Botn


I det norska länet (fylke) Nordland upprättade den tyska ockupationsmakten under kriget ett stort antal krigsfångeläger för främst sovjetiska krigsfångar, men även jugoslaviska och polska krigsfångar deporterades till Nordland. Ca 30 000 sovjetiska, ca 2500 jugoslaviska och ca 1000 polacker skickades till Nordland där deras huvudsakliga uppgift var att utför slavarbete med att bygga vägar och järnvägar i detta svårtillgängliga och karga landskap. I anslutning till dessa arbeten upprättades primitiva krigsfångeläger där fångarna under miserabla förhållanden tvingades bo.

Ett sådant läger låg i Botn (svenska Botten), ca åtta mil väster om Bodö och ca två kilometer öster om Rognan. I juli 1942 anlände 463 jugoslaviska med båt till Botn för att användas arbetskraft för att bygga ut vägen mellan Langset och Saltnes. Det norska vägväsendet hade redan 1940 påbörjat vägbygget av riksväg 50 men tyskarna ville påskynda arbetet och beslöt därför att krigsfångar skulle nyttjas som slavarbetare. Dessa fångar kom att inhysas i ett läger som låg inklämt mellan berg och dalar men strategiskt nära vägbygget. Senare skickades även sovjetiska och polska krigsfångar till Botn. Men den stora delen av serber gjorde att flera av lägren kallades för de serbiska lägren. Lägret låg först under SS kontroll men under 1943 övertogs det av Wehrmacht.

Förhållandena i lägret och vid själva vägbygget var katastrofala, framför allt de sovjetiska krigsfångarna behandlades brutalt eftersom de sågs som undermänniskor. De jugoslaviska och polska krigsfångarna låg inte långt efter. Svält, hårt arbete, misshandel och sjukdomar bidrog starkt till en hög dödlighet bland fångarna. Avrättningar förekom regelbundet då fångar anklagