London Blitz

Slaget om Storbritannien började i juli 1940 när det tyska flygvapnet (Luftwaffe) började bomba militära och industriella mål i syfte att lamslå den brittiska försvarsförmågan. Någon medveten bombning av städer förekom inte inledningsvis även om det var oundvikligt att civila dödades. Men i slutet på augusti 1940 hamnade några tyska bombplan ur kurs och släppte ett fåtal bomber av misstag på icke militära och industriella mål i London. Skadorna var obetydliga men detta var ändå något som både Göring (chefen för Luftwaffe) och Hitler dittills förbjudit. Storbritannien svarade med att dagen därpå bomba Berlin, skadorna var även här obetydliga men de psykologiska effekterna var desto mer påtagliga. Göring och Hitler kunde inte låta detta passera obehindrat och därför utvidgades bombningarna till att inte bara omfatta militära och industriella mål utan även civila mål.

Den första bombningen genomfördes den 7 september 1940 när ett hundratal plan bombade London. Senare under året och våren 1941 kom bombningarna även att omfatta städer som Coventry, Liverpool, Birmingham, Bristol, Glasgow, Hull, Sheffield, Belfast m.fl. Fram till slutet på oktober 1940 fortsatte tyskarna att bomba militära och industriella mål parallellt med bombningar av brittiska städer, i synnerhet London. Därefter i samband med att den tänkta invasionen av det brittiska fastlandet ställdes in avtog de strategiska bombningarna medan bombningarna av städer fortsatte och ökade i både styrka och intensitet.

Dessa terrorbombningar av brittiska städer kallas för Blitzen och syftade till att bryta ner den brittiska försvarsviljan. Om inte Storbritannien kunde besegras militärt skulle de i alla fall bombas till underkastelse. De skulle vara så demoraliserande att befolkningen skulle rikta sitt missnöje mot den sittande regeringen och tvinga denna att avgå. En ny regering skulle då förhoppningsvis vara villig att ingå fredsförhandlingar med tyskarna. Men bombningarna fick snarare motsatt effekt och stärkte moralen och stödet för Churchill och dennes regering. Men för invånarna i London blev bombningarna en rejäl prövning.

Under bombanfallen sökte invånarna skydd i tunnelbanan, andra sökte skydd i källare eller improviserade skyddsrum och barn skickades iväg norrut till landsbygden. Bombningarna orsakade även omfattande bränder och enorma materiella skador men Storbritannien var fast beslutna om att härda ut. Tyskarna var egentligen aldrig nära att besegra britterna. De var inte tillräckligt organiserade och Storbritannien var aldrig något riktigt militärt prioriterat mål. Britterna kunde också ersätta både piloter och flygplan i betydligt större utsträckning än tyskarna.

Terrorbombningarna gav också britterna tid och möjligheter att reparera de industrier, flygfält och andra militära installationer som tidigare bombats intensivt av tyskarna. I takt med att RAF inte lät sig besegras samt att det inte gick att tvinga Storbritannien till underkastelse tvingades tyskarna på våren 1941 avbryta bombningarna. Den sista Blitzen genomfördes den 21 maj 1941, den förestående invasionen av Sovjetunionen föranledde Hitler att förflytta flygstyrkorna österut. England fick vänta tills Sovjtunionen besegrats. Under de dryga åtta månader Blitzen pågick dödades ca 40 000 britter, London drabbades av 71 bombanfall.