Tinian

I juli 1944 hade amerikanska marinkåren och armén som ett första delmål i operation Forager (erövringen av Nordmarianerna) erövrat Saipan. Nästa mål i operationen var Tinian, som ligger endast ca fem kilometer söder om Saipan. Likt Saipan så fanns det flygfält som amerikanarna kunde bygga ut och använda för räder mot det japanska fastlandet och dess öar. Japanerna hade själva använt Tinian som en bas för anfall mot den amerikanska flottan. Det japanska försvaret på Tinian var inte lika omfattande som på Saipan. Tinian var dessutom ganska flackt och svårare att bygga ett effektivt försvar på. Antalet försvarare uppgick till ca 6000 man och var en blandning av armé, flygvapen och flotta. De som tillhörde armén stod under befäl av överste Kiyochi Ogata. Vice amiral Kakuji Kakuta förde befäl över de som tillhörde flottan. Kapten Goici Oie förde befäl över det manskap som var stationerade vid något av de tre flygfält som fanns på Tinian. Kakuta var den som egentligen hade högst rang men det var ändå Ogata som blev den som ansvarade för försvaret av Tinian.

Amerikanarna diskuterade lämpliga stränder för en landstigning och valet föll på två små stränder på öns nordvästra sida som fick namnen White 1 och White 2. Japanerna hade förväntat sig en landstigning längre söderut och det var också där som tyngdpunkten av deras försvar hade förlagts. Den 24 juli inledde den amerikanska 2:a och 4:e marindivisionen landstigningen på Tinian efter att de lämnat hamnen på Saipan. Motståndet var som väntat svagt även om sporadiska strider uppkom. Landstigningen hade precis som på Saipan föregåtts av ett intensivt bombardemang för att försvaga det japanska försvaret. Marinkåren kunde därför ganska obehindrat föra både material och manskap i land för vidare framryckning söderut. Trots japanska motattacker nedkämpade marinkåren det japanska försvaret effektivt och efter en vecka var Tinian säkrat och erövrat. Marinkårs generalen Holland Smith ansåg att invasionen av Tinian var ”den perfekta amfibieoperationen i Stilla havet”. Tinian var också det första slaget där amerikanarna använde napalm i ett försök att förstöra sockerfälten där japanska soldater kunde gömma sig.

De japanska förlusterna uppgick till 5500 varav många valde att begå självmord i stället för vanäran att hamna i fångenskap. Bl.a. begick samtliga tre befälhavare självmord. Precis som på Saipan kämpade japanska soldaterna furiöst, om än inte i lika stor skala som på Saipan. Därför kunde endast ca 500 tillfångatogs. En del japanska soldater höll sig gömda i grottor ända fram till krigsslutet, en del längre än så. Av de ca 16 000 marinsoldater som landsattes dödades endast ca 300 och ca 1500 sårades. Precis som på Saipan valde hundratals japaner (civila och soldater) att begå självmord genom att hoppa ut från ett brant stup på södra Tinian mot klipporna och havet nedanför.

På Tinian fanns det tre flygfält som japanerna hade byggt och två av dessa byggde amerikanska ingenjörstrupper ut. De fick namnen North Field och West Field. Störst blev North Field som när den var klar i februari 1945 bestod av fyra start- och landningsbanor ca 2,5 kilometer långa. Banorna kallades från norr till söder för A (Able), B (Baker), C (Charlie) och D (Dog/Delta). I anslutning till dessa byggdes också ett flertal byggnader med olika funktioner, typ logement, mässhallar, officersklubbar, matsalar, kök, kapell, teatrar, konferenser, administrationshus. Hela Tinian blev som en mindre stad där allt kretsade kring flygfälten, i synnerhet North Field.

Flygfälten lades under USAF XXI Bomber Command som stationerade 313th Bombardment Wing på Tinian. 313th utförde med sina B-29 Superfortress regelbundna räder mot japanska mål på Filippinerna, Okinawa, Iwo Jima och fastlandet. Bl.a. utgick plan som deltog i den massiva räden mot Tokyo den 9 och 10 mars, 1945, från Tinian. En räd som resulterade i ca 100 000 döda och en miljon hemlösa. Under 1945 och fram till krigsslutet i september 1945 var Tinian och North Field det största och det mest trafikerade flygfältet i världen. Sammanlagt fanns det 265 B-29 stationerade på Tinian.

