Vatikanstaten

I centrala Rom ligger den självständiga enklaven Vatikanstaten och Peterskyrkan, katolicismens och påvens huvudsäte. Peterskyrkan är tillägnad aposteln Petrus, död år 64 efter Kristus, och invigdes 1626 av påven Urban VIII. Påven är den romersk-katolska kyrkans överhuvud, Vatikanstatens statschef och innehavare av den heliga stolen. Vatikanstaten har en lång katolsk historia bakom sig men blev självständigt först 1929 efter en långvarig konflikt med det italienska kungahuset. Som självständig stat är den utåt helt oberoende andra stater. Till storleken är den inte mer än 0,44 kvadratkilometer och invånarantalet är inte mer än ca 800 personer.

Under andra världskriget var Pius XII påve och Vatikanstaten förklarade sig neutrala i det krig som brutit ut i september 1939. Som den romersk-katolska kyrkans huvudsäte var både Mussolini och Hitler tvungna att föra en återhållsam och balanserad politik mot påven och Vatikanstaten eftersom både Tysklands och Italiens medborgare, inklusive soldater, huvudsakligen bekände sig till den romersk-katolska kyrkan. Att angripa påven och Vatikanstaten hade kunnat få förödande konsekvenser för dem båda. 

Hitler förstod att kyrkan och påven hade en stark ställning i staten och kyrkan förstod att Hitler och nazismen var en politisk rörelse som kanske inte hotade kyrkans ställning, men väl utmanade den. Redan i juli 1933 slöts därför ett konkordat mellan den romersk-katolska kyrkan (heliga stolen) och det tyska riket (som nazisterna var en del utav). Detta konkordat garanterar den romersk-katolska kyrkan rätt att existera i det tyska riket samtidigt som biskopar när de tillträder ämbeten svär trohet till det tyska rikets president. Grundtanken med konkordatet var att kyrka och stat skulle samexistera men inte blanda sig i varandras angelägenheter. När president Hindenburg avled i augusti 1934 avskaffades presidentposten, vilket innebar att troheten hädanefter svors direkt till Hitler i egenskap av det tyska rikets högste ledare (Führer).

Konkordatet förbjöd inte prästerskapet att uttrycka kritik mot staten (nazisterna) och det förbjöd heller inte staten att arrestera biskopar och präster om staten ansåg att de utgjorde ett hot. Bl.a. så uttrycktes kritik mot nazisternas eutanasiprogram och judefientlighet. T.o.m. påven tog ställning i vissa frågor vilket föranledde bl.a. den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop att besöka påven under 1940 för att bringa klarhet i varför påven tagit ställning emot Tyskland. Påven svarade att det var pga. de krigsförbrytelser som tyskarna gjorde sig skyldiga till mot kyrkliga representanter (både judar och kristna) i både Tyskland och Polen. Påven har ändå efter kriget fått kritik för att inte tydligt nog ta ställning mot den förintelse av judar som pågick under kriget.

Vatikanstaten kom under kriget att bombas två gånger, dock med minimala materiella skador och mänskliga förluster. Den första gången var den 5 november 1943, då 4–5 bomber släpptes sydväst om Peterskyrkans dom och orsakade skador på bl.a. tågstationen och Guvernörspalatset (Vatikanstatens regeringssäte) men inga dödsfall. Det har aldrig riktigt fastställts vilka det var som släppte dessa bomber. Den andra gången var den 1 mars 1944, när det brittiska RAF under ett uppdrag över Rom släppte sex bomber som olyckligtvis träffade Vatikanstatens yttermur och dödade en person och skadade ytterligare en person. Vid båda tillfällen var Rom under tysk ockupation.