade gettona i Litauen och Lettland. Det fanns även ett mindre antal ryssar, holländare och ester i lägret. Vaivara och dess satellitläger stod först under Organisation Todts (civil och militär ingenjörsorganisation) kontroll men hamnade ganska snart under SS kontroll. Uppdraget att bygga lägret fick SS-Sturmbannführer Hans Aumeier som tidigare tjänstgjort i Auschwitz I som schutzhaftlagerführer. Aumeier blev sedermera även lägerkommendant för Vaivara. Vaivara hade ca tjugo satellitläger under sig där majoriteten av dessa låg i norra Estland. Ca 20 000 judar anlände till Vaivara innan de skickades vidare till något satellitläger där de användes som slavarbetare för att gräva stridsvagnsdiken, bryta skiffer, bygga järnvägar, hugga ner skog mm. Syftet med Vaivara och dess satellitläger var att förbereda och bygga försvarsanläggningar inför den väntade sovjetiska offensiven (offensiven inleddes i augusti 1944). Ca 1300 judar fanns även i Vaivara som parallellt med att fungera som ett transitläger även var ett koncentrationsläger. Sett till antalet fångar som gick igenom Vaivara var lägret det största i Baltstaterna. Fångarna i Vaivara tvingades bo i undermåliga träbaracker och faran med att drabbas av tyfus var ständigt närvarande. SS genomförde regelbundna selektioner för att gallra ut de som drabbats av tyfus eller andra sjukdomar som gjorde dem arbetsoförmögna, dessa mördades. I september 1944 närmade sig den sovjetiska Röda armén och SS började evakuera och riva lägret. Fångarna skickades iväg på s.k. dödsmarscher till andra läger västerut, bl.a. Ereda, och sedan via båt från Tallinn till koncentrationslägret Stutthof i Polen.

Nuvarande status: Raserat med monument.

Läge: 59°22'05.4"N 27°45'38.3"E.

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

De flesta läger hade regelbundna selektioner för att gallra ut de sjuka från de friska. Syftet var tvådelat, dels för att göra sig av med de sjuka och dels för att ”skydda” de som fortfarande var ”friska”. Med tanke på de undermåliga levnadsförhållandena som rådde i lägren var spridningen av sjukdomar snarare regel än undantag. SS lösning på detta var inte att förbättra levnadsförhållandena i lägren för att på så vis komma till rätta med befintliga och begynnande epidemier. För detta fanns vare sig resurser eller vilja utan lösningen blev helt enkelt att mörda de som inte längre ansågs vara arbetsförmögna. Dessa fångar hade SS inte längre någon nytta utav utan de blev till en belastning och någon social omsorg fanns inte på SS dagordning. Majoriteten av fångarna var dessutom judar som ändå skulle utrotas. Selektionerna gick till på följande vis. SS beordrade fångarna utan förvarning att klä av sig nakna och ställa upp sig på lägrets uppsamlingsplats (apellplatz). Här fick de sedan visa upp sig för en eller flera SS läkare som antingen tjänstgjorde i lägret eller kommit dit på uppdrag för detta syfte. Fångarna fick antingen ställa sig framför en läkare som med en snabb visuell (oftast godtycklig) undersökning avgjorde en fånges vidare öde. Endast i vissa undantagsfall gjordes en närmare undersökning.

 

De gånger som SS ville snabba på selektionen fick fångarna springa förbi läkaren som helt enkelt pekade ut de fångar som han ansåg inte längre kunde vara till någon nytta. Dessa fångar plockades ur leden allt eftersom tills läkaren hade sorterat ut de som han ansåg fortfarande kunde vara till nytta. På så vis blev SS läkarna herrar över liv och död. De som inte längre ansågs arbetsförmögna mördades på en avskild plats utanför lägret. Det tog inte lång tid för nyanlända fångar att förstå innebörden av dessa selektioner och överlevande har berättat att dessa selektioner var en psykisk påfrestning som saknade motstycke. Det gällde att se så frisk ut som möjligt, det fanns de som var friska men som såg sjuka ut och därför blev selekterade. Samtidigt fanns det de som var sjuka men som lyckades med att se friska ut och fick därmed en tidsfrist tills nästa selektion.

Litteraturtips:

Kogon, Eugen: SS-Staten (1977).