I maj 1945 stationerades 509th Composite Group till Tinian och förlades i sydvästra delen av North Field. Deras uppdrag var att utföra specialuppdrag mot japanska mål och omgavs av en sekretess och var delvis avskurna från den övriga basen. I början på augusti 1945 tillkännagavs 509th egentliga syfte med sin närvaro och som definitivt satte Tinian på kartan. Tidigt på morgonen den 6 augusti, 1945, lyfte B-29, Enola Gay, med en besättning på tolv man under ledning av överste Paul W Tibbets från bana A (Able) med destination Hiroshima i södra Japan. Ca sex timmar senare var de framme vid målet och släppte världshistoriens första atombomb. Bomben kallades för Little Boy och var frukten av det amerikanska Manhattan projektet som hade pågått sedan 1942 och gick ut på att framställa en atombomb.  

Uran och andra komponenter till Little Boy hade under stor sekretess transporterats till Tinian i slutet på juli av kryssaren USS Indianapolis. På Tinian hade den sedan under lika stor sekretess monterats ihop och via en specialbyggd grop (Atomic Bomb Pit no. 1) med hydrallyft lastats på Enola Gay timmarna före uppdraget. Little Boy vägde ca fyra ton och var utrustad med ca 60 kg uran som gav en sprängkraft på ca 15 ton trotyl. Bomben detonerade för att uppnå maximal effekt på ca 600 meters höjd. Den förstörde allt inom en radie av ca 1,6 kilometer och dödade ca 100 000 människor direkt eller under de följande dagarna och veckorna. Efter utfört uppdrag återvände Enola Gay till Tinian utan missöden. Hela uppdraget tog ca tolv timmar att genomföra. Förhoppningen från amerikansk sida var bomben skulle få japanerna att inse det meningslösa med att fortsatta kriget och i stället kapitulera.

Men japanerna hade inga planer på att kapitulera och därför beslöt amerikanarna att släppa en andra atombomb. Tidigt på morgonen den 9 augusti lyfte Bockscar (även det en B-29) med världshistoriens andra atombomb från bana A (Able). Denna bomb hade lastats via den andra gropen för ändamålet (Atomic Bomb Pit no. 2). Kapten var major Charles W. Sweeney och destinationen var Kokura i södra Japan. Vädret över Kokura var dock molnigt och sikten dålig och Sweeney beslöt därför att fortsätta mot det sekundära målet Nagasaki. Det var molnigt även över Nagasaki men en lucka i molntäcket gjorde att man strax efter kl. 11 lokal tid kunde släppa den andra atombomben. Denna atombomb kallades för Fat Man och detonerade på ca 500 meters höjd för att uppnå maximal effekt. Fat Man vägde ca 4,5 ton och var utrustad med ca sex kilo plutonium som gav en sprängkraft motsvarade ca 21 ton trotyl och förstörde allt inom en radie av 1,6 kilometer. Komponenter till Fat Man hade levererats till Tinian i slutet på juli och monterades ihop under största sekretess innan den lastades på Bockscar. Tanken var egentligen att uppdraget skulle genomföras den 11 augusti men väderprognosen såg inte lovande ut och därför tidigarelades uppdraget.

Fat Man dödade mellan 40 000 – 75 000 direkt eller under de följande dagarna och veckorna. Troligtvis hade Fat Man dödat fler om den detonerat på rätt plats. Siktförhållandena var inte de bästa vilket gjorde det svårt att lokalisera platsen och i stället kom den att släppas ca 2,5 kilometer fel. Detta gjorde att sprängradien blev mindre än planerat eftersom bomben detonerade på en plats som var omgivet av berg. Bockscar kunde inte återvända till Tinian eftersom hon redan vid avgång hade problem med bränsletillgången. I stället landade Bockscar på Okinawa med mer eller mindre tomma bränsletankar. Från amerikanskt håll planerade man även en tredje bomb, men eftersom Japan kapitulerade den 15 augusti blev det inte nödvändigt.