Okinawa

Ca 600 kilometer söder om Japan i det östkinesiska havet ligger Okinawa. Okinawa är den största ön inom ögruppen med samma namn som i sin tur hör till ögruppen Ryukyu. Japan annekterade ögruppen 1879 som fram till dess varit ett oberoende kungarike som bedrev handel med Japan, Kina, Formosa (Taiwan) och Filippinerna. Ryukyuan folket hade egen kultur, egna religion och egna språk vilket starkt ogillades av Japan som i stället införde japansk kultur, nationalism och språk. Ryukyuaner sågs dessutom som mindre värda än japaner. Öar som Okinawa med sitt militärstrategiska läge kom under trettio- och fyrtiotalet att förstärkas militärt med ett flertal flygbaser.

I december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i syfte att slå ut den amerikanska Stilla havs flottan. Anfallet blev delvis en framgång, men stora delar av flottan var ute till havs och undkom. Initialt skördade Japan stora framgångar i Stilla havet och ockuperade ett flertal öar och ögrupper. En vändpunkt i Stilla havs kriget blev slaget vid Midway i juni 1942 där japanska och amerikanska marina- och luftburna styrkor drabbade samman. Under slaget tillfogades Japan svåra förluster och förlorade bl.a. fyra hangarfartyg (Kaga, Soryu, Akagi och Hiryu) medan USA endast förlorade ett hangarfartyg (Yorktown). Japan förlorade också ca 300 plan medan USA förlorade ca 150 plan vilket sammantaget gjorde att styrkeförhållandena i Stilla havet tippade över till USA:s fördel. I februari 1943 hade Guadalcanal (en del av Salomonöarna) återerövrats, i november 1943 återtogs Gilbertöarna, på våren 1944 Marshallöarna, sommaren 1944 hade turen kommit till Nordmarianerna, hösten 1944 Palau (Peleliu) och i mars 1945 intogs Iwo Jima.

Samtidigt som slaget om Iwo Jima pågick förberedes en landstigning på Okinawa. Planeringen hade påbörjats redan på hösten 1944 och då diskuterades även Formosa (nuvarande Taiwan) som ett alternativ. Okinawa hade ett flertal flygbaser och dess närhet till det japanska fastlandet gjorde ön lämplig som språngbräda. Inför landstigningen skapades den 10. armén bestående av ca 180 000 man från marinkåren och armén. Som befälhavare utsågs generallöjtnant Simon Bolivar Buckner Jr. De marina styrkorna (femte flottan) uppgick till ca 1500 fartyg av olika slag under ledning av amiral Raymond A. Spruance. I dessa styrkor ingick även mindre styrkor från Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Australien. Det japanska försvaret på Okinawa bestod av ca 70 000 man från den 32. armén under befäl av general Mitsuru Ushijima. Japan hade också tvångsrekryterat ca 39 000 Ryukyuaner som ställdes under arméns befäl. Ca 9000 matroser (med otillräcklig stridsutbildning) ställdes också till försvarets förfogande under ledning av vice amiral Minoru Ota.

Anfallet mot Okinawa gavs kodnamnet ICEBERG och smygstartade den 26 mars när amerikanska 77. infanteridivisionen landsteg på en ögrupp som heter Kerama ca 25 kilometer sydväst om Okinawa. Det japanska försvaret var svagt och ögruppen kunde erövras på tre dagar. Syftet var att ha Kerama som en marin depå och en säker hamn som låg skyddat från japanskt artilleri på Okinawa. Tre mindre öar, Keise Shima, endast ca åtta kilometer från Naha (Okinawas huvudstad) erövrades också. På Keise Shima satte amerikanarna upp artilleri för att understödja den kommande markoffensiven på huvudön (Okinawa). Några dagar före landstigningen inledde örlogs- och hangarfartyg utanför kusten massiva bombardemang och flyganfall mot japanska försvarsställningar på Okinawa. Syftet var att tillfoga det japanska försvaret så pass stora skador som möjligt inför landstigningen.

