Salaspils
Det här lägret tillhör knappast de mest kända och det ligger precis utanför en liten stad som heter Salaspils knappt två mil sydöst om Riga. Det upprättades i oktober 1941 på initiativ av SS-Sturmbannführer Rudolf Lange och var först tänkt som ett större polishäkte. Sovjetiska krigsfångar från Stalag 350 och judar från gettot i Riga utnyttjades som slavarbetare för att bygga lägret. Under 1942 vidgades planerna och det planerades att bli ett uppsamlingsläger för judar som deporterats från Tyskland. Men dessa planer skrinlades och i slutet på 1942 var den övervägande majoriteten av fångarna politiska fångar som förts till Salaspils från diverse fängelser i Riga. Lägret egentliga funktion återgick delvis till det ursprungliga syftet som ett polishäkte men det blev också ett arbetsläger. Lägret fungerade också som ett transitläger för fångar i den ena eller andra riktningen. Medlemmar ur Sonderkommando Arájs skall ha tjänstgjort i lägret. Lägret avvecklades och befriades på sommaren 1944. Ca 12 000 personer gick igenom lägret under dess existens, hur många som dog varierar beroende på källa.
Nuvarande status: Raserat med museum (2007).
Läge: 56° 52'26" N 24° 18'6" E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Ezergailis, Andrew: The Holocaust in Latvia, 1941-1944 (1996).
Själva huvudmonumentet är en stor lång snedliggande ihålig monolit som det går att promenera inuti och lyssna till ljudet av ett hjärta. På det f.d. lägerområdet finns det sex stycken överdimensionerade skulpturer som bl.a. representerar offervilja, motstånd och lidande. Hela området präglas av en underbar och fascinerande klassisk ful sovjetisk betongarkitektur i förfall, som på sätt och vis är en återspegling av det samhälle det uppfördes i. Även staden Salaspils är en typisk ”sovjetisk” förort med ett tiotal klassiska socialistiska bostadskomplex som trots sin dystra arkitektur representerar en tid för den socialistiske arbetarens välfärd.