Wannsee


Den 20 januari 1942 höll chefen för RSHA, Reinhard Heydrich, ett möte i Wannsee med representanter från olika myndigheter för att diskutera judefrågan. Upphovet till mötet går tillbaka till juli 1941 då Heydrich fick en skriftlig order från Hermann Göring om att utforma en slutgiltig lösning av den europeiska judefrågan. Troligtvis var det Heydrich själv som utformat innehållet i ordern och bara överlämnat den till Göring för underskrift. Mest lämpligast att lösa judefrågan ansåg Heydrich (och Himmler) att SS vara och det var därför som SS och RSHA (Rikets centrala säkerhetsbyrå) fick Görings mandat att samordna lösningen.

För att uppnå detta förstod Heydrich att det skulle krävas ett omfattande samarbete mellan SS, RSHA, civila, statliga, lokala och militära myndigheter för att det överhuvudtaget skulle vara genomförbart. Det hade redan visat sig i Östeuropa att samarbetet inte var helt friktionsfritt. Nu när Förintelsen skulle utvidgas till att även gälla övriga Europa och inte bara Östeuropa var det viktigt att någon fick det övergripande ansvaret. Heydrich hade skickat ut inbjudningarna den 19 november 1941 och först var det tänkt att mötet skulle äga rum den 9 december 1941, men japanernas anfall mot Pearl Harbor den 7 december 1941 gjorde att mötet fick flyttas fram till januari istället. Syftet med mötet var enligt Heydrich ”att samordna insatserna hos berörda ministerier och organ för att uppnå en så smidig och effektiv lösning som möjligt av judefrågan”.

Mötets ordförande var Heydrich och övriga 14 deltagare var med undantag av Heydrich av mindre politisk dignitet och framträder först på mellannivå och för den som inte har ett historiskt intresse av nazismen och Förintelsen är mötets deltagare antagligen relativt okända. Alfred Meyer, Gauleiter och statssekreterare, ministeriet för de ockuperade områdena i öster. Georg Leibbrandt, Reichsamtsleiter, ministeriet för de ockuperade områdena i öster. Wilhelm Stuckart, jurist, statssekreterare inom inrikesministeriet. Erich Neumann, statssekreterare och chef för byrån för Fyraårsplanerna. Roland Freisler, jurist och statssekreterare vid justitieministeriet. Joseph Bühler, jurist och statssekreterare vid det av Tyskland ockuperade området Generalguvernementets regering. Martin Luther, jurist och biträdande statssekreterare vid utrikesministeriet. Gerhard Klopfer, Partikansliet. Friedrich Wilhelm Kritzinger, statssekreterare vid Rikskansliet. Otto Hofmann, säkerhetstjänstens ras- och bosättningsbyrå, RuSHA. Heinrich Müller, chef för Gestapo. Adolf Eichmann, chef för Gestapos avdelning rörande judendom och tillika mötets sekreterare. Karl Eberhard Schöngarth, säkerhetspolisen (SIPO). Rudolf Lange, säkerhetstjänsten i Lettland. Av dessa fjorton deltagare var det inte mindre än åtta som var doktorat. Mötet varade inte mer än ca 90 minuter och det serverades konjak, lättare tilltugg och stämningen bland deltagarna var uppsluppen.

Det var främst två frågor som diskuterades vid mötet. Först (1) diskuterades hur definitionen av jude skulle tolkas. Nazisterna hade redan före mötet stora problem med hur man skulle definiera de människor som låg i dimridån mellan att klassas som jude eller arier. Tyskarna införde begrepp som mischlinge (en person med en eller flera icke judiska föräldrar eller far/morföräldrar), privilegierad jude och icke privilegierad jude som ett försök att definiera judarna. Andra problem var hur judar som konverterat till eller ifrån judendom eller judar som var gifta med arier skulle hanteras, skulle dessa deporteras? Och i så fall när? De judar som enklast kunde definieras som judar kunde deporteras först. Något samförstånd om när övriga judar skulle deporteras nåddes aldrig utan detta fick lösas senare. Det skedde också ett antal uppföljningsmöten där det som diskuterats vid Wannsee diskuterades vidare, dock inte alltid med samma deltagare.

I Östeuropa var det däremot inte så noga med definitionerna men nu gällde det västeuropeiska judar vars integration i samhället och sociala band med den övriga befolkningen var betydligt starkare än vad de var i Östeuropa. Den andra (2) frågan som diskuterades var vilka av de definierade judarna som var väsentliga för den tyska krigsindustrin och därmed inte skulle evakueras till Östeuropa i de inledande skeendena. Men oavsett vilka definitioner man kom fram till hade (troligtvis) Eichmann sammanställt en lista med 11 000 000 judar som fanns inom Europas gränser. Där ibland judar från länder som (ännu) inte var ockuperade. Heydrich hade goda förhoppningar om att detta skulle lösa sig allt eftersom, antingen genom en ockupation eller genom ett samarbete. Av dessa 11 000 000 hade en del redan mördats i samband med invasionen av Sovjetunionen.

De byråkratiska och logistiska frågorna som den slutgiltiga lösningen skulle medföra diskuterades aldrig. Avlägsnandet av Europas judar var i linje med ”Führerns önskningar” och skulle få sin slutgiltiga lösning i Östeuropa och detta var inget som mötets deltagare hade några synpunkter om. För deltagarna som representerade myndigheter från Östeuropa handlade det främst om att göra plats för det stora antalet västeuropeiska judar som väntades. Det ska också tilläggas att samarbetet och relationerna mellan SS och civila myndigheter många gånger var ansträngt i Östeuropa. I dessa fall handlade mest om vem som ägde ”judefrågan” och hur den skulle lösas.

För andra handlade det om att förbereda marken inom sina respektive ansvarsområden. Främst hur lagar skulle anpassas så att dessa överensstämde med de aktioner som planerades. Att diskutera och planera de praktiska detaljerna kring frågan var något som mötets deltagare fick göra när de återvände till sina respektive arbetsplatser. Mötet avslutades i samförstånd där deltagarna förstod att judefrågan inte skulle få hindras av vare sig några byråkratiska beslutsprocesser, logistiska flaskhalsar, ekonomiska begränsningar eller individuella egenintressen.

Mötet berörde också att det i Östeuropa fanns ett stort antal judar som var arbetsoförmögna och att dessa skulle specialbehandlas, men vad detta egentligen innebar diskuterades aldrig. Underförstått så visste samtliga deltagare, eller i alla fall anade, vad som menades. Hur judarna skulle mördas var ingenting som diskuterades under mötet utan det var upp till varje enskilt distrikt att själva avgöra vad som var den lämpligaste metoden. Heydrich bekräftade också att de arbetsoförmögna judarna i Lublindistriktet skulle specialbehandlas först. Detta hade Heydrich redan under hösten 1941 kommit överens med Hans Frank, högste politiske ledare i Generalguvernementet.

Nuvarande status: Bevarat med museum (1998).

Adress: Am Grossen Wannsee 56-58, 14109 Berlin-Wannsee.

Att ta sig dit: Pendeltåg till Wannsee och sedan buss till museet.

Kommentar:

Det fysiska mördandet av judarna växte fram gradvis och hade föregåtts mellan 1933 och 1939 av en social, rättslig, ekonomisk och politisk isolering. Efter krigsutbrottet radikaliserades nazisternas judepolitik som först drabbade de polska judarna. Polska judar tvingades bära identifikationsmärken och med start på våren 1940 upprättades isolerade getton i Polen för att skilja judarna från den övriga befolkningen. I samband med gettoiseringen försämrades judarnas situation genom katastrofala levnads och arbetsförhållanden och förekomsten av smittsamma sjukdomar spreds, inte bara i gettona utan riskerade även att spridas utanför gettona. Lösningen från nazisternas sida blev att på lokal nivå systematiskt börja mörda de judar som var sjuka eller som inte längre behövdes.

Under 1940 och 1941 höjdes röster från nazistiska distriktsledare i det tyska riket att få påbörja deportationen av distriktets judar till Östeuropa. Förvisso hade tyska distriktsledare redan under 1939 och 1940 deporterat judar från nya ockuperade områden och som införlivats i det tyska riket. Bl.a. deporterades judar från västra Polen till Generalguvernementet och judar från Alsace-Lorraine till interneringsläger i södra Frankrike. Men nu skulle deportationerna gå in i en större fas både geografiskt och folkligt. Problemet var bara att de nazistiska distriktsledarna i Östeuropa opponerade sig kraftigt mot detta pga. platsbrist. Anfallet mot Sovjetunionen skulle dock skapa nya förutsättningar att expandera österut och därmed frigöra områden dit judarna kunde deporteras. Därför påbörjades också deportationen av det tyska rikets judar i september 1941.

Det är viktigt att sätta in mötet i sin rätta historiska kontext eftersom Förintelsen drabbade olika delar av det ockuperade Europa vid olika tidpunkter och inte vid en och samma tidpunkt. När Heydrich skickade ut inbjudningarna till mötet var slakten av Sovjetunionens judar redan i full gång. I Auschwitz hade nazisterna i september 1941 provat Zyklon B och konverterat om lägrets bårhus till en gaskammare. Om än inte kanske med det specifika syftet att mörda judar utan mer som en konsekvens av att Hitler i augusti 1941 stoppat nazisternas systematiska mord på psykiskt och fysiskt handikappade människor. Nazisterna var helt enkelt tvungna att flytta detta till koncentrationslägren där det hela var lättare att kamouflera.

I Birkenau var de i full färd i januari 1942 med bygget av en provisorisk gaskammare (Bunker I). I Warthegau och Lublin distriktet hade de lokala nazisterna i november 1941 påbörjat byggandet av förintelselägren Chelmno och Belzec för att lösa problemen med det stora antalet improduktiva judar som fanns inom distrikten. I november och december genomförde de lokala nazisterna i Riga massavrättningar av lettiska judar för att göra plats för tyska judar som var på ingång. Delaktiga i dessa massavrättningar var två av mötets deltagare, Schöngarth och Lange. Det var inte bara i Riga som lokala nazister genomförde massavrättningar under vintern 41/42 för att lösa problemen med överbefolkade getton eller judar som inte längre var arbetsförmögna. Vad som eventuellt hade hänt om tyskarna besegrat Sovjetunionen är inte klart. Hade judarna deporterats till avlägsna platser längre österut i Sovjetunionen eller hade judarna mördats? Detta går inte att fastställa eftersom nazisternas judepolitik anpassades efter de faktiska omständigheter som rådde på plats och därför kan vi inte med säkerhet veta vad som hade hänt om Sovjetunionen besegrats.

Det vi vet är i alla fall att de judar som deporterades från Västeuropa under 1941 hamnade majoriteten av dessa i getton och utnyttjades som slavarbetare. Men det var egentligen under 1942 som deportationen av de västeuropeiska judarna tog fart och de (inklusive de som deporterats under 1941) kom att drabbas av samma öde som de östeuropeiska judarna. Nazisternas hantering av judarna gick in i sin mest extrema fas under 1943 i samband med att tidigare ockuperade områden övergavs och den slutgiltiga avvecklingen av gettona påbörjades. Detta innebar att de judar som inte var absolut nödvändiga för den tyska krigsindustrin mördades. Samtidigt fortsatte deportationerna av Väst- och Sydeuropas judar i oförminskad takt. Under våren 1944 ockuperades även Ungern och ca 400 000 judar deporterades till Auschwitz och mördades. Under 1943 och 1944 gick deportationerna oftast direkt till något förintelseläger eller avrättningsplats eftersom det inte fanns några getton eller läger att placera dem i.

Mötet kom när det blev känt efter kriget att kallas för Wannseekonferensen, men vare sig Heydrich eller någon annan nazist kallade mötet för konferens. Troligtvis är det en benämning som historikerna skapat för att ge det en större historisk signifikans och skilja det för andra möten. Begreppet möte har en alldaglig innebörd medan konferens är något större och viktigare än ett möte. Liknande möten ägde rum på en lägre lokal nivå i framförallt Sovjetunionen där nazistiska ledare på plats beslutade judarnas öde. Att mötet således så som det ibland påstås skulle ha varit ett möte där nazisterna beslöt att mörda Europas judar stämmer inte. Mötet var en av flera länkar i en process som pågick kontinuerligt mellan 1933 och 1945, en process som anpassades efter de faktiska omständigheter som omgav dess historiska kontext.

Det är troligt att deltagarna själva inte såg mötet som något utöver det vanliga. Det går heller inte att spåra någon större aktivitet bland deltagarna i kölvattnet av mötet vilket tyder på att processen redan var i gång. Faktum är att vi egentligen vet väldigt lite vad deltagarna gjorde efter mötet. Undantag är Heydrich och Eichmann där man vet att de återgick till sina vardagliga uppgifter. Men det som var viktigt för Heydrich var att han med mötet visade deltagarna att det var SS som hade tagit på sig uppgiften om att lösa judefrågan. De myndigheter och organ som eventuellt hade egna anspråk på judefrågan fick därmed tänka om och tvingades mer eller mindre att rätta in sig i ledet. På så vis kan mötet ses som en framgång och maktdemonstration från Heydrich sida genom vilken han byggde upp en maktbas för SS och dess framtida roll i Östeuropa. Att det var SS som skulle lösa judefrågan var på förhand inte givet, men det var de som var de drivande.

Litteraturtips: Roseman, Mark: The Wannsee conference and the final solution, a reconsideration (2002).