Den 1 april landsteg ca 60 000 amerikanska trupper på en ca 15 kilometer lång strandremsa (Hagushi) på öns västra sida. Amerikanarna mötte överraskande endast sporadiskt motstånd och kunde med relativt små förluster inta flygbaserna Kadena och Yomitan redan den första dagen. Något som annars var planerat att uppnås först efter ett par dagar. Amerikanarna delade sedan upp sig i en nordlig- och sydlig framryckning. Framryckningen norrut fortlöpte utan några större problem och den norra delen av Okinawa erövrades av 6. marindivisionen på ca 14 dagar utan nämnvärda förluster. De hårdaste striderna utkämpades på en ö som heter Ie Shima strax utanför halvön Motobu. Ie Shima hade flygbaser och radarstationer som amerikanarna ville erövra och därför landsteg 77. infanteridivisionen på Ie Shima den 16 april. Japanerna försvarade sig furiöst men efter fyra dagars hårda strider var ön i amerikanska händer.

Framryckningen söderut gick smärtfritt de första dagarna men sedan brakade det loss. Den japanske befälhavaren hade medvetet hållit tillbaka styrkorna under landstigningen. Något som till viss del förbryllade amerikanarna då de hade väntat sig hårt motstånd. Ushijima förstod att Okinawa var förlorat, men han tänkte låta amerikanarna betala ett högt pris. Det gällde också att vinna tid för att bygga upp försvaret på fastlandet inför en kommande invasion. På Okinawa hade japanerna under hösten 1944 påbörjat bygget av omfattande tunnelsystem och starka försvarsställningar i ett flertal åsar och höjder som låg längs amerikanarnas framryckning. Försvarslinjerna var uppbyggda på så vis att när en försvarslinje föll så kom den ersattas direkt av en annan. Japanerna bjöd därför på hårt motstånd och tillfogade 96. 7. och 27. infanteridivisionerna kännbara förluster i både manskap och material (27. och 96. avlöstes senare av 1. marindivisionen och 77. infanteridivisionen). Amerikanska stridsvagnar blev enkla mål för japanskt pansarvärn i de trånga passager som omgav åsarna och höjderna. Hårda strider utkämpades vid Pinnacle, Cactus Ridge, Kakazu Ridge, Hacksaw Ridge, Big Apple Ridge, Kanushi Ridge, Dakeshi Ridge, Connical Hill, Sugar Loaf Hill, Horseshoe Hill, Half Moon Hill och Shuri Castle.

Amerikanarna fick också lära sig (om de inte redan visste det från tidigare kampanjer) att japanerna stred furiöst och i stort sett vägrade kapitulera. De höll sig gömda i grottor och tunnlar och utförde självmordsattacker när inget annat än kapitulation återstod. Amerikanarna använde därför eldkastare och fosfor- och handgranater för att nedkämpa japaner som gömde sig i grottor och tunnlar och vägrade komma ut. I dessa fall var det inte bara japanska soldater som dödades utan även civila som sökt skydd i grottor, antingen frivilligt eller förts dit med tvång. Japanerna tvingade många gånger civila ut från grottorna för att införskaffa proviant. En stor del av de civila som dog på Okinawa dödades i samband med att de befann sig i stridslinjen. Det hände också att läkare, sköterskor och sårade dödades eftersom en del grottor fungerade som fältsjukhus.

Den japanska försvarstaktiken hade på ett effektivt sätt bromsat upp den amerikanska framryckningen söderut. Men det rådde ändå delade meningar om hur ön skulle försvaras. Ushijimas stabschef, generallöjtnant Isamu Chô, förespråkade en aggressiv strategi som gick ut på att anfalla amerikanarna med massiva frontalangrepp. Något som han dessutom ansåg skulle vara bra för stridsmoralen. Ushijimas militära rådgivare, överste Hiromichi Yahara, förespråkade i stället den defensiva strategin som hittills tillämpats snarare än till synes meningslösa självmordsattacker. Ushijima lät sig ändå övertalas om en motoffensiv och den 4 maj gick japanerna till anfall mot amerikanska försvarsställningar norr om Shuri linjen. Men anfallet var illa förberett, illa koordinerat och hade inget flygunderstöd. Amerikanarna kunde därför med relativ enkelhet slå tillbaka anfallet. Japanerna försökte samtidigt anfalla amerikanarna via sjövägen genom att landstiga på respektive flank och attackera amerikanerna i ryggen. Men detta misslyckades fullständigt då både båtar och manskap sänktes innan de nådde land. Ca 3000 japaner dog i denna offensiv och man återgick till Yaharas defensiva strategi under resten av slaget.

