Traves


En av de absolut mest mytomspunna officerarna inom Waffen-SS är otvivelaktigt SS-Standartenführer Joachim (Jochen) Peiper. Peiper var en högt dekorerad militär befälhavare som snabbt steg i graderna för sina insatser på både öst- och västfronten, men hans karriär präglades också av diverse krigsförbrytelser. I synnerhet under den tyska Ardenneroffensiven vintern 44/45 och hans förband Kampfgruppe Peipers inblandning i massakern av 84 amerikanska krigsfångar vid Baugnez den 17 december 1944, mera känd som massakern vid Malmédy. Den här massakern var inte den enda som Peiper och hans förband var inblandade i, massakrer förekom även på civila under Ardenneroffensiven.

Efter kriget greps Peiper och mellan maj och juli 1946 ställdes Peiper och 74 andra medlemmar ur SS-Leibstandarte Adolf Hitler (i vilken Kampfgruppe Peiper ingick) inför rätta för massakrer begångna under Ardenneroffensiven. Peiper och 42 andra åtalade dömdes till döden. Men rättegången hade präglats av oegentligheter och det hela blev till en politisk debatt i USA. Därför kom dödsdomarna först att omvandlas till livstids fängelse för att senare rendera i ett frigivande av samtliga. Peiper blev den siste som frigavs när han släpptes i december 1956.

1957 fick Peiper arbete hos bilfirman Porsche där han inledningsvis avancerade i tjänstegraderna, men hans förflutna låg honom till last vilket innebar att en framtida karriär inom firman gick om intet. Peiper stämde Porsche 1960 men ingick en överenskommelse där han i utbyte mot uppsägning fick en ekonomisk ersättning. Peiper hade dock ett bra kontaktnät bestående av f.d. SS medlemmar som hjälpte honom till en anställning inom först Volkswagen och sedan motortidningen Auto, motor und sport. I början på sextiotalet förekom ett antal större rättegångar mot f.d. SS medlemmar för krigsförbrytelser, mest omtalad är rättegången mot Adolf Eichmann 1961.

Personer som Peiper fick återigen en uppmärksamhet riktad mot sig om deras förehavanden under kriget. Den här gången handlade det inte bara om Malmédy utan även andra misstankar riktades mot Peiper, bl.a. misstänktes han för att vara ansvarig för att judar deporterades från norra Italien. 1972 ansåg Peiper att tillvaron i Tyskland hade försämrats och han bestämde sig därför för att tillsammans med sin fru flytta till sitt hus i östra Frankrike. Huset på knappa 100 kvadratmeter hade Peiper köpt med hjälp av goda vänner (f.d. SS medlemmar) i början på sextiotalet. Det låg på en undangömd plats i ett skogsområde strax utanför en sömnig liten by som heter Traves.

Peiper hade en förhoppning om att flytten till Frankrike skulle medföra ett lugn kring hans person och han registrerade sig t.o.m. i sitt riktiga namn. Inledningsvis så stämde detta, han umgicks med sina tyska grannar, fick besök av sina vuxna barn och f.d. krigskamrater. Han försörjde sig dels på sin pension och dels på diverse frilansade arbeten, bl.a. genom att översätta böcker. Peiper kom dock aldrig att ångra eller göra upp med sitt förflutna. Men lugnet varade bara i två år och 1974 kom det till allmän kännedom att han bodde i Traves. I juni 1976 fick Peiper ta emot direkta dödshot från kommunistiska grupperingar och han bestämde sig för att skicka sin fru tillbaka till Tyskland.

Natten mellan den 13 och 14 juli angreps Peipers hus av en eller flera angripare som kastade brandbomber. Huset antändes och en mindre skottutväxling skedde. Resultatet av attacken blev att Peiper omkom och den senare obduktionen visade på rök i lungorna samt att han skjutits i bröstet. Även om inte huset brann ner till grunden så blev det i alla fall mer eller mindre förstört. Den efterkommande polisutredningen lyckades aldrig hitta de skyldiga men de tros vara kommunister eller f.d. franska motståndsmän. Efter polisutredningen lämnades huset åt sitt öde som snabbt började bli en integrerad del av naturen.

Nuvarande status: Raserat (2012).

Läge: 47°36'40.23"N 5°57'33.19"E

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

När jag besökte huset i maj 2012 såg det ut på följande vis. Huset ligger ca 400 meter väster om Traves på höger sida om vägen (Moulin de Velet) i en skog ca 100 meter från vägen. Mellan huset och landsvägen finns det en kohage som omges av taggtrådsstängsel. Från vägen är huset omöjligt att upptäcka, dels för den täta vegetationen och dels för att det ligger nedanför en liten sluttning. Det enda som från vägen avslöjar huset är en elstolpe som står placerad mitt i kohagen med en ledning som till synes försvinner in i skogen. Vegetationen både utanför och i huset är påtaglig.

I husets ena ände fanns badrum, hall och ett källarutrymme, dessa är faktiskt bevarade i förhållandevis gott skick och det fanns t.o.m. en stege som någon på senare tid använt för att ta sig ner i källaren. Ovanpå hallen och badrummet fanns en mindre balkong och jag tror minsann att det gick att urskilja balkongräcken. Väggen ut mot verandan på den andra sidan finns också kvar. Det var på verandan som fotografierna på Peiper sittandes under ett parasoll togs av en journalist veckorna innan attentatet. På en del av verandan har någon eller några t.o.m. satt upp ett skydd och gjort i ordning en primitiv grill.

Väggen som vetter mot landsvägen är delvis bevarad/raserad medan väggen som vetter mot floden är raserad. Flodsidan omges av mycket vegetation och sluttar brant ner mot floden. Taket i både vardagsrum och kök förstördes redan av branden men den öppna spisen och skorstenen finns kvar. Även trappan som ledde ner mot huset från landsvägssidan finns kvar, däremot är vedskjulet och hundgården numera raserade. Utmed hussidan som vetter mot vägen har någon eller några slängt ut spisen. Att döma av hur platsen såg ut kan man dra slutsatsen att ruinerna, trots sin avskildhet, tilldrar sig en och annan nyfiken besökare, men de är nog inte många och någon Peiper turism förekommer inte.

Litteraturtips: Westemeier, Jens: Joachim Peiper (2007).