Saint Nazaire
När Frankrike besegrades i juni 1940 fanns det från tysk sida en förhoppning om att även Storbritannien skulle kapitulera. Men britterna lät sig inte besegras och en invasion av de brittiska öarna ställdes in på hösten 1940. En alternativ metod att besegra britterna var att med ubåtar sänka de konvojer med krigsmaterial och annat som seglade över Atlanten till Storbritannien. Om inte Storbritannien kunde besegras militärt skulle de i alla fall tvingas på knä genom att strypa tillförseln av material som tillät dem att fortsätta kriget. När Frankrike ockuperades gav detta tyskarna tillträde till den franska Atlantkusten vilket gav möjligheter till att upprätta ubåtsbaser. På så vis kom tyskarna närmare konvojerna än om de hade varit tvungna att segla ut från baser i Tyskland. Fr.o.m. 1941 byggdes fem stora ubåtsbaser längs Atlantkusten, Brest, Lorient, Saint Nazaire, La Rochelle och Bordeaux. Baserna var gigantiskt stora betongkomplex där ubåtarna förberedes inför långa uppdrag på Atlanten. Efter slutfört uppdrag återgick ubåtarna till sina baser för reparationer, underhåll, påfyllning av material och förnödenheter för att senare ge sig ut på nya uppdrag.
Basen i Saint Nazaire började byggas i februari 1941 och stod färdig i juni samma år. Basen byggdes ut ytterligare fram till juni 1942 och bestod utav 14 stycken fållor i vilka ubåtar kunde lägga till skyddade av metervis av betong. Förutom fållorna byggdes även verkstäder, förråd, mässar, kraftstationer och logement för besättningen. I Saint Nazaire var de 6:e och 7:e ubåtsflottiljerna baserade, bl.a. U 96, känd från filmen Das Boot (svenska Ubåten) från 1981. Efter landstigningen i Normandie i juni 1944 började basen att avvecklas.
I mars 1942 utförde brittiska kommandosoldater en räd (operation Chariot) mot en torrdocka i Saint Nazaire. Syftet var att förstöra torrdockan, som var Europas största vid tidpunkten, för att därigenom omöjliggöra reparationer av slagskepp av Tirpitz storlek. Räden gick ut på att helt enkelt forcera dockan med ett skepp fyllt med sprängmedel och på så vis förstöra dockan. Räden lyckades och torrdockan oskadliggjordes. Torrdockan ligger alldeles i närheten av basen men basen var aldrig ett mål för räden. Det var mot Saint Nazaire (och torrdockan) slagskeppet Bismarck var på väg för reparationer när hon den 27 maj 1941 sänktes av brittiska marina styrkor ute på Atlanten.
Nuvarande status: Bevarad med museum (2016).
Adress: de la Légion d´Honneur, 46600 Saint Nazaire.
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Tamelander; Michael & Hård af Segerstad, Jonas: Havets vargar (2009).
Stora delar utav basen är tillgänglig för besökare och man kan fritt promenera runt. Den är minst sagt gigantisk men känns både tom och öde och därför blir det svårt att föreställa sig hur det kunde vara när basen var aktiv. Men man kan ändå inte undvika att tänka på att en övervägande majoritet av de som seglade ut aldrig kom tillbaks. På sätt och vis är denna känsla densamma som den känslan man ibland kan få när man besöker en avrättningsplats. Vissa kanske tycker att detta är en makaber jämförelse och att det är ovärdigt de som mördades i nazismens namn att likställa dem med de som indirekt tjänade den. Det står fritt till var och en avgöra vad som eventuellt är värdigt respektive ovärdigt men att känna sympati för de besättningsmän som dog till havs innebär inte att man förminskar eller marginaliserar andra.