Utanför Okinawas kust fortsatte flottan att understödja markoffensiven men kom att få stifta bekantskap med en ny form av fiende, nämligen Kamikaze (gudomlig vind), japanska självmordspiloter. Det var dock inte helt nytt eftersom de första officiella Kamikaze attackerna utförda av speciellt upprättade självmordsförband (japanska: Tokubetsu Kögekitai) genomfördes i oktober 1944 under slaget om Leyte bukten utanför Filippinerna. Vid slaget om Okinawa genomförde japanska luftburna självmordsförband mellan den 6 april och 22 juni ca 1500 attacker mot amerikanska (och dess allierade) örlogsfartyg. Attackerna gick under namnet KIKUSUI och utgick från baser på Kyushi (den sydligaste av Japans fyra fastlandsöar) och Formosa (nuvarande Taiwan). Huvudmålen för attackerna var hangarfartyg eller andra större fartyg, typ slagskepp, kryssare eller jagare som understödde markförbanden på Okinawa. Majoriteten av Kamikaze sköts dock ned av antingen fartygens luftvärn eller av jaktplan eller att piloterna helt enkelt missade sina mål. Endast mellan 30–35 fartyg sänktes (dock inga hangarfartyg) och någonstans mellan 200 och 400 träffades. Bl.a. hangarfartyget, USS Bunker Hill, som träffades av två Kamikaze den 12 maj och skadades så pass att det försattes ur stridbart skick för resten av kriget. Antalet förluster i döda, saknade eller skadade till följd av Kamikaze uppgick till ca 10 000 man. Lägg därtill de psykologiska påfrestningarna Kamikaze hade på fartygens besättningar. Förutom självmordsattacker från luften genomfördes liknande attacker till havs med en form av självmordsbåtar lastade med sprängmedel. Men dessa var långsamma och kunde relativt enkelt oskadliggöras innan de nådde fram till sina mål. Men de förluster den amerikanska flottan drabbades utav vid Okinawa var och är de största de hittills lidit.

En annan desperat åtgärd från japanernas sida och på förhand dömt att misslyckas var att låta slagskeppet Yamato, eskorterad av åtta jagare och en lätt kryssare, men utan flygunderstöd, löpa ut från japansk hamn mot Okinawa den 6 april. Yamato var det största slagskepp som dittills hade byggts och den japanska flottans stolthet. Operationen kallades TEN-GO och gick ut på att de japanska fartygen i skydd av mörkret skulle anfalla amerikanska fartyg utanför Okinawas kust. Därefter skulle fartygen strandsättas och i den mån det var möjligt att fortsätta beskjuta amerikanska mål. Övertaliga besättningsmän skulle ansluta till de japanska markstyrkorna på Okinawa och fortsätta kampen. Men amerikanarna hade bra koll på Yamato och hennes följe. Redan samma dag upptäcktes de av amerikanska ubåtar som låg och spanade utanför Japans kust. När det stod klart att de var på väg mot Okinawa skickade USA en hangarfartygsstyrka. Den amerikanska överlägsenhet var total och under massiva bomb- och torpedanfall sänktes Yamato på öppet hav den 7 april, långt innan de var i närheten av Okinawa. Ca 3000 av den ca 3300 starka besättningen följde med Yamato ner i djupet. Av eskorterna sänktes fem medan övriga skadades och var tvungna att överge uppdraget.

