Petrova Gora
På sommaren 1941 började Ustasha förfölja och fördriva etniska serber från områden tillhörande den oberoende staten Kroatien (NDH) och i stället ersätta dem med etniska slovener. NDH var en ultrafascistisk stat under ledning av den fascistiske diktatorn Ante Pavelic. Förföljelserna och fördrivningen gick inte de kroatiska kommunisterna förbi som tog kontakt med etniska serber i regionerna Kordun och Banija. Tillsammans kom de överens om att göra väpnat motstånd mot Ustasha och byggde en omfattande bas i Petrova Gora. Ett otillgängligt bergsområde med branta sluttningar och höjder som var perfekt för ändamålet. Dels var det fördelaktigt att försvara, dels var det en bra utgångspunkt för räder mot tyska och kroatiska (Ustasha) mål i regionen. De första striderna ägde rum i slutet på juli 1941.
Men partisanernas regelbundna anfall i regionen gick inte axelmakterna (Tyskland och Italien) förbi. De började ställa krav på Ustasha att hantera situationen och förinta partisanerna i regionen. Därför inledde Ustasha i mars 1942 operation Petrova Gora som gick ut på att förinta partisanerna, inklusive etniska serber och övrig lokal befolkning som anslutit sig till eller stött partisanerna. Ustasha milis var numerärt och materiellt överlägsna och efter ett par veckor hade partisanernas försvarslinjer brutit samman. Små försvarsfickor bjöd fortfarande motstånd fram till i början på maj när de kvarvarande partisanerna evakuerade. Under kriget dog ca 27 000 civila från regionen.
Ca två kilometer sydväst om Petrova Gora byggde lokala partisaner ett fältsjukhus (partisansjukhus) för att behandla skadade partisaner och civila från regionen. Det låg avlägset och väl dolt i en ravin utan några naturliga vägar. Byggnaderna kamouflerades väl och var svåra att upptäcka på håll. Det började byggas på hösten 1941 och bestod slutligen av ca trettio hus byggda i trä, inklusive en operationssal och en tandläkarsal. Med tiden blev sjukhuset regionens centrala sjukhus. Ca 5000 personer fick någon form av vård vid sjukhuset, ca 1000 personer var dock så svårt sårade att deras liv inte gick att rädda utifrån de förutsättningar som fanns. Dessa begravdes i den omgivande skogen. I maj 1945 när regionen hade befriats flyttades sjukhuset till Karlovac. I vilken utsträckning sjukhuset var känt för Ustasha är osäkert, men det kom aldrig att upptäckas så länge kriget pågick.
Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat (2026).
Läge: 45°18'58.28" N, 15°48'17.91" E (monument). 45°17'52.53" N, 15°45'18.74" E (Partisan sjukhus).
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Pavlowitch, Steven: Hitler’s New Disorder: The Second World War in Yugoslavia (2008).
1981 invigdes ett storslaget monument på en höjd för att hedra de etniska serber i området som stupade i kampen mot Ustasha. Monumentet tog inte mindre än tio år att planera och färdigställa och består av en tidsenlig abstrakt svårtydd symbolik. Det syntes (och syns) från långt håll och gör därmed ett stort sår i naturen. Nedanför monumentet byggdes ett besökscentrum med caféer, bänkar, bord, souvenirbutiker och biljettluckor för de som ville lösa entré till det 37 meter höga monumentet och njuta av utsikten. Det gick även kommunala bussar från kringliggande samhällen. Men i samband med att inbördeskriget bröt ut i början på nittiotalet kom monumentet och besökscentrat att förstöras och är sedan dess vandaliserat och plundrat. Men trots det så går det att få en bra överblick vad som en gång fanns. Själva monumentet är avspärrat men för den som vill så går det säkert att hitta en väg in men då det är förfallet är det förenat med (livs) fara.
Fältsjukhuset nedanför monumentet började förfalla efter kriget, men 1961 rustades det upp och blev ett museum. 1971 fick det en utmärkelse av Tito för sin betydelse under kriget. I samband med det jugoslaviska inbördeskriget under nittiotalet förföll museet, men det finns en ambition att återuppbygga det, men det verkar inte ske i närtid. Platsen är ändå värd att besöka trots sitt förfall, men den ligger väldigt avskilt och inte helt lätt att hitta, men kan nås med bil. Själva bygganderna finns kvar men i varierande skick. Det som är intressant är att många av de föremål som fanns i byggnaderna finns kvar.