Budapest getto


I mars 1944 försökte Ungern dra sig ur kriget genom att erbjuda de västallierade en separatfred. Hitlers reaktion på detta lät inte vänta på sig, för att försäkra sig om att Ungern inte drog sig ur kriget lät han den 19 mars ockupera landet. Som en kompensation tilläts den ungerske riksföreståndaren Milkos Horthy sitta kvar vid makten under förutsättning att han tillsatte en ny regering. Hitler skickade SS-Brigadeführer Edmund Veesenmayer till Budapest för att tillvarata de tyska intressena. I samband med ockupationen följde också Adolf Eichmann med sin stab till Budapest och påbörjade omgående de byråkratiska förberedelserna med att deportera ungerska judar till Auschwitz. När Tyskland ockuperade Ungern fanns det ca 750 000 judarna i landet som fram till dess inte hade behövt riskera att deporteras till förintelselägren, men som en konsekvens av ockupationen ändrades detta. Ungerska tjänstemän och ungersk polis samarbetade med tyskarna och deportationerna av judarna påbörjades i mitten på maj 1944.

De som drabbades först var judarna som befann sig på landsbygden, dessa samlades först upp i läger och sedan deporterades med tåg till Auschwitz. Det öde som drabbade judarna i Ungern uppmärksammades av omvärlden som utsatte Horthy för påtryckningar att stoppa deportationerna. Horthy förstod att tyskarna förr eller senare skulle förlora kirget och stoppade deportationerna den 6 juli 1944. Då hade ca 440 000 judar deporterats till Auschwitz varav majoriteten mördats. De kvarvarande ca 300 000 judarna, varav de flesta i Budapest, riskerade för stunden inte att deporteras till Auschwitz. Horthy utsattes också för påtryckningar från tyskarna att återuppta deportationerna men vägrade. En febril diplomatisk verksamhet bedrevs i Budapest av neutrala stater för att skydda judarna om det politiska läget förändrades till det sämre.

I oktober 1944 när den sovjetiska Röda armén närmade sig Budapest tog Horthy återigen kontakt med de allierade, men den här gången med Sovjetunionen. Tyskarna var dock Horthy på spåren och avsatte honom och hans regering den 15 oktober och ersatte honom med Ferenc Szalasi och hans fascistiska och antisemitiska Pilkorsparti. Därmed hamnade judarna återigen under en direkt fara av att deporteras. Deportationerna återupptogs också till en viss del, men inte till Auschwitz som höll på att avvecklas, utan judarna tvingades iväg på s.k. dödsmarscher mot den österrikiska gränsen för att sedan användas som slavarbetare. Det var även under den här perioden som den diplomatiska verksamheten gick in i sin mest intensiva fas för att rädda judarna från att deporteras. Neutrala stater förhandlade med representanter för både pilkorsarna och tyskarna, dels för att vinna tid men också för att judar med dokument skulle vara undantagna deportation.

I Budapests femte distrikt på Pest sidan upprättades ett s.k. internationellt getto som bestod av ett hundratal bostadshus som hyrdes av neutrala staters beskickningar i Budapest (ett trettiotal hyrdes av Sverige). Gettot omgavs inte av något stängsel och var egentligen helt olikt de getton som upprättades i övriga Östeuropa. De judar som hade försetts med dokument tilläts bo i dessa skyddade hus. Men de var nödvändigtvis inte säkrare än andra, men de hade betydligt större chans att klara sig undan pilkorsarnas razzior i jämförelse med de som inte hade några dokument som kunde styrka att de stod under någon neutral stats beskydd. När den sovjetiska Röda armén anföll Budapest blev det svårare och mer problematiskt att upprätthålla diplomatin och razzior genomfördes där judar med dokument hämtades och mördades intill den närliggande floden Donau. Hur som helst fann mellan 15 000 – 20 000 judar skydd i varierande grad i det internationella gettot.

I slutet på november upprättade pilkorsarna ytterligare ett getto i det sjunde distriktet på Pest sidan. Detta getto kallades för det centrala gettot och tanken var att där skulle de judar som inte hade dokument inhysas, sedermera även judarna från det internationella gettot. I början på december hade ca 60 000 judar fösts samman i gettot som omgavs av träplank för att förhindra in och utpassering. Levnadsförhållandena i det centrala gettot påminde desto mer om de östeuropeiska gettona om än inte att invånarna tvingades att arbeta. Men bristen på livsmedel och andra förnödenheter bidrog till att tusentals judar dog av de umbäranden som gettot innebar. Det fanns från pilkorsarna och nazisternas sida planer på att likvidera gettot, men detta övergavs av både politiska och praktiska skäl. Ca 2000 judar som dog i det centrala gettot ligger begravda på synagogan Dohánys innergård (synagogan låg inom gettots gränser). När den sovjetiska Röda armén befriade Budapest i februari 1945 fanns det mellan 60 000 – 70 000 judar i det centrala gettot. Sammanlagt fanns det ca drygt 100 000 judar i Budapest när det befriades.

Nuvarande status: Bevarat med museum (det internationella gettot) och monument (det centrala gettot) (2010).

Adress: Vadász utca 29, 1054 Budapest (International ghetto), Dohány utca 2, 1074 Budapest (central ghetto).