Ytterligare ett självmordsuppdrag genomfördes den 24 maj när tolv plan med 136 japanska kommandos lyfte från Japan mot Okinawa. Målet var Yomitan flygbas och planen var att (krasch) landa planen och sedan i en snabb attack förstöra så många plan och installationer som möjligt innan de dödades. Fyra av planen blev dock tvungna att vända om pga. motorfel. Men övriga plan lyckades landa och under den efterföljande attacken lyckades japanerna förstöra ca fyrtio plan. Alla japaner dödades dock under striden. Skadorna på flygbasen var dock försumbara och redan nästa dag var den operativ igen.

På land fortsatte armén och marinkåren sin framryckning söderut. Om än långsamt och med svåra förluster. Lägg därtill häftiga monsunregn i slutet på maj som gjorde framryckningen än mer problematisk. Men i slutet på maj hade den sista större japanska försvarslinjen vid Shuri Castle fallit (tillika 32. arméns högkvarter). Men Ushijima hade på ett listigt sätt i skydd av mörker och regn lyckats evakuera de kvarvarande styrkorna från Shuri till en sista försvarslinje på södra Okinawa (Mabuni Hill). Men när även den var på väg att falla valde Ushijima och hans stabschef Generallöjtnant Isamu Cho att begå traditionellt självmord (seppuku) i en tunnel för att undvika vanäran att bli tillfångatagen. Även flottans befälhavare Minuro Ota begick självmord när hans högkvarter i Naha omringades av amerikanska styrkor i mitten på juni.

USA utropade seger den 22 juni, även om vissa upprensningsaktioner av sporadiska motståndsfickor fortsatte juni ut. Okinawa var då mer eller mindre ödelagt, i synnerhet den södra delen, inkl. huvudstaden Naha. Den officiella kapitulationen ägde rum den 15 augusti vid Kadena flygbas. Segern blev dock oerhört dyrköpt för amerikanarna till priset av ca 50 000 i döda, sårade och saknade. Bl.a. stupade befälhavaren Simon Bolivar Buckner Jr. den 18 juni när han under ett besök vid fronten hamnade under japansk beskjutning. Japanernas förlustsiffror var dock ännu större och man räknar med ca 100 000 - 120 000 stupade. Ca 10 000 japanska soldater och tvångsrekryterade kapitulerade eller tillfångatogs. Det civila dödstalet är svårt att uppskatta men ligger troligtvis någonstans runt 120 000 – 150 000. Krasst räknar man med att var fjärde civil på Okinawa dog under slaget. De flesta hade dödats i samband med strider, andra var saknade, men det förekom också självmord. Den japanska propagandan hade framställt amerikanarna som mördare och våldtäktsmän vilket fick många civila att begå självmord av rädsla. Men det hände också att japanerna tvingade civila till kollektiva självmord. Dock så var inte självmorden på Okinawa i samma stora omfattning som de varit på Saipan året innan.

Nästa mål för USA (tillsammans med Storbritannien) var att invadera det japanska fastlandet. Operationen gavs namnet DOWNFALL och var tänkt att genomföras i november, 1945. Men med Okinawa i färskt minne och de stora förluster som följde på slaget och det ursinniga motstånd som japanerna bjöd på så förstod amerikanarna att en invasion av det japanska fastlandet sannolikt skulle bli en långdragen och kostsam historia. Men parallellt med slaget om Okinawa var man från amerikanskt håll i full färd med att ta fram en atombomb (Manhattan projektet). I mitten på juli 1945 kunde man därför genomföra ett första (lyckat) test av en atombomb i New Mexiko öknen. Medveten om de förluster man stod inför vid en invasion av det japanska fastlandet beslöt president Truman att använda atombomben för att på så vis tvinga Japan att kapitulera. Den första atombomben släpptes den 6 augusti, 1945, över Hiroshima och när Japan inte kapitulerade släpptes ytterligare en den 9 augusti över Nagasaki. Inför denna ”superbomb” samt Sovjetunionens invasion av det japanska Manchuriet (9 augusti) och det faktum att japanska förband var fast i Kina insåg japanerna det meningslösa med att fortsätta kriget och kapitulerade villkorslöst den 15 augusti, 1945, därmed kunde planeringen av DOWNFALL läggas ner.