Lorient – Kerneval

I november 1940 flyttade amiral Karl Dönitz, chefen för ubåtsflottan, sitt högkvarter från Paris till Lorient. Högkvarteret förlades i en flott villa som kallades för Kerneval och låg på andra sidan viken mitt emot basen. I mars 1942 flyttades högkvarteret tillbaka till Paris eftersom man från tysk sida bedömde att villan var alltför oskyddad mot en eventuell kommandoräd likt den som nyligen genomförts mot basen i Saint Nazaire.

Storamiral Karl Dönitz tjänstgjorde under första världskriget i den kejserliga ubåtsflottan. Efter kriget hamnade han i brittisk fångenskap men när han släpptes fri återgick han till att tjänstgöra i den tyska flottan. När Hitler fått makten 1933 och sedermera började återupprusta blev Dönitz utnämnd till chef för den tyska ubåtsflottan och ansvarig för dess återuppbyggnad. När kriget bröt ut 1939 hade han ett fåtal ubåtar i tjänst. Men några spektakulära insatser, bl.a. sänkningen av det brittiska slagskeppet Royal Oak i oktober 1939, övertygade Hitler att ubåtarna var värda att satsa på.

Ubåtarnas huvudsakliga uppgift var att patrullera norra Atlanten och Ishavet i jakt på konvojer lastade med krigsmaterial och förnödenheter på väg till Storbritannien respektive Sovjetunionen. Under 1941 och 1942 var de tyska ubåtarna som mest framgångsrika och den brittiske premiärministern Winston Churchill var allvarligt oroad över att ubåtarna skulle knäcka Storbritannien. Men en förbättrad försvarsteknik från allierad sida gjorde att konvojerna under 1943 och framåt kunde skyddas bättre och pendeln svängde över till de allierades fördel. I januari 1943 utnämndes Dönitz till befälhavare för hela den tyska flottan (Kriegsmarine).

Dönitz kom under hela kriget att förbli Hitler trogen och i det politiska testamentet som Hitler upprättade strax innan han begick självmord utnämndes Dönitz till president och därmed Tysklands högste ledare. Ett troligt skäl till varför Hitler utnämnde Dönitz till sin efterträdare kan vara att Hitler ansåg att flottan var den enda vapengren som inte svikit honom. Den stat Dönitz ärvde blev som bekant inte långlivad och han hamnade i brittisk fångenskap, var en av de åtalade i huvudrättegången i Nürnberg, dömdes till 10 års fängelse i Spandau, Berlin. Han frigavs i oktober 1956. Dönitz levde därefter ett tillbakadraget liv fram till sin död 1980. Båda Dönitz söner tjänstgjorde i ubåtsflottan och dog 1943 respektive 1944 när ubåtarna de tjänstgjorde på sänktes.