Vikebotten

I Vikebotten, strax söder om Årjäng i västra Värmland, föddes Birger Furugård i december 1887. Birger ingick i en syskonskara på fyra bröder och en syster och hans pappa var länspolis och hans mamma var hemmafru. Familjen levde under knapra ekonomiska förhållanden, men barnen hade ändå en dräglig barndom och uppväxt på den värmländska landsbygden. Han studerade handel i Tyskland och på Lunds universitet men utan att ta någon examen. I stället kom han att utbilda sig till veterinär med examen 1918. Under sina studieår kom han i kontakt med socialistiska och nationalistiska rörelser som inte sällan sneglade och flörtade med rasistiska och nationalistiska idéer som började spridas inom alla samhällsskick. Detta var något som Birger (och hans bröder Sigurd och Gunnar) började anamma och sökte sig till.

Under tjugotalet kom han i kontakt med det tyska nationalsocialistiska partiet och dess ledare Adolf Hitler vars fanatiska, rasistiska och kompromisslösa idéer Birger attraherades utav. Förutom Hitler så attraherades Birger även av personer som Dietrich Eckart och professor Hans F.K. Günther vars texter präglades av starka nationalistiska idéer som vävdes samman av en uttalad rasism om den ariska människans överlägsenhet.

Tillbaka i Sverige bildade Birger tillsammans med två av sina bröder, Gunnar och Sigurd, 1924 det första riktiga svenska nazistpartiet som kallades för Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (SNSF). Det var då en blandning av diverse personligheter men med den gemensamma nämnaren att de alla hade det tyska nazistpartiet som förebild. Någon naturlig ledare var inte utnämnd men Birger blev den som tog på sig partiledarrollen.

Birger hade också brevkontakt med ledande nazister i Tyskland och reste själv ner ett flertal gånger och träffade inte bara Hitler, utan även Himmler, Göring och Göbbels. Partiet genomgick flera namnbyten under tjugotalet innan det 1930 bytte namn till det Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP). Detta var då en sammanslagning av andra nazistiska partier som florerade runt men utan att nå några större valframgångar. En sammanslagning skulle då förhoppningsvis kunna ändra på detta. Ledare för SNSP blev Birger Furugård och partitidningen hette Vår kamp.

Birger var en hyfsad talare, god historieberättare, humoristisk, yvig, men hade pga. sin breda värmländska inte alltid lätt att göra sig förstådd utanför Värmland. Precis som sin tyska motsvarighet turnerade Birger flitigt, främst i mellersta Sverige, men även i Skåne och Norrland. Men de politiska framgångarna uteblev och partiet präglades av interna stridigheter som på sikt försvagade partiet. Lägg därtill att Birger misstänktes för korruption, hade privata ekonomiska problem, drack lite väl mycket alkohol. Sammantaget gjorde detta att andra ledande partimedlemmar inom partiet bröt med SNSP och bildade egna partier.

Redan 1922 hade Birger öppnat en veterinärklinik i Molkom, ca tre mil norr om Karlstad. Men det är hans tid i Deje som gjort honom känd som ”Deje-Hitler”. 1928 fick han en statlig tjänst som distriktsveterinär i Deje och till den tjänsten hörde en bostad mitt i centrala Deje som kallades för veterinärsvillan. Hit flyttade han tillsammans med sin hustru Bertha, men villan blev inte bara en tjänstebostad utan blev lika mycket en samlingspunkt för partikamrater som ofta kom och besökte honom för att diskutera partiet eller bara umgås. För likasinnade var dörren alltid öppen hos makarna Furugård. För Birger var politiken viktigare än yrket, han var ofta frånvarande vilket ledde till att medicinalstyrelsen mer än en gång gav Birger flera varningar för försummelse i tjänsten.

Genom en omorganisation av tjänsten som distriktsveterinär 1933 förväntades Birger flytta till Molkom dit han också, om än lite motsträvigt, flyttade 1934 och lämnade därmed Deje. SNSP var som störst i mitten på trettiotalet med ca 10 000 medlemmar men kom som sagt att aldrig att lyfta i Sverige. Birger nådde antagligen större anseende i Tyskland. Partiet storsatsade på riksdagsvalet 1936 men valet blev ett fiasko. Konsekvensen blev att Birger upplöste partiet samma år och drog sig mer eller mindre tillbaka från politiken.

Birger fick en dotter (1918-2017) inom äktenskapet som senare bosatte sig i Oslo. Han fick även en utomäktenskaplig dotter (född 1933). Efter kriget fortsatte Birger att fram till 1950 arbeta som veterinär i Molkom. Han hade vacklande hälsa och led av diabetes och tuberkulos vilket ledde till att han tvingades till sjukhusvistelser i omgångar. Något avkall från sina nazistiska idéer gjorde han aldrig utan förblev dessa trogen ända fram till sin död 1961. Han begravdes i familjegraven på Silbodals kyrkogård i Årjäng. Hans hustru Berta dog 1966 och begravdes också i familjegraven.