Wolfsschlucht III

Under 1942 förstod tyskarna att en allierad landstigning i norra eller i västra Frankrike var att räkna med. Var och när visste tyskarna däremot inte men troligtvis inom ett par år. Hitler hade som ambition att på plats leda försvaret mot en sådan invasion och för detta ändamål behövdes ett FHQ (Führerhauptquartier). Vid Margival, ca en mil nordöst om Soissons (ca tio mil norr om Paris), började tyskarna bygga ett FHQ varifrån Hitler skulle leda försvaret om de allierade landsteg i norra Frankrike. För en landstigning vid den franska Atlantkusten började tyskarna i juni 1942 upprätta ett FHQ utanför en liten by som heter Saint Rimay, ca 25 mil sydväst om Paris.

Valet av plats berodde på att det låg intill en drygt 500 meter lång tunnel som därmed skulle kunna fungera som ett skydd för Hitlers personliga tåg. Redan i oktober 1940 hade tyskarna använt tunneln i samband med Hitlers möte med Vichyregimens premiärminister Pierre Laval och ledare Philippe Pétain. Vid dessa möten hade tåget varit parkerat i tunneln. Själva mötena med respektive ägde rum vid järnvägsstationen Montoire-sur-le-Loir några kilometer väster om tunneln. Byggnationen av de båda FHQ påbörjade ungefär samtidigt och de fick benämningarna Wolfsschlucht 2 (Margival) och Wolfsschlucht 3 (Saint Rimay), eller W2 och W3.

En första åtgärd var att göra tunneln i Saint Rimay bombsäker och därför förstärktes taket samt att de båda öppningarna förstärktes med ståldörrar. I direkt anslutning till den norra öppningen byggdes två betongbunkrar, en Führerbunker med fyra meter tjocka väggar och en mindre bunker för Hitlers medarbetare, samt fyra stycken luftvärn. Tanken var att det också skulle byggas ytterligare bunkrar för bl.a. Hitlers personliga livvakt men i augusti 1943 avbröts byggandet.

Det är egentligen oklart varför byggandet av W3 avbröts, men det kan ha berott på att tyskarna gjorde bedömningen att en allierad invasion var att vänta i norra Frankrike och inte vid den franska Atlantkusten. Detta gjorde att W2 låg strategiskt bättre till än vad W3 gjorde. Dessutom var tyskarna tvungna att hushålla med både arbetskraft och materiella resurser. W3 hölls ändå i ”byggberedskap” om situationen skulle ändras, men när invasionen ägde rum i juni 1944 avfördes W 3 av nyss nämnda skäl. Hitler kom istället att använda W2, om än bara för en dag.