Alderney festung


När Frankrikes nederlag var förestående på sommaren 1940 stod Storbritannien inför ett val vad som skulle göras med kanalöarna Jersey, Guernsey och Alderney. Skulle de försvaras eller skulle de evakueras? Öarna låg strax utanför den franska kusten och britterna förstod att tyskarna med största sannolikhet skulle invadera dem. Då öarna inte ansågs vara av någon militär strategisk betydelse föll valet på en evakuering. Under juni månad evakuerades all militär personal medan civilbefolkningen själva fick avgöra om de ville stanna eller låta sig evakueras. På Alderney valde samtliga invånare att evakueras medan andra, inte alla, stannade kvar på Jersey och Guernsey. Kvar blev även en civil administration som fick klara sig efter bästa förmåga. Britterna glömde dock att meddela tyskarna att öarna demilitariserats vilket ledde till att tyskarna bombade St. Helier på Jersey och St. Peter Port på Guernsey. Tyskarna kunde därför mellan den 30 juni och 4 juli 1940 ostört ockupera öarna.

Men Hitler misstänkte att britterna av propagandaskäl planerade att återerövra kanalöarna. Britterna diskuterade förvisso möjligheterna att återerövra öarna, främst för propagandasyfte, men hur långt framskridna dessa planer var är svårt att fastställa. För Hitler däremot var öarna en stor seger, kanske inte ur ett militärt perspektiv, men ur ett propagandaperspektiv var tysk kontroll av brittiskt territorium av stort värde. Detta gjorde Hitler mer eller mindre besatt av öarna och han ville till varje pris undvika att britterna återerövrade dem. I oktober 1941 gav han därför order om att bygga upp försvarsanläggningar för att säkerställa att varje brittiskt invasionsförsök effektivt skulle slås tillbaka.

Uppgiften att upprätta försvarsanläggningarna föll på Organisation Todt (OT), i synnerhet den nordligaste ön Alderney fick en hög prioritering. Dess läge som den nordligaste av öarna gjorde den antagligen mest lämplig att återerövra. Samtliga öar kom att bli en del utav den s.k. Atlantvallen, en ca 270 mil lång kustremsa som utrustades med fortifikationer och löpte längs kusten ända från Nordnorge ner till Sydfrankrike. Britterna hade redan under den viktorianska eran byggt ett flertal fort på Alderney som ett försvar mot den svurne fienden Frankrike. Dessa fort var strategiskt placerade och tyskarna behövde bara bygga ut dem med egna bunkrar. Men de befintliga forten var långt ifrån tillräckliga utan tyskarna behövde bygga nya försvarsanläggningar för att kunna slå tillbaka ett eventuellt invasionsförsök.

Sammanlagt byggdes 5 st. kustartilleribatterier, 23 st. luftvärnsbatterier, 13 st. stödjepunkter, 12 st. motståndsnästen, 3 st. försvarslinjer. Dessutom placerades ca 30 000 landminor ut över hela ön. Den tyska garnisonen kom också att kraftigt förstärkas från blygsamma 450 i oktober 1941 till ca 3200 i juni 1944. Men vare sig Alderney eller någon annan av kanalöarna kom någonsin att utsättas för ett invasionsförsök. Om detta berodde på öarnas obefintliga strategiska betydelse eller något annat kan säkert diskuteras, men den brittiske författaren och historikern Trevor Davenport uttryckte det i alla fall så här, ”Alderney’s defence were so massive that it were never put up for the test”.

På D-dagen den 6 juni 1944 lät de västallierade öarna vara och satte dem helt enkelt i karantän fram till krigsslutet. Detta ledde till en brist på förnödenheter för både tyska styrkor och för den civilbefolkning som fanns på öarna. Den 16 maj 1945 återbesatte brittiska styrkor Alderney och den tidigare civilbefolkningen började repatrieras i december 1945.

Nuvarande status: Bevarat (2013).

Läge: The bunkers are scattered around the island.

Att ta sig dit: Att utforska ön görs enklast med cykel.

Kommentar:

Försvarsanläggningarna finns utspridda över hela ön och de är svåra att missa. En del är förstörda medan andra är i mycket gott skick och kan lätt besökas. Men en del ligger väl gömda bland buskar och gräs och låter sig inte upptäckas förrän man mer eller mindre ramlar ner i dem. De flesta kan även utforskas invändigt men en del utav dem är stängda, några har de lokala myndigheterna hyrt ut till privatpersoner medan andra är låsta av andra skäl. Det kan vara bra att ha en ficklampa med sig eftersom en del utav bunkrarna har gångar dit solljuset inte når in. Det gäller också att se upp för eventuella hålor och annan bråte som kan vara skadliga. Problemet är bara att det inte finns några skyltar som visar vägen samt att det på plats inte finns någon information vad det är man ser. För den oinitierade kan detta vara ett problem eftersom betongen och bunkrarna i sig är ganska intetsägande.

En del bunkrar har gjorts mer besöksvänliga men fortfarande måste besökaren ha lokal kännedom om vart de finns. Men en del med tjusningen med ruiner, bunkrar mm är många gånger att hitta det som inte låter sig hittas med hjälp av skyltar. Då gäller det att lägga ner lite mer tid på förundersökningar och i stort sett lyfta på varje buske, för med lite envishet går det mesta att hitta. Alderney har också en fantastiskt fin natur med branta klippavsatser men här gäller det att se upp. En del utav bunkrarna är placerade intill klippavsatserna och för att få den där perfekta bilden måste man våga ge sig ut på lite osäker mark. Så länge man inte är en alltför våghalsig ”thrillseeker” är det tämligen säkert, men förrädiska och plötsliga vindar kan vara förödande. Alderney är ett paradis för den som är intresserad av fortifikationer från andra världskriget. Det skulle antagligen vara ännu mer intressant, även för den mindre initierade, om det i likhet med Normandie hade varit en krigsskådeplats.

Litteraturtips: Davenport, Trevor: Festung Alderney: The German Defences of Alderney (2003).