Terezin getto

Terezin (tyska Theresienstadt) byggdes av det österrikiska imperiet i slutet på 1700-talet och är uppkallat efter den österrikiska prinsessan Maria Theresa. Själva staden fungerade som en garnisonsstad och på andra sidan floden Ohre byggdes det en fästning. Mellan 1941 och 1944 blev garnisonsstaden ett uppsamlingsläger för judar som skulle deporteras till något förintelseläger i Polen, främst Auschwitz. Först internerades bara judar från Tjeckoslovakien (Böhmen och Mähren) i byns militärbaracker, men från 1942 började nazisterna att tvångsförflytta byns invånare för att göra plats för judar från övriga Europa och Theresienstadt blev isolerat från omvärlden. Theresienstadt var först tänkt som ett getto för gamla judar men blev snarare ett getto för s.k. ”prominenta” judar. Det kunde exempelvis vara judar som hade kämpat på tyskarnas sida i första världskriget eller kulturellt inflytelserika judar som utmärkt sig och gjort att nazisterna valde att hålla dem vid liv tills vidare. En av dessa var rabbinen Dr Leo Baeck från Berlin. Nazisterna kallade honom för den judiske påven och hade fått en egen lägenhet i Terezin. Andra s.k. vanliga judar fick finna sig i att bo i överbefolkade baracker.

När en ny transport av judar anlände till Terezin fick de först gå igenom något som kallades Die Schleuse (kanalen). Där genomsöktes judarna på saker som var förbjudna i gettot. Därefter blev kvinnor och män separerade och inhystes i skilda baracker som var uppkallade efter tyska städer. Hannover och Hamburg för manliga judar, Dresden och Magdeburg för kvinnliga judar. I ”Magdeburg” låg även kontoret för den judiska självförvaltningen (Jüdische Selbstverwaltung). Den första transporten med judar som deporterades österut skedde den 9 januari 1942 när ca 2000 judar skickades med tåg till Riga i Lettland där de mördades i Rumbula. I september 1943 deporterades ca 5000 judar till det s.k. familjelägret Auschwitz II – Birkenau. Detta var en sektion i Birkenau där de kunde röra sig fritt på området och inte behövde arbeta. Ca 1100 av dessa dog till följd av de förhållanden som rådde i familjelägret. I mars 1944 mördades de kvarvarande i gaskamrarna.

Gettot i Terezin blev i nazisternas propaganda ett mönstergetto som skulle visa omvärlden att de rykten som uppkommit om de nazistiska koncentrationslägren var falska. Nazisterna använde själva aldrig termen mönstergetto utan den officiella nazistiska benämningen av gettot i Terezin var Jüdische Selbstverwaltung. Nazisterna tillät även det danska Röda korset att besöka gettot i juni 1944. Röda korsets inspektion var ingalunda överraskande utan nazisterna hade själva bestämt datum och dagordning för besöket och hade gott om tid att förbereda sig för besöket. De genomförde yttre förändringar som exempelvis att installera handfat och duschar utan att dra några vattenledningar. Caféer upprättades, lekplatser, musikpaviljonger likaså. I verkligheten var tillvaron i Terezin inte mycket bättre än gettona i Polen.

Människor dog av bl.a. svält och sjukdomar, därför byggde nazisterna ett krematorium strax utanför Terezin för att kremera de döda. Nazisterna spelade även in en film för att visa omvärlden de nazistiska lägren och gettona. Filmen spelades in under augusti och september 1944 och kallades felaktigt för Der Führer schenckt die juden ein stadt 1944 (Hitler skänker judarna en egen stat), men dess riktiga titel är Theresienstadt – Ein Dokumentarfilm aus dem jüdischen Siedlungsgebiet (Theresienstadt – En dokumentärfilm om den judiska omplaceringen). Filmen kom dock aldrig att visas pga. krigsutvecklingen. Av filmen finns det enbart 20 minuter bevarat. Ca 140 000 människor deporterades till Terezin under kriget varav ca 87 000 deporterades vidare till Östeuropa, bl.a. Auschwitz. Gettot befriades inte förrän i början av maj 1945 när kommendanten Karl Rahm överlämnade gettot till Röda korset.