Vélodrome d’Hiver

Allt sedan den tyska ockupationen hade judar från andra länder på flykt i Frankrike internerats i uppsamlingsläger runt om i Frankrike. Inte bara i den ockuperade delen av Frankrike utan även i det tyskvänliga Vichyregimen vars reelle ledare Pierre Laval samarbetade fullt ut med tyskarna. Judar som var franska medborgare hade på hösten 1940 ålagts lagar som begränsade deras sociala, rättsliga och ekonomiska rättigheter. Under 1942 radikaliserades judeförföljelserna och nazisterna begärde att samtliga judar i Frankrike, oberoende av nationaltillhörighet, skulle lämnas över till tyskarna och deporteras österut. Därför genomfördes omfattande räder runt om i Frankrike där judar i än större utsträckning än tidigare arresterades och sattes i uppsamlingsläger.  Den 16 och 17 juli 1942 genomfördes den största enskilda aktionen då ca 13 000 judar arresterades. Drygt 4000 av dessa var barn trots att Gestapo inte begärt detta, de skulle deporteras vid ett annat tillfälle.

Målet var att arrestera ca 28 000 judar i och omkring Paris, men rykten om räden hade spridits och tusentals, främst män, hade flytt. Räden var ett samarbete som grundade sig på gemensamma intressen mellan den franske polischefen René Bousquet och Frankrikes högste SS och polischef Carl Oberg. Själva arresteringarna genomfördes av ca 7000 medlemmar ur den franska polisen, gendarmer och medlemmar ur fascistiska organisationer. Judarna internerades dels i lägret Drancy men majoriteten, ca 8200, internerades i Vélodrome d’hiver i närheten av Eiffeltornet. Detta var en sportanläggning för främst cykling som inte alls hade förberetts för att hysa så stora folkmassor och förhållandena var därför katastrofala. Vissa hölls kvar i upp till fem dygn innan de transporterades vidare till transitlägren Drancy, Beaune-la-Rolande och Pithiviers. Därifrån deporterades de senare till Auschwitz. Vélodrome d’hiver revs 1959.