Oradour-sur-Glane
Den 6 juni 1944 landsteg de västallierade på Normandies stränder i norra Frankrike. Tyskarna förstod att en invasion var att vänta men visste inte riktigt vart den skulle äga rum. Men när väl invasionen var ett faktum börja tyskarna skicka förstärkningar från andra håll i Frankrike mot Normandie. Däribland SS Pansardivision Das Reich som sedan januari 1944 befann sig i södra Frankrike för återhämtning efter att ha stridit två år på östfronten. Befälhavare var SS-Obergruppenführer (Generalmajor), Heinz Bernhard Lammerding. På östfronten hade divisionen utmärkt sig i strid mot både Röda armén och partisaner, men hade också gjort sig känd för massakrer mot civila och förintat hela byar.
På vägen upp mot Normandie passerade Das Reich omgivningarna kring Oradour-sur-Glane, en pittoresk liten by på landsbygden med ca 700 invånare som fram till dess varit förskonad från krigets härjningar. Parallellt med förflyttningen norrut hade Das Reich i uppgift att bekämpa den franska motståndsrörelsen (Maquis). I samband med landstigningen hade Maquis genomfört ett antal aktioner för att störa tyska truppförflyttningar på väg mot Normandie. Främst genom sabotage men också genom direkta konfrontstioner med tyska förband. Bl.a. hade Maquis tillfångatagit SS-Sturmbannführer, Helmuth Kämpfe, den 9 juni utanför Saint-Léonard-de-Noblat. Kämpfe var den högste i rang som tillfångatogs av Maquis. Kämpfe mördades dagen därpå, något som tyskarna inte lät passera osett.
Runt klockan 14.00 den 10 juni anlände ett kompani från Der Führer regementet tillhörande Das Reich till Oradour. Befälhavare för regementet var SS-Sturmbannführer, Adolf Diekmann, som först gav order om att alla tillfartsvägar till och från Oradour skulle blockeras. Därefter gav han order att samtliga invånare skulle samlas på det centrala marknadstorget. Initialt anmälde sig invånarna frivilligt men blev snart varse om att detta inte var en vanlig kontroll av ID handlingar. På torget separerades män från kvinnor och barn. Ca 200 män fördes till sex i förväg utvalda platser (typ lador och garage) i byn där de låstes in. SS öppnade sedan eld, kastade in handgranater och satte eld på platserna. De som försökte fly sköts ner.
Ca 240 kvinnor och 200 barn låstes in i byns kyrka. Dessa gick samma öde till mötes som männen och mördades, men här hade SS också placerat ut sprängladdningar i kyrkan som delvis kollapsade av explosionerna. SS sökte också igenom husen efter människor som försökte gömma sig, en del hittades och sköts, medan andra lyckades undvika upptäckt eller flydde. Innan SS lämnade Oradour sattes hela byn i brand. Hela massakrern var över på ett par timmar. Sammanlagt mördades 642 människor, 205 barn, 247 kvinnor och 190 män. Ca 20 invånare överlevde massakrern, bl.a. en kvinna som mirakulöst lyckades fly genom ett av kyrkans fönster.
Det har aldrigt riktigt klargjorts vad som föranledde massakrern. En förklaring kan vara att tyskarna misstänkte att det fanns en koppling mellan Maquis och Oradour och att det var en hämndaktion för kidnappningen och mordet av Helmuth Kämpfe. Men vittnesuppgifter efter kriget nämner inget om någon sådan koppling. Det kan också ha varit ett missförstånd att Diekmann eller hans överordade blandat ihop Oradour med en annan by. Men det kan också ha varit något så olyckligt som ett slumpmässigt val längs Das Reich väg norrut. Det som är klart är att Oradour inte var den enda by som Das Reich begick krigsbrott vid längs vägen. Majoriteten av regementet som deltog i massakern dödades senare i strid och Diekmann själv stupade några veckor senare vid striderna i Normandie. Han ligger begravd på den tyska krigskyrkogården La Cambe i Normandie.
Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med museum (2007).
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Fouche, Jean-Jaques: Massacre At Oradour, France, 1944 (2005).
Museet för massakern heter Centre de la Mémoire och öppnade 1999. Fokus ligger givetvis på massakern i Oradour och besökaren får följa Das Reich och invånarna fram till den ödesdigra dagen. Men det som är intressant är att via museet kommer man in i det som en gång var Oradour-sur-Glane. Efter kriget bestämde Frankrikes president Charles de Gaulle att ruinerna av byn skulle bevaras för eftervärlden som ett bevis på nazisternas brott. 1999 förklarade den dåvarande presidenten Jacques Chirac när han invigde museet byn för en martyrby (Village martyr).
Samtliga ruiner finns mer eller mindre kvar och de ruiner som är på väg att förfalla har stöttats upp för att bevaras för eftervärlden. Bland ruinerna finns det personliga föremål som cyklar, symaskiner, kastruller, bilvrak och jordbruksmaskiner som står kvar i garagen sedan den ödesdigra dagen. Spårvagnsrälsen och elstolparna finns också kvar och på caféerna står de förstörda stolarna och borden kvar. I bageriet finns resterna av bakugnen kvar. Ruinerna får inte beträdas med undantag av den förstörda kyrkan. Det var där som kvinnorna och barnen brändes inne.
Det går att se märken efter skotten i kyrkväggarna när SS sköt rakt in i kyrkan mot folk som försökte fly undan lågorna. Framme vid altaret finns resterna av en liten leksaksbarnvagn som en gång antagligen tillhört en liten flicka. Taket i kyrkan är borta eftersom SS försökte spränga hela byggnaden. I kyrkan hänger det också en minnestavla över de människor som bodde i Oradour och dog i första världskriget. Tavlan rasade ner under massakern men återfanns och hänger nu där med två skotthål som en påminnelse. Strax utanför byn ligger kyrkogården där flera av dem som dog under massakern ligger begravda.
Village martyr är oerhört intressant att vandra omkring i eftersom det ger en bra överblick om hur byn en gång såg ut. Samt att alla de föremål jag nyss nämnde ger en personlig prägel över byn. Det finns massor av personliga tillhörigheter vid utställningarna i exempelvis Auschwitz men där tenderar de personliga tillhörigheterna att försvinna bland de hundratals andra föremål som ligger i samma monter. Alla har vi ett café, post, bageri, kyrka, skola, hus, bil som vi kan relatera till. Därför blir Oradour mera påtagligt och personligt och gör det lätt för besökaren att identifiera sig med offren på ett sätt som det inte går att göra i Auschwitz. Oradour är en av de absolut mest intressanta platser jag besökt.