Hiroshima


Vore det inte för den där ödesdigra dagen i augusti 1945 så är det få som hade reflekterat över staden Hiroshima i den södra delen av det japanska fastlandet. Hiroshima var ett av flera alternativ som amerikanarna diskuterade som lämpliga mål. Andra alternativ var bl.a. Kyoto och Yokohama, Kyoto övergavs dock pga. sin religiösa betydelse. Det som slutligen föll till Hiroshimas nackdel var att det var en storstad omgiven av berg som därmed koncentrerade bombens effekt över staden. Den hade heller inte någon större kulturell eller religiös betydelse som skilde sig från mängden.

Hiroshima var även en förvaringsplats för stora kvantiteter av militärt material. När den amerikanska B-29 Enola Gay lämnade flygbasen på ön Tinian i västra Stilla havet den 6 augusti 1945 rådde det bra väder. Hiroshima var förstavalet, men om vädret försämrades under dagen var städerna Nagasaki och Kokura sekundära alternativ. Bomben (kallad för Little Boy) släpptes kvart över åtta lokal tid och exploderade efter 57 sekunder på en höjd av ca 600 meter med en kraft av motsvarande 13 kiloton TNT. Allting förstördes inom en radie på 1,6 kilometer och bränder uppkom inom en radie på 11,4 kilometer. Totalt förstördes eller delvis förstördes 90 procent av Hiroshima. Av de 225 000 invånare som bodde i Hiroshima dog 90 000 inom fyra dagar efter explosionen. Eftersom det fanns krigsfångeläger i området är det mycket troligt att även amerikanska krigsfångar dog av sin egen regerings atombomb.

När Japan inte kapitulerade beslöt amerikanarna att släppa ytterligare en atombomb. Tre dagar senare begav sig B-29 Bockscar ut på historiens andra och hittills sista atombombsuppdrag. Den här gången var det staden Kokura som var första målet och Nagasaki som alternativt mål. När Bockscar kom fram till mötesplatsen hade inte samtliga plan anlänt. Bockscar cirkulerade då över mötesplatsen i väntan på att samtliga plan skulle anlända. Av olika skäl anslöt inte alla plan till mötesplatsen, men kaptenen på Bockscar beslöt ändå att flyga vidare mot Kokura trots att det hade bildats moln över staden. En förutsättning för att kunna släppa den andra atombomben (liksom den första) var att sikten var fri över målet. Men när Bockscar kom fram till målet (Kokura) omöjliggjorde molnbildningen fri sikt. Kaptenen beslöt då att flyga vidare mot det alternativa målet Nagasaki. En minut över elva på förmiddagen lokal tid släppte Bockscar bomben Fat Man.

Bomben exploderade efter 43 sekunder på en höjd av 469 meter ca tre kilometer från det tilltänkta epicentret med en kraft av motsvarande 21 kiloton TNT. Fat Mans explosion koncentrerades mest i Urakamidalen vilket gjorde att bombens effekt på Nagasakis centrum lindrades. Av Nagasakis ca 240 000 invånare dog 70 000 omgående och ca 60 000 skadades. Allt inom en radie på 1,6 kilometer förstördes och bränder uppstod 3,2 kilometer bort från epicentret. Bland de omkomna fanns flyktingar från Hiroshima. Japan vägrade att kapitulera i ytterligare sex dagar och USA förberedde sig för att släppa ytterligare en atombomb runt den 17 eller 18 augusti. Japan insåg dock det oundvikliga och kapitulerade den 15 augusti. Kapitulationen undertecknades den 2 september när den amerikanske överbefälhavaren i Stilla havet general Douglas MacArthur mottog den japanska delegationen på slagskeppet USS Missouri i Tokyobukten.

Nuvarande status: Återuppbyggd med museum/monument (2002).

Läge: 34°23'44" N, 132°27'13" E (Atomic Bomb Dome).

Att ta sig dit: Spårvagn.

Kommentar:

Hiroshima (och Nagasaki) kommer alltid att vara förknippade med atombomben. Den mest intressanta ruinen efter atombomben är något som har kommit att kallas för Atomic bomb Dome. Den klarade sig anmärkningsvärt bra trots att den låg rakt under bombens epicentrum. Före bomben var byggnaden en industriell utställningshall men den är nu det mest betydelsefulla fysiska arvet efter atombomben och ligger i Hiroshimas freds- och memorialpark. Förutom domen finns det också flera andra monument och längst ner i änden ligger museet. Museet visar massor av föremål som hittats efter explosionen i de mest deformerade former som en konsekvens av den värme som explosionen gav. Andra intressanta objekt är dioramor och detaljrika skalmodeller som visar Hiroshima både före och efter explosionen. De båda B-29, Enola Gay och Bockscar, som släppte atombomberna finns på varsitt museum i USA. USS Missouri är ett flytande museum på Pearl Harbor, Hawaii.

Det som gör museet i Hiroshima intressant är inte bara dess detaljrikedom utan även hur man i Japan skildrar kriget och de krigsförbrytelser som följde. I jämförelse med Tyskland som har erkänt sin skuld och gjort upp med sin egen historia går det inte att säga att Japan har gjort detsamma. Museet lägger all fokus på atombombens konsekvenser och inget nämns om Japans roll och illdåd mellan åren 1931 (då Manchuriet invaderade) och 1945. Japans härjningar i Kina nämns i officiella sammanhang som ”Kinaincidenten” och Hiroshima jämförs med Auschwitz och på så vis har Japan framställt sig som offer snarare än förövare.

Till skillnad från tyska staten och tyska företag som i olika former betalat stora skadestånd till enskilda individer och stater för deras lidande under andra världskriget har inte Japan gjort detsamma. Trots att miljontals kineser och koreaner (och andra) tvingades till slavarbete av Japan har ingen nämnvärd uppgörelse gjorts för att kompensera det lidande de utsattes för. Likaså med japans erkännande och frånvaro av monument tillägnat japans offer under kriget. Medicinska experiment som utfördes av japanska läkare på oskyldiga offer har inte alls uppmärksammats på samma sätt som nazismens offer. Ytterst få har hört talas om enhet 731, en medicinsk enhet som i Harbin i nuvarande nordöstra Kina utförde medicinska experiment på kineser, inte sällan med dödlig utgång eller bestående men för resten av livet.

Det har diskuterats och diskuteras fortfarande mycket vilket syfte amerikanarna hade med atombomberna och teorierna är många och går isär. En teori är att amerikanarna ville undvika ytterligare förluster av manskap. Vid landstigningarna på Iwo Jima och Okinawa hade amerikanarna förlorat ca 28 000 respektive ca 72 000 man. Vid en landstigning på det japanska fastlandet skulle förlusten av manskap bli ofantligt större och detta ville amerikanarna undvika. En atombomb skulle förhindra att ytterligare amerikanska soldaters liv gick förlorade. En annan teori är av mer utrikespolitisk karaktär och innebär att amerikanarna ville ge Sovjetunionen och Stalin ett klart och tydligt styrkebesked med sina atombomber. Även om USA och Sovjetunionen var allierat i kriget mot Tyskland och Japan förstod de vikten av att skaffa sig ett militärt övertag gentemot den andre efter kriget. Det tog heller inte lång tid efter kriget för Sovjetunionen att framställa en atombomb som provades 1949.

Litteraturtips: Marston, Daniel: The Pacific War: From Pearl Harbor to Hiroshima (2010).