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Arany Janos Utca (Internationella gettot) och Astoria (centrala gettot).

Kommentar:

Förintelsen i Ungern är på flera sätt unik. Aldrig under kriget, inte ens under likvideringen av Warszawas getto mellan juli och september 1942, mördades ett så stort antal judar under en sådan kort period. Att Ungern tilläts en viss självständighet i utbyte mot ett kvarstående i kriget på tysk sida innebar att landet aldrig blev avskärmat från yttervärlden. Detta innebar att information om händelserna i Ungern genom neutrala staters beskickningar och Röda korset spreds till omvärlden. Om Förintelsen i övriga delar av Östeuropa omgavs av sekretess och rykten så rådde det motsatta förhållandet i Ungern. Den unika politiska situation som rådde i Ungern tillät också närvaron av neutrala stater som tilläts bedriva humanitär hjälp inom diplomatins ramar. Detta var otänkbart i länder där tyskarna hade full kontroll.

Flera neutrala stater som bl.a. Schweiz, Spanien, Portugal och Sverige bedrev en intensiv humanitär hjälp tillsammans med internationella organisationer som Röda korset. På diplomatisk väg kunde neutrala stater utfärda giltiga dokument som styrkte att innehavaren stod under en tredje stats beskydd och därmed undantagna deportation. Det kollektiva minnet av de räddningsaktionerna har ändå blivit begränsat till en enda person, den svenske diplomaten Raoul Wallenberg. Wallenberg har efter kriget upphöjts till en frälsare där hans insatser med populärmedias hjälp kryddats med inslag av det ena hjältemodet efter det andra. Myten säger att det var Wallenberg som fick Horthy att stoppa deportationerna till Auschwitz, trots att deportationerna stoppats tre dagar innan Wallenberg anlände till Budapest. Wallenberg trotsade nazisterna och i synnerhet Eichmann, men enligt författaren Paul A. Levine träffade Wallenberg aldrig Eichmann (och inte heller Veesenmayer och Horthy) och de möten han hade med nazister föll inom ramen för diplomati. Wallenberg skall t.o.m. ha hoppat upp på godsvagnar som stod på stationerna i färd med att avgå mot Auschwitz och delat ut s.k. skyddspass till de annars dödsdömda judarna inne i godsvagnarna. Återigen, deportationerna till Auschwitz hade stoppats innan Wallenberg anlände till Budapest. Myten framställer också Wallenbergs insatser som en soloräd där han agerade på egen hand.

Mycket av detta är som författaren Paul A. Levine påvisar i sin bok, Raoul Wallenberg i Budapest: människan, myten och Förintelsen, inget annat än just en myt där mystifieringen av Wallenberg har trängt tillbaka historiseringen av den samme. Historisk fakta är att Wallenberg kom till Budapest den 9 juli 1944 efter en begäran från den svenska legationen om ökade personalresurser. Wallenberg hade alltså inte åkt till Budapest på eget initiativ utan blivit rekryterad och hans arbetsuppgifter var i huvudsak att rapportera hem till UD om händelserna i Ungern rörande judeförföljelserna. Han var underställd den svenska ambassadören Carl Ivan Danielsson och Chargé d’affaires Per Anger. Båda var centrala aktörer i Sveriges arbete med att förbereda och genomföra räddningsaktioner till förmån för judarna. I huvudsak handlade det om utfärda speciella dokument, mera känt som skyddspass (Schutzpass), men i själva verket var skyddspassen bara en av flera former av skyddande dokument som utfärdades. Det var heller inte Wallenberg som uppfann skyddspassen, det var den schweiziske diplomaten Carl Lutz som kom på idén med skyddspass långt innan Wallenberg kom till Budapest.

Den svenska legationens (och övriga) arbete sträckte sig inte utanför de diplomatiska ramar som tilläts av de ungerska och tyska myndigheterna. Visst förekom mutor och lite annat rävspel men det var med motpartens goda samvete. Wallenberg (och övriga) var en skicklig diplomat som arbetade under pressade omständigheter och speciella förutsättningar, han var full av energi och lade ner all sin kraft i att räddningsaktionerna. Men hans arbete bestod mest i klassisk diplomati och inte av några superhjältefasoner. Wallenbergs insatser skall absolut inte förringas, han valde att agera när han lika väl kunde avstå, hans arbete var, i synnerhet efter att pilkorsarna kommit till makten, förenat med fara. Men det kollektiva minnet av Förintelsen i Ungern är begränsat till Wallenberg som likt en Messias räddade 100 000 judar undan Förintelsen. I själva verket var Wallenberg en del av en större diplomatisk kår som tillsammans gjorde en avgörande insats för framförallt judarna som befann sig i Budapest. Wallenberg och övriga diplomater kunde långt ifrån rädda alla, men tillsammans räddade de drygt 100 000 judar undan Förintelsen. Denna räddningsaktion förtjänar all uppmärksamhet den kan få, men då borde rimligtvis alla som deltog i aktionerna hedras och uppmärksammas på likadana villkor. Möjligtvis har de hedrats på lika villkor men de har absolut inte uppmärksammats på lika villkor.

Litteraturtips: Levine, A Paul: Raoul Wallenberg i Budapest: människan, myten och Förintelsen (2011).