Saipan
I västra Stilla havet och ca 200 mil nordöst om Filippinerna ligger det amerikanska autonomiska samväldet Nordmarianerna. Nordmarianerna består av femton öar som delas in i en nordlig och sydlig del. Elva av öarna ligger i den nordliga delen och är s.k. vulkanöar och är obefolkade pga. att kusterna uteslutande består av höga klippor. Fyra öar ligger i den sydliga delen och tre utav dessa är befolkade. Den största ön är Saipan som har en folkmängd på ca 40 000. Söder om Saipan ligger Tinian och Rota med en befolkning på ca 2000 vardera. Strax söder Tinian ligger den fjärde ön, Aguijan, som är obebodd av samma skäl som de nordliga öarna.
1521 upptäcktes Nordmarianerna av den portugisiske världsomseglare Ferdinand Magellan. 1667 hamnade Nordmarianerna under spansk överhet som använde öarna som en omlastningsplats för fraktskepp. 1899 såldes ögruppen till det tyska kejsardömet men kom under första världskriget att ockuperas av det japanska kejsardömet. Efter första världskriget fick Japan behålla Nordmarianerna som blev en del utav det japanska Stilla havs mandatet. Under mellankrigstiden var den huvudsakliga produktionen på Saipan, Tinian och Rota sockerrör. Under mellankrigstiden emigrerade både japaner och koreaner till Saipan och blandades ihop med den inhemska befolkningen, Chamorros. Ur ett militärt perspektiv var Saipan av strategiskt värde. Det japanska kejsardömet såg Saipan och Nordmarianernas som den sista strategiska försvarslinjen innan det japanska fastlandet. Därför kom Japan under trettiotalet att förstärka försvaret av Saipan.
Japans imperialistiska ambitioner i västra Stilla havet och Sydostasien gjorde att de hamnade på kollisonskurs med både brittiska och amerikanska intressen. Ett sätt att få stopp på Japans expansion var bl.a. att införa ett stål- och oljeembargo från amerikanskt håll. Detta hotade den japanska flottan som var starkt beroende av både stål och olja. För att göra sig fri från amerikanskt beroende inledde Japan ett anfallskrig i Sydostasien och västra Stilla havet. Kriget startade i december 1941 då japanerna anföll den amerikanska flottbasen på Pearl Harbor, Hawaii. Syftet var att slå ut den amerikanska Stilla havs flottan och därmed ge Japan fria händer i västra Stilla havet. Inom de närmaste dagarna och veckorna invaderade Japan Filippinerna, Malaya, Guam, Wakeöarna, Gilbertöarna, Solomonöarna, Thailand, Nya Guinea, Singapore och Hong-Kong. Bl.a. så lyfte plan från Saipan för att bomba Guam.
Inledningsvis skördade Japan stora framgångar och ockuperade stora delar av Sydostasien och delar av västra Stilla havet under 1942. Men den amerikanska Stilla havs flottan hade inte slagits ut vid Pearl Harbor och den amerikanska krigsindustrin slog om till högvarv. I februari 1942 utförde USA flyganfall mot japanska mål på Marshall- och Gilbert öarna och i augusti 1942 landsteg de på Guadalcanal (Salomon öarna) som efter bittra strider återerövrades i februari 1943. Slaget om Midway öarna i juni 1942 var en avgörande seger för amerikanarna som starkt decimerade den japanska flottan. Under 1943 och 1944 började amerikanarna återta ögrupp efter ögrupp (Gilbertöarna, Marshallöarna, Wakeöarna) i Stilla havet och på sommaren 1944 stod Nordmarianerna på tur.
Precis som japanerna förstod USA det militärstrategiska värdet av Saipan (Nordmarianerna) som en sista försvarsbastion och en språngbräda mot det japanska fastlandet. Ett erövrande av Saipan (och Tinian) skulle ge amerikanarna tillgång till flygbaser (på Saipan fanns det två flygfält) varifrån de kunde nå det japanska fastlandet och dess öar med bombflyg. Saipan försvarades därför av ca 30 000 man redo att möta en angripare. Saipan blev amerikanarnas första mål i erövringen av Nordmarianerna, en operation som kallades för Forager. Fyra dagar före landstigningen började det amerikanska flygvapnet med intensiva bombningar av det japanska försvaret på Saipan och två dagar senare inledde den amerikanska flottan en lika intensiv beskjutning. Syftet var att slå ut det japanska försvaret så mycket det gick innan landstigningen.
På morgonen den 15 juni landsteg 2:a och 4:e marin divisionerna på fyra utvalda stränder som fick namnen Red, Green, Blue och Yellow. De möttes av hård, men sporadisk beskjutning, och hade efter ca 20 minuter lyckats föra ca 8000 man i land och skaffa sig ett litet brofäste på stränderna. Det japanska försvaret var dock långt ifrån utslaget och de amerikanska förlusterna den första dagen uppgick till ca 2000 man och de uppsatta målen var långt ifrån uppnådda. För att bibehålla farten i framryckningen förstärktes marinkåren med den 27:e infanteridivisionen den 16 juni. Samma dag inledde japanerna ett pansaranfall mot stränderna i ett försök att kasta tillbaka amerikanarna i havet. Men anfallet var dåligt koordinerat och de japanska stridsvagnarna av modell 95 (lätt) och modell 97 (medeltung) slogs enkelt ut av amerikanska Sherman (M4) stridsvagnar, pansarvärn och bazookas. När anfallet var slut hade 31 av 35 japanska stridsvagnar slagits ut. Detta var det största stridsvagnsslaget som utkämpades i Stilla havet.
Landstigningen fick japanerna att inse allvaret med invasionen av Saipan (och på sikt Tinian och Guam). Därför satte den japanska flottan kurs mot Saipan för att engagera den amerikanska flottan och lätta på trycket för de japanska försvararna. Men den amerikanska flottan var beredd och mellan den 19 och 20 juni utkämpades ett sjöslag (slaget om Filippinska sjön) som involverade stridskrafter både till sjöss och i luften. Slaget blev en förkrossande amerikansk seger och en lika förkrossande förlust för japanerna där de senare förlorade ca 600 plan, tre hangarfartyg (Shokaku, Taiho och Hiyo) och ca 3000 man. De amerikanska piloterna var mer erfarna och bättre utbildade medan det motsatta förhållandet rådde hos de japanska piloterna. Slaget har därför gått till historien som Marianas Turkey Shoot.
Huvudmålet för amerikanarna var flygfältet Aslito i söder för att därifrån vända norrut och nedkämpa det japanska försvaret. Flygfältet erövrades den 18 juni av den 4:e marin divisionen och delar av den 27:e infanteridivisionen. Samma dag nådde de Saipans östkust som innebar att de japanska styrkorna blev avskurna från varandra. Allt hade skett med relativa små förluster. Japanerna retirerade mot halvön Naftan på södra Saipan och höll den 4:e marindivisionen sysselsatt. Den täta djungeln och grottor var till japanernas fördel. Men det var norrut som problemen hopade sig när den 2:a marin divisionen och 27:e infanteridivisionen ryckte fram.
Här var terrängen kuperad och djungeln gjorde framryckningen problematisk. Sluttningarna på berget Tapochau gav också japanerna möjligheter att gömma sig i grottor och försvara sig från en högre position varifrån de besköt amerikanarna (Om du inte tar den höga höjden så kommer den höga höjden ta dig). Prickskyttar bidrog också till att anfallet gick långsamt. Japanerna kämpade dessutom furiöst och valde hellre att begå självmord än att låta sig tillfångatas. Helst ett självmord som innebar att man tog med sig några amerikanare i döden. Detta gjorde att amerikanarna ogärna gick in grottor och använde eldkastare för att bekämpa japaner som gömt sig i grottor och vägrade ge upp. Några av de hårdaste striderna utkämpades vid Tapochau och inte för inte namngav amerikanarna vissa platser för Death Valley, Purple Heart Ridge och Hell’s Pocket. Den 25 juni hade Tapochau erövrats men det tog ytterligare fem dagar innan allt japanskt motstånd vid Death Valley var besegrat.
Japanerna hade allt sedan landstigningen problem med logistiken och kommunikationen. Det var därför svårt för befälhavaren, generallöjtnant Yoshitsugu Saito, att få någon samlad lägesbild. Efter att Tapochau säkrats fortsatte amerikanarna norrut och den 6 juli hade de tvingat tillbaka japanerna till norra Saipan och det var bara en tidsfråga innan det sista japanska motståndet var besegrat. Men Saito tänkte inte ge sig utan strid och ansåg att det var bättre att dö i strid än att låta sig tillfångatas. Därför beordrade han natten till den 7 juli alla kvarvarande japaner, inkl. sårade, att genomföra ett massivt anfall (Banzai Charge) med allt som fanns att tillgå. De som inte hade skjutvapen beordrades att beväpna sig med tillhyggen, fullt medvetna om att de troligtvis skulle dö.
Tidigt på morgonen intog japanerna sina positioner vid San Roque på västra Saipan och anföll de amerikanska ställningarna furiöst. Det var framför allt det 105:e regementet i den 27:e infanteridivisionen som drabbades hårdast. Anfallet pågick i ca femton timmar och när det var slut hade ca 4300 japaner dödats medan de amerikanska förlustsiffrorna uppgick till knappa 1000 döda och sårade. Detta var den största japanska självmordsattacken som utfördes under kriget. Efter anfallet begravdes japanerna i stora namnlösa massgravar. Den japanska propagandan hade framställt amerikanska soldater som morallösa demoner, mördare och våldtäktsmän. Detta var första gången som amerikanarna i en större omfattning ställdes inför en fiende (och civila) som hellre valde att dö än vanäran att låta sig tillfångatas. Detta var något man inte var förberedd på och var delvis svårt att hantera psykiskt när framför allt civila valde självmordet som en sista utväg. I synnerhet var det smärtsamt att bevittna när föräldrar tog med sig oskyldiga barn in i döden.
Den 9 juli, 1944, utropade den amerikanske befälhavaren, general Holland Smith, seger över de japanska styrkorna på Saipan. Ca två veckor senare än planerat. Dagen efter begick den japanske befälhavaren, Saito, självmord i en grotta. En annan högt uppsatt militär som begick självmord på Saipan var vice amiral Chuichi Nagumo. Nagumo var den som hade befälet över den flottstyrka (Kido Butai) som ledde anfallet mot Pearl Harbor, Hawaii, i december 1941. I mars 1944 fick han befälet över den japanska centrala Stilla havs flottan vid Nordmarianerna med bas på Saipan. Han deltog i striderna på Saipan och när han stod inför att kapitulera eller begå självmord valde han det senare och sköt sig med en pistol.
Ca 71 000 amerikanska trupper deltog i slaget om Saipan och av dessa dog ca 3100 och ca 13 000 sårades. Av de ca 30 000 japaner som försvarade Saipan dödades ca 24 000. Ca 5000 begick självmord och endast ca 1000 togs tillfånga. Enstaka japanska soldater gömde sig i grottor och utförde en form av gerillakrigföring ända till december 1945 då de sista japanerna gav upp. Hur många civila som dog är svårt att uppskatta men siffror runt 20 000 förekommer medan ca 14 000 omhändertogs och internerades. Men det furiösa och vildsinta försvaret som japanerna bjöd på gav amerikanarna en försmak av vad som skulle komma desto närmare det japanska fastlandet man avancerade. Efter att Saipan var säkrat anlände ingenjörstrupper som omgående börja bygga ut flygfälten. Redan i oktober var Aslito klart och i november lyfte de först B-29 mot mål i Japan. Flygfältet bytte då namn till Isley field till minne av en amerikansk pilot som sköts ner under ett anfall mot flygfältet strax före landstigningen.
Nuvarande status: Delvis bevarat/raserat med monument (2025).
Läge: 15°16'50.60"N 145°48'22.85"E
Att ta sig dit: Bil.
Litteraturtips: Sloan, Bill: Their Backs against the Sea: The Battle of Saipan and the Largest Banzai Attack of World War II (2017).
Saipans (och Nordmarianernas) geografiska läge långt ute till havs gör att det blir en lång resa oavsett vart man bor. För oss som bor i Europa får man räkna med att det tar mellan 24–30 timmar (med mellanlandningar). Saipan är kanske inte lika känt som Okinawa och Iwo Jima men får ändå ses som ön där Japans ofrånkomliga undergång började. Den är fullmatad med intressanta platser som ligger utspridda över ön som alla kan nås med bil. I norr finns Banzai- och Suicide Cliff och Last Japanese Command Post. Här är allt dessutom skyltat. Såren i klipporna efter det amerikanska bombardemanget som föregick landstigningen är fortfarande väl synligt. I söder finns det mycket koncentrerat kring flygplatsen. Här är det inte lika väl skyltat men flertalet av bunkrarna är synliga från vägen. Längs kusten och invasionsstränderna finns det flera bunkrar bevarade, i synnerhet på västsidan. I Garapan finns även American Memorial Park med ett lagom stort och intressant museum. I närheten av Sugar King Park och lite undangömt finns ett övergivet japanskt fängelse.
Även i vattnet utanför invasionstränderna finns det diverse vrak efter fartyg, flygplan, landstigningsbåtar och en och annan Sherman stridsvagn som stått kvar på samma plats sedan invasionsdagen. En utav dem ligger inte mer än ca 200 meter från stranden som man kan promenera ut till vid lågvatten medan de andra ligger lite längre ut. Alla är dock synliga från land. Det klara och grunda vattnet har också gjort Saipan till en populär dykdestination. Flera vrak ligger inte på mer än ca 10 meters djup. Det finns också en idyllisk liten ö (Managaha) utanför Saipan med bunkrar och kanoner samt vraket av en landstigningsbåt (LVT-1) som förstördes av japansk beskjutning under invasionen. Ön kan enkelt nås med båt.
Saipan är inte mer än drygt 20 kilometer lång och ca åtta kilometer bred så blir det inga långa turer med bil man behöver göra. Vissa krigsminnen såsom grottor och bunkrar ligger dock otillgängligt inne i djungeln eller på behörigt avstånd från farbar väg (om ens det), men då får man promenera. Än i dag går det att hitta japanska soldaters tillhörigheter, utrustning och t.o.m. kvarlevor i grottorna. Man ska dock ha respekt för djungeln som man inte bör vandra in i om man inte har kännedom. Men det är också det som kittlar att kunna blanda det som enkelt kan hittas med det som inte låter sig hittas lika enkelt. Belöningen när det man letar efter uppenbarar sig är en härlig känsla. Men att traska rakt in i djungeln utan någon stig eller annat att följa är inte att rekommendera för den vanlige turisten.
Många av de bunkrar som finns på Saipan har kvar sina kanoner som gör dem lite extra intressanta att söka upp. De kan vara lite svåra att hitta och vegetationen gör sitt för att skydda och dölja dem. Värt att nämna är också att ruinerna är skonade från klotter. Monument finns det också gott om, även japanska, sida vid sida av amerikanska och koreanska monument och lika välvårdade. Detta är en stor skillnad gentemot Europa där tyska monument hålls på behörigt avstånd från andra och helst i skymundan. Andra platser erbjuder en magnifik utsikt över hela ön eller (farligt) branta stup där havets vågor vackert (och brutalt) piskar in mot klipporna. Men det finns också lugna stränder med klart vatten för den som efter en dag i historiens spår vill svalka av sig i 30 gradigt vatten. För den som vill utforska det som Saipan erbjuder den WW2 intresserade så bör man avsätta 5–6 dagar på plats. Har man rest så långt så ska man absolut göra det. Närheten till Tinian gör det också möjligt att göra en dagstur för att ta del av den minst lika intressanta WW2 historien som Tinian har att erbjuda.
Saipan är för övrigt en gästvänlig ö med lugnt tempo och tropisk värme året runt. Tyvärr kan man se att ön drabbades hårt av pandemin 2020 (Covid). I huvudorten Garapan finns flera butiker och restauranger som står tomma eller t.o.m. övergivna och lämnade åt sitt öde. Något man också ser när man reser runt på ön. Antalet herrelösa hundar vittnar också om detta vilket alltid är smärtsamt att se för en hundmänniska som mig. Turismen är troligtvis inte ens i närheten av vad den var före pandemin. Man kan också se flera bostadskomplex stå tomma och öde eller att byggen abrupt avstannat. Men för de turister som kommer finns ändå allt man behöver, prisvärda hotell, restauranger och en massa att se och uppleva.