Sajmište låg vid vad som vid krigsutbrottet var en ganska förfallen marknadsplats intill floden Sava sydväst om Belgrad. Floden utgjorde gränsen mellan den oberoende staten Kroatien och det tyskockuperade Serbien. Därför var tyskarna officiellt tvungna att begära tillstånd från Kroatien om att få upprätta ett läger på det kroatiska området. Den tyskvänliga Ustašaregimen i Kroatien hade inga invändningar mot detta eftersom de hade gemensamma fiender. Lägret upprättades i december 1941 för att inhysa serbiska antinazister, kommunister, zigenare och judar. Under sommaren och hösten 1941 hade serbiska judiska män mördats av förband inom Wehrmacht och inte av nazistiska Einsatzgruppen. Wilhelm Keitel hade efter ockupationen av Jugoslavien utfärdad en order som innebar att för varje tysk soldat som mördades av vad som tyskarna kallade för partisaner avrättades i sin tur 100 serbiska män. Wehrmacht vägrade dock att avrätta kvinnor och barn och det var därför som det i december 1941 knappt fanns några serbiska judiska män kvar i livet. De serbiska judiska kvinnorna och barnen som fortfarande var i livet fängslades i Sajmište i väntan på att deporteras till norra Östeuropa.
Förutom dessa judar började även nazisterna att inhysa kvarvarande judar och zigenare i lägret. Förhållandena blev därmed ännu sämre än tidigare i de trånga och ouppvärmda träbarackerna. Detta innebar att en stor del av fångarna frös eller svalt ihjäl eller dog till följd av någon sjukdom. På våren 1942 förflyttades zigenarna men judarna blev kvar. De lokala nazistiska myndigheterna framförde regelbundna klagomål och vädjningar till Berlin om att judarna i Sajmište snarast måste deporteras till norra Östeuropa. I brist på samarbetsvilja från Berlin framförde de lokala nazisterna en begäran om att få en gasvagn så att de själva kunde lösa problemet med de ca 7500 judar som fanns i Sajmište. Begäran bifölls och i mars 1942 anlände en gasvagn. Mellan mars och maj månad 1942 mördades de kvarvarande ca 6300 judarna genom koloxidsförgiftning och begravdes i Jajinci söder om Belgrad. Lägret fortsatte dock att existera fram till att det avvecklades på hösten 1944 och under den tiden inhystes partisaner och kommunister. Det är svårt att uppskatta antalet dödsoffer men ca 40 000 serber och ca 7000 – 8000 judar dog i Sajmište.
Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2009).
Läge: 44° 48' 46" N, 20° 26' 42" E.
Att ta sig dit: Promenad.
På våren 1942 förklarade chefen för SS och Gestapo i Serbien SS-Oberführer Emanuel Schäfer Belgrad som första större stad i det nazistiska Europa som judefri (Judenfrei). Majoriteten av de serbiska judarna dog i Sajmište, men det finns ingenting som omnämner att det var där som de serbiska judarna mötte sitt Auschwitz. Det finns ingen utförlig dokumentation av vad som eventuellt återstår av lägret. Troligtvis finns det kvarlevor av lägret som efter kriget används i andra syften som bl.a. bostäder och lagerlokaler. Detta är inget unikt utan det finns flera platser runt om i framförallt Öst och Sydeuropa som dokumentationen är bristfällig eller obefintlig om vad som finns bevarat på respektive plats.
Pavlowitch, Steven: Hitler’s New Disorder: The Second World War in Yugoslavia (2008).
