Hitlers bunker


Hitler återvände till Berlin efter den misslyckade Ardenneroffensiven i mitten på januari 1945. Berlin var redan då utsatt för häftiga allierade bombanfall och Hitler tvingades ner i skyddsrummet dagligen. Pga. dessa frekventa bombanfall bestämde sig Hitler för att flytta ner i skyddsrummet någon gång i slutet på februari eller början på mars 1945. Redan 1935 byggdes ett skyddsrum under något som kallades för bankethallen i anslutning till det gamla Rikskansliet. Att det byggdes ett skyddsrum visar att Hitler redan 1935 ansåg att man inte kunde utesluta framtida flyganfall mot Berlin. I början på 1943 byggdes ytterligare ett skyddsrum i anslutning till det första skyddsrummet. Det nya skyddsrummet låg ca nio meter under marknivå och låg därmed ca två meter djupare än det gamla skyddsrummet. Det var förstärkt med ett 4,5 meter tjockt betongtak och 3,5 meter tjocka väggar.  Båda skyddsrummen länkades samman med en trappa. Det nya skyddsrummet hade en längd på drygt femton meter och en bredd på knappt tjugo meter och på denna yta fanns nitton små rum. Det nya skyddsrummet kallades huvudbunkern medan det gamla skyddsrummet kallades för förbunkern. Tillsammans utgjorde de vad som senare kallades för Führerbunkern.

Rummen i både förbunkern och huvudbunkern var små och sparsamt inredda eftersom deras ursprungliga syfte inte var inkvartering. Men i brist på andra säkra platser som motsvarade omständigheterna blev huvudbunkern Hitlers och hans fästmö Eva Brauns sista tillflyktsort. Eva Braun hade rest upp från Obersalzberg och flyttat in i bunkern mot Hitlers vilja den 7 mars 1945. På den södra sidan om korridoren i huvudbunkern hade Hitler och Eva Braun sina rum. Båda hade varsitt sovrum, Hitler hade även ett litet vardagsrum, badrum, mottagningsrum och mötesrum. På den norra sidan hade Göbbels sitt sovrum och arbetsrum. Här fanns även något som kallades för doktorsrummet och ett par vaktrum. När Göbbels familj flyttade in i bunkern inkvarterades de i den övre förbunkern och det var även där som parets sex barn mördades av mamman och tillika Göbbels hustru. Endast vid ett fåtal tillfällen lämnade Hitler bunkern och då endast för en kort stund. Förutom Führerbunkern byggdes ytterligare ett flertal skyddsrum och bunkrar i anslutning till regeringskvarteren för andra ministerier. Dessa var inte sammanlänkade med Führerbunkern.

Röda armén inledde sitt slutgiltiga anfall mot Berlin den 16 april, 1945, (samma dag som Lenin skulle ha fyllt 75 år) med ett enormt bombardemang. Därifrån fram till Hitlers självmord den 30 april pendlade tillvaron för invånarna i bunkern mellan hopp och förtvivlan. Skillnaden mellan natt och dag suddades ut och samtalsämnena varierade alltifrån mellan hur man bäst begår självmord och det senaste klädmodet. Nere i den allt annat än gästvänliga miljön pendlande Hitler mellan melankoli och raseri. Eva Braun hade också bestämt sig för att även hon skulle stanna i Berlin och gå samma öde till mötes som Hitler. Hitlers försök att förmå henne att resa ner till Obersalzberg ignorerades. De gifte sig den 29 april under tragiska och bisarra omständigheter och det hölls en liten bröllopsmiddag. Därefter drog Hitler sig tillbaka för att diktera sitt politiska och privata testamente. Dagen efter begick de nygifta ett gemensamt självmord i Hitlers vardagsrum och deras kroppar kremerades i Rikskansliets trädgård.

Kvarlevorna efter makarna Hitler hittades av ryssarna den 4 maj. Det tog inte lång tid att identifiera kropparna men ryssarna fann ingen anledning att offentliggöra fynden. Ryssarna förnekade all kännedom om fynden och spred istället rykten om att Hitler mycket väl kunnat flytt till väst. I själva verket hade kvarlevorna tillsammans med kvarlevorna av makarna Göbbels, deras barn och general Hans Krebs begravts i ett skogsområde utanför Rathenow väster om Berlin i början av juni 1945. I februari 1946 grävdes kropparna upp och transporterades till Magdeburg där de begravdes på ett säkrare område. Där blev de kvar fram till 1970 då de återigen grävdes upp, kremerades och askan spreds i en närliggande flod.

Efter kriget blev området kring bunkern ett turistmål för västerlänningar. Därför försökte Sovjetunionen förstöra bunkern en första gång 1947, men de lyckades bara delvis förstöra den. Detta pga. bunkerns massiva konstruktion. 1959 försökte Östtyskland förstöra det som ryssarna drygt tio år innan påbörjat, men även de misslyckades och området täcktes över med schaktmassor. I samband med byggandet av Berlinmuren 1961 undersöktes hela bunkerområdet eftersom det låg längs gränsen mellan Öst- och Västberlin. Syftet med detta var att undersöka om det via bunkrarna gick att fly från öst till väst. Under sjuttiotalet genomförde Östtyskland vissa utforskningar av bunkern och 1988 demonterades/förstördes den ytterligare för att göra plats för nya bostäder. I slutet på nittiotalet grävdes andra bunkrar i anslutning till Hitlers bunker fram för att göra plats för andra byggnader.

Nuvarande status: Raserad med informationstavla (2006).

Adress: Gertrud-Kolmar Strasse, 101 17 Berlin.

Att ta sig dit: Tunnelbana till stationen Mohrenstrasse.

Kommentar:

Ca 150 meter från Hitlers bunker låg något som kallades för ministerträdgården. Där ligger numera Denkmal für die ermordeten Juden Europas, världens största minnesmonument över Förintelsen. Under monumentet finns det ett stort museum om Förintelsen. I samband med förberedelserna av monumentet grävdes bl.a. Rikskansliets fordonsgarage fram. Garaget utforskades innan det fylldes igen till förmån för monumentet. En annan intressant bunker som hittades i samband med bygget av monumentet var Göbbels personliga bunker som hade legat i anslutning till hans hus (huset förstördes i samband med krigsslutet, idag finns USA:s ambassad på området). Ett tag diskuterades det om Göbbels bunker skulle inkluderas i museet, men man avstod och bunkern fylldes igen.

Det fanns historiker som ville göra Hitlers bunker till ett museum, men detta ansågs vara alltför kontroversiellt trots dess historiska signifikans. Risken hade varit överhängande att den historiska signifikansen hamnat i skymundan av den personkult som hade kunnat återuppstå kring Hitler om man tillåtit turister att besöka bunkern. Finns det överhuvudtaget något kvar under jorden av det som var Führerbunkern eller är allt avlägsnat? Ja det gör det, i alla fall av huvudbunkern. Förbunkern var inte lika massiv och kunde därför avlägsnas i slutet på åttiotalet medan huvudbunkern var alltför massiv för att helt och hållet kunna avlägsnas. Taket lyckades östtyskarna bit för bit avlägsna, likaså är innerväggarna borta. Men golvet och ytterväggarna finns kvar, dock är allt igenfyllt av jordmassor, väl gömt (eller inte) under parkeringsplatsen mellan bostadshusen och informationstavlan. Om vi någonsin blir klara med Hitler och hans gelikar finns det alltså möjlighet att frilägga både golv och ytterväggar. Men för tillfället är detta inte möjligt pga. att vi inte är färdiga med Hitler och därmed är det alltför kontroversiellt att frilägga bunkern där han slutade sina dagar. Detta är dock i så fall något som ligger långt fram i tiden som vare sig du eller jag kommer att få uppleva.

I samband med filmen Undergången (2004) som skildrar Hitlers och Tredje rikets undergång fick bunkern en renässans och i samband med att fotbolls-VM spelades i Tyskland 2006 upprättades en informationstavla på platsen. Därmed är inte bunkern längre världens sämst bevarade hemlighet. Genom att öppet lyfta fram bunkerns placering har delar av den mystik som den präglats utav avmystifierats.

Litteraturtips: Fest, Joachim: Undergången (2002).