Le Vernet
Norr om staden Pamiers, Ariége, södra Frankrike, upprättade de franska myndigheterna 1918 ett läger för koloniala trupper som stred för Frankrike under det första världskriget. Efter kriget blev det ett krigsfångeläger för tyska och österrikiska soldater och när de sista krigsfångarna lämnat lägret användes det som ett militärförråd. I februari 1939 återupptogs lägerverksamheten, nu som ett interneringsläger för ca 15 000 spanska soldater från den republikanska sidan i spanska inbördeskriget. I september samma år blev det ett läger för ”oönskade” utlänningar, antifascistiska intellektuella och medlemmar av den Internationella brigaden. 1940 fängslades även utlänningar som bedömdes vara en risk för den nationella säkerheten. Lägret låg i den fria zonen av Frankrike (Vichy) och under 1942 blev det även ett transitläger för judar från regionen. Mellan augusti 1942 och maj 1944 avgick det fem transporter med sammanlagt 859 judar via Drancy till Auschwitz. Förutom Auschwitz deporterades även fångar till bl.a. Dachau, arbetsläger på kanalön Alderney och Djelfa i Algeriet. I juni 1944 blev de sista fångarna deporterade med tåg till Dachau utanför München. Sammanlagt satt mellan 30 000 – 40 000 personer från 58 nationer i Le Vernet. 215 personer dog i lägret och av dessa ligger 152 begravda på lägerkyrkogården. Lägret revs efter kriget.
Nuvarande status: Raserat med museum (2011).
Adress: 2 Impasse Bruno Frei, 09700 Le Vernet.
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Weisberg, Richard H: Vichy Law and the Holocaust in France (1998).
Det enda som finns kvar av lägret är ett vattentorn och delar av stolparna till lägerentrén. Den station som låg i anslutning till lägret varifrån judarna (och andra) deporterades finns också kvar. Vid sidan av stationen har man ställt upp en godsvagn som judarna deporterades i och inuti denna finns det en minnestavla med namnen på de 45 judiska barn mellan 2 – 17 år som deporterades den 1 september 1942 till Auschwitz via Drancy.
Förintelsen i Västeuropa var ett omfattande logistiskt projekt medan den i Östeuropa och i synnerhet Sovjetunionen var betydligt mindre komplicerad. En razzia i exempelvis södra Frankrike kunde börja med att judarna samlades ihop på ett torg eller liknande där de kunde förvaras under en kortare period, så var fallet även i Sovjetunionen, men där slutar också likheterna. I Sovjetunionen förde nazisterna iväg de judar som eventuellt inte valts ut för slavarbete till en närliggande iordninggjord avrättningsplats där de sköts. Allt kunde vara över på en timme.
I Väst och Sydeuropa valde nazisterna att deportera judarna till Östeuropa innan de mördades. Detta av flera skäl, dels för att Östeuropa var helt under nazisternas kontroll, dels för att det var mer isolerat än Väst och Sydeuropa, dels för att Östeuropa ansågs vara mindre kulturellt och utvecklat än Västeuropa och dels för att de sociala banden mellan judar och övrig befolkning var svagare i Östeuropa. I Frankrike gick majoriteten av transporterna med judar till Östeuropa från Drancy utanför Paris. Men eftersom Frankrike är så pass stort var tyskarna och deras kollaboratörer tvungna att samla upp judarna i uppsamlingsläger runt om i Frankrike innan de kunde transporteras till Drancy.
Det innebar att de judar som samlats upp vid razzior i Sydfrankrike först fördes till ett uppsamlingsläger som exempelvis Le Vernet. Där fick de sedan vänta tills de logistiska och byråkratiska förutsättningarna infann sig. Det kunde bl.a. handla om att rekvirera transport eller vänta tills det fanns plats vid nästa anhalt. Inte sällan fick transporter dirigeras om till andra platser innan de hamnade i Drancy. Där blev det också som oftast ytterligare en väntan innan de kunde deporteras vidare till Östeuropa. Med få undantag gick transporterna antingen till Auschwitz eller till Sobibor, men några transporter dirigerades om till exempelvis Baltstaterna. En anledning till detta kunde vara brist på judisk arbetskraft.
I Baltstaterna (och övriga Östeuropa) var det inte många judar kvar i livet under 1943 och 1944, men samtidigt var behovet av arbetskraft stort. Därför var lokala nazister som var ansvariga för arbetskraften ibland tvungna att vända sig till Västeuropa där judarna ännu inte hade mördats i samma utsträckning som de östeuropeiska judarna. Deportationerna från Västeuropas alla hörn var i många fall en oerhörd komplicerad process som påverkades av de faktiska omständigheter som rådde både lokalt och utifrån.