Hangö

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och det finska vinterkriget tar sin början. Det som Sovjetunionen tror ska bli en snabb och smidig erövring visar sig vara svårare än befarat. De finska soldaterna (inkl. svenska frivilliga) bjuder på hårt motstånd och åsamkar den sovjetiska Röda armén svåra förluster. Men den sovjetiska överlägsenheten i både manskap och material blir till slut avgörande och Finland tvingas att kapitulera i mars 1940. Den 12 mars undertecknas den s.k. Moskvafreden som bl.a. innebär att Finland tvingas lämna ifrån sig landområden till Sovjetunionen men också arrendera ut Hangö udde i södra Finland som flottbas till Sovjetunionen i 30 år.  

Redan samma år började Finland bygga upp en försvarslinje längs gränsen mot Hangö för att kunna möta ett framtida sovjetiskt anfall från Hangö. Sammanlagt var denna linje ca fyra mil lång och sträckte sig från skärgården i Bromarv i väster till skärgården i Snappertuna i öster. En del av denna linje sträckte sig ca sex kilometer genom Harparskogen från Storholmen i väster till Skogsbyn i öster. Denna del kallades för Harparskogslinjen och kom att bli huvudförsvarslinjen på Hangö. Den började byggas ungefär samtidigt som Salpalinjen längs gränsen mot Sovjetunionen i öster och bestod av ett fyrtiotal bunkrar, kulsprutenästen, artilleri- och pansarvärnsställningar, stridsvagnshinder, taggtrådshinder och mineringar.

När Finland inledde det s.k. fortsättningskriget mot Sovjetunionen den 26 juni, 1941, var ett av målen att återta Hangö. Men det kom aldrig att utkämpas några frontstrider på Hangö eftersom båda sidor hade så pass starka befästningar att ett frontanfall skulle bli förödande. Istället grävde man ner sig och utförde bl.a. patrulleringar in på fiendens mark i skydd av mörkret. Mindre strider (skärmytslingar) förekom, likaså viss artilleribeskjutningar från båda sidor. En annan stor fara var prickskyttar som lurade på båda sidor. De flesta strider utkämpades istället på skärgårdsöarna där ryssarna inledningsvis skördade framgångar innan finnarna lärde sig hantera situationen. Striderna i skärgården var många gånger både hårda och brutala.

Den sovjetiska garnisonen på Hangö leddes av general Sergej Kabanov. Ryssarna byggde upp sin egen försvarslinje för att möta ett eventuellt finskt anfall norrifrån. Men man upprättade också luftvärn för att kunna bemöta eventuella fientliga flygstridskrafter från havet söderifrån. Ryssarna var dock beroende av materialtillförsel från Leningrad och när det i september 1941 stod klart att Leningrad inom kort skulle bli belägrat riskerade Hangö att bli avskurna från det ryska fastlandet. Ryssarna började därför under hösten 1941 att evakuera Hangö då den inte längre gick att försörja. Den 4 december 1941 evakuerades de sista ryska soldaterna Hangö via hamnen. Hangö kunde därefter intas av finska styrkor. Under det knappa halvåret som striderna pågått på Hangö var förlusterna på båda sidor förhållandevis små och den materiella förstörelsen likaså. 

Vid Hangöfronten deltog också en svensk frivilligbataljon (SFB) bestående av ca 900 man (många var veteraner från vinterkriget). Sverige hade under det finska vinterkriget bistått Finland med hjälp (bl.a. ca 8000 frivilliga). Men hjälpen till det finska fortsättningskriget var dock lite mer politiskt komplicerad eftersom Finland stred på samma sida som Nazityskland. Men den 4 juli 1941 godkände den svenska regeringen att högst 2000 svenska värnpliktiga skulle få delta i krigshandlingar. De skulle fara iväg obeväpnade och av språkliga och kulturella skäl bestämdes det att de skulle placeras vid Hangöfronten. Vid månadsskiftet juli/augusti anlände de första frivilliga och de sattes genast in befästningsarbeten längs fronten. De kom att utrustas med utländsk utrustning och utländska vapen vilket inte var helt oproblematiskt eftersom de var vana svenska vapen. När striderna hade upphört i december 1941 hemförlovades 684 tillbaka till Sverige. Ca 150 hade hemförlovats innan striderna upphörde. Förlusterna uppgick till 26 stupade och 80 sårade. Ett fåtal kom också att delta i striderna på Karelska näset. Förutom svenska frivilliga deltog frivilliga från tolv andra länder i fortsättningskriget. Tillsammans kom dessa att utgöra den s.k. Hangögruppens främlingslegion. Den 15 december tackade den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustav Mannerheim de frivilliga för fullgjort uppdrag.