Haifa


En av efterkrigshistorien mest uppmärksammade rättegångar var den mot Adolf Eichmann i Jerusalem mellan april och september 1961. Det var inte många som kände till Eichmanns roll vid krigsslutet eftersom allt fokus låg på de mera ledande nazisterna och koncentrationslägrens kommendanter. Men allt eftersom dokumenten kring Förintelsen granskades desto oftare uppkom Eichmanns namn och namnteckning. Eichmann var österrikare och blev i början på trettiotalet medlem i det österrikiska nazistpartiet och SS. De första åren efter nazisternas maktövertagande arbetade han med administrativa uppgifter inom SD (Sicherheitsdienst). 1937 besökte han tillsammans med en kollega Palestina för att undersöka möjligheterna att emigrera Tysklands judar till det av Storbritannien kontrollerade Palestina.

Efter Tysklands införlivning av Österrike i mars 1938 blev han förflyttad till Wien för att organisera emigreringen av Österrikes judar till andra länder. För att förmå judarna att emigrera från Österrike upprättade han en central byrå för judisk emigration. Direkt efter Tysklands ockupation av Österrike infördes de tyska Nürnbergslagarna. Dessa lagar hade fråntagit judarna deras sociala, juridiska och politiska rättigheter som därmed i stort sett tvingade dem att emigrera. Inom ett halvår hade 50 000 utav Wiens ca 200 000 judar emigrerat. Eichmanns framgångsrika arbete i Wien uppmärksammades av hans överordnade i Berlin. Därför fick han i uppgift att upprätta en byrå för judisk emigration i Berlin för att påskynda den judiska emigrationen från både Tyskland och det ockuperade Tjeckoslovakien.

Efter krigsutbrottet 1939 blev han chef för RSHA Referat IV B4 vilket innebar att han var Gestapos expert angående judiska frågor och emigration. 1940 framlade han en plan om att evakuera de av Tyskland ockuperade områdenas judar till Madagaskar utanför Afrikas östkust. Planen förverkligades aldrig pga. logistiska problem. Eichmann deltog vid konferensen i Wannsee i januari 1942 där vissa riktlinjer angående deportationerna av judarna diskuterades. Samma år blev han administrativt ansvarig för deportationerna av judar från främst Västeuropa till förintelselägren i Polen. Hans nitiskhet, organisationsförmåga och plikttrogenhet gentemot sina överordnade gjorde att alla hans moraliska betänkligheter trängdes undan till förmån för sina arbetsuppgifter.

Efter kriget tillfångatogs han av amerikanarna som i brist på bevis frigav honom. Eichmann visste att han för eller senare skulle efterlysas för sina arbetsuppgifter under kriget. Därför flydde han med sin familj via omvägar till Argentina där han antog ett antal olika identiteter. När hans roll under kriget blev allt mer tydlig blev han en av de mest efterspanade nazisterna. I mitten på femtiotalet kom det fram uppgifter om att Eichmann befann sig i Argentina och spaningarna intensifierades. 1960 hade israelerna identifierat en person vid namn Ricardo Klement som just Eichmann. Den fascistvänliga regimen i Argentina var dock inte intresserade av att lämna ut Eichmann till Israel för rättegång. Det israeliska Knesset (riksdagen) godkände då en plan för att kidnappa Eichmann och föra honom till Israel. Där skulle han ställas inför rätta för brott mot bl.a. det judiska folket.

Den israeliska säkerhetstjänsten (Mossad) skickade ett team av fältoperatörer till Argentina. De bekräftade hans identitet och bevakade Eichmann i stort sett dygnet runt och kartlade hans rutiner för att kunna bestämma en lämplig plats för kidnappning. Eichmann bodde med sin familj i ett litet hus en bit utanför Buenós Aries. Han åkte buss mellan hemmet och arbetet och busshållplatsen låg en kort promenad från hemmet. Därför beslöt teamet att kidnappa Eichmann under hans promenad från busshållplatsen till hemmet. Kidnappningen genomfördes den 11 maj 1960. Han fördes till ett s.k. säkert hus där de inledande förhören genomfördes för att kunna fastställa hans identitet. Därefter smugglades han ut ur Argentina i ett kommersiellt flygplan tillhörande det israeliska El-Al och fördes till ett häkte i Jerusalem.

Israelerna var väldigt måna om att Eichmann verkligen fördes till Israel och inte dödades av någon hämndlysten medlem i teamet. Därför fanns det ingen inom teamet vars släktingar mördats av nazisterna. När Eichmann befann sig i häktet tillkännagav Israels premiärminister Ben Gurion inför Knesset att Eichmann befann sig i israeliskt fångenskap. När det blev offentligt hördes protester från olika håll mot att Eichmann kidnappats av ett utländskt team och att detta bröt mot internationell lag. Israel ignorerade protesterna. Eichmann ställdes inför rätta i april 1961 och anklagades på 15 punkter som alla var relaterade till brott mot det judiska folket.

Rättegången var välbevakad av både polis och media och var kanske den första riktiga TV-rättegången. Det var även under rättegången som bilden av den blodtörstige och psykiskt störde nazisten omkullkastades. Eichmann visade sig vara en nitisk plikttrogen byråkrat som hävdade att han bara lytt order i den regim han var verksam i. Eichmann var en helt vanlig tjänsteman på mellannivå i det nazistiska Tyskland. Hade han levt i en annan tid hade han antagligen utfört sina arbetsuppgifter med samma plikttrohet gentemot sina överordnande. Eichmann dömdes till döden och hängdes i fängelset Ramla den 1 juni 1962 utan att visa ånger. Hans kropp kremerades och askan spreds ut i Medelhavet. Under rättegången satt Eichmann inlåst i en skottsäker glasbur för att förhindra mordförsök. Denna bur finns att se i Ghetto fighters house i Haifa.

Nuvarande status: Museum (2000).

Läge: 32°57'38.2"N 35°05'43.4"E

Att ta sig dit: Buss från centrala Haifa.

Kommentar:

Museet upprättades av överlevande och var när det öppnades 1949 det första museum som skildrade Förintelsen. Ett annat intressant föremål är den stora modell över förintelselägret Treblinka som gjordes utifrån Samuel Willenbergs vittnesmål.

Litteraturtips: Cesarani, David: Adolf Eichmann (2005).