Sarajevo

Under (nittonhundra) tiotalet var Europa mångt och mycket en geopolitisk krutdurk som väntade på att brisera. Flera stormakter som Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Tyskland, Serbien, ottomanska riket (Turkiet), Italien och inte minst Österrike-Ungern (även kallat Habsburgska monarkin) hade alla stormaktsambitioner som inte alltid var förenliga med varandra. Pakter slöts om det kunde medföra politiska och militära fördelar gentemot andra. Österrike-Ungern hade grundats 1867 och styrdes av kejsare Franz Joseph I som starkt ogillade Serbiens politiska ambitioner på Balkan. Vid den här tidpunkten var delar av Slovenien, Kroatien och Bosnien (inkl. Sarajevo) en del utav Österrike-Ungern. I Bosnien fanns det en stor befolkning av serber som i sin tur ogillade Franz Joseph anti-serbiska politik. Det var därför inte konstigt att det uppstod serbisk nationalistiska grupperingar som anammade våldet som ett medel för att befria Bosnien från den habsburgska monarkin. 

I juni 1914 hade kejsare Franz Joseph skickat ner sin son och tronarvinge Franz Ferdinand till Bosnien för att övervaka militära övningar. Efter övningarna (som kan ses som en styrkedemonstration) och enligt protokollet var det tänkt att Franz Ferdinand och hans gravida hustru Sophie skulle besöka Sarajevo och närvara vid en officiell mottagning i Stadshuset. Franz Ferdinands kommande besök i Sarajevo var ingen hemlighet utan hade varit planerat sedan våren 1914. Men denna offentlighet gav också konspiratörer god tid att planera och sätta eventuella attentatsplaner i verket då parets tidplan och färdväg var känd i förväg. 

På morgonen den 28 juni anlände prinsparet till Sarajevo. Först besökte de en militärförläggning och inspekterade trupper för att sedan fortsätta i en bilkortege om sex bilar mot Stadshuset. Men samtidigt som paret anlände till Sarajevo hade en grupp som kallade sig för Svarta handen placerat ut sex attentatsmän längs den rutt i centrala Sarajevo som paret skulle färdas. När kortegen närmade sig Cumurija bron kastade en av attentatsmännen en bomb mot bilen paret färdades i. Bomben träffade dock den nerfällda suffletten och studsade av och exploderade i stället under bakomvarande bil. Ferdinand lät sig inte skrämmas av detta utan fortsatte som planerat mot Stadshuset. Efter mottagningen i Stadshuset insisterade Ferdinand att besöka sjukhuset där personer som skadats av bomben vårdades.  

Detta var något som skapade förvirring och osäkerhet hos både chaufförer och säkerhetsansvariga kring Ferdinand. Kort efter avfärd från Stadshuset och i höjd med Latinbron svängde kortegen felaktigt in på en mindre gata till höger. När misstaget upptäcktes stannade kortegen och bilen med prinsparet började backa. Men på den här gatan fanns en ung bosnisk-serbisk nationalist vid namn Gavrilo Princip. Princip tillhörde inte Svarta handen utan tillhörde en mer löst sammansatt grupp som kallade sig för Unga bosnier. Princip hade rest till Sarajevo för att försöka mörda Ferdinand om tillfälle gavs. Föga anade han att han genom en tillfällighet skulle skriva in sig i historieböckerna. 

När Princip upptäckte bilen med prinsparet tog han tillfället i akt och sprang ut i gatan och på nära höll avlossade två skott. Det första skottet rikoschetterade genom bildörren och träffade Sophie i magen och det andra skottet träffade Ferdinand rakt i halsen. Gavrilos Gavrilo försökte sedan skjuta sig själv men övermannades och arresterades. Ferdinand och Sophie fördes i ilfart tillbaka till Stadshuset för vård men dödförklarades ca en halvtimme efter att de skjutits. Efter attentatet fördes kropparna först med båt till Trieste och senare med tåg till Wien för en statsbegravning den 4 juli. De fördes sedan till slottet Artstetten för den sista vilan. 

Princip och sex andra konspiratörer arresterades och ställdes inför rätta i Sarajevo i oktober 1914. Princip dömdes till 20 års fängelse medan flera andra konspiratörer dömdes till döden. Princip fördes till fästningen i Terezin där han sattes i isoleringscell och dog av tuberkulos i april 1918 vid 23 års ålder. 1920 fördes kvarlevorna av Princip och andra konspiratörer till Sarajevo och begravdes i ett kapell på en serbisk ortodox kyrkogård. 

Mordet på prinsparet har gått till historien som skotten i Sarajevo och blev gnistan som utlöste Första världskriget. Den 23 juli ställde Österrike-Ungern ett ultimatum till Serbien att undertrycka all form av Österrikisk-Ungersk fientlighet, upplösa serbiska nationalistiska grupper, rensa ut fientliga element inom militären och civila institutioner och tillåta Österrikisk-Ungersk polis att arbeta i Serbien. Serbien gick med på allt utom att tillåta utländsk polis inom dess gränser. Ryssland försökte medla men Österrike-Ungern vägrade kompromissa och förklarade Serbien krig den 28 juli. Mobiliseringarna och krigsförklaringarna avlöste sedan varandra och det Första världskriget var ett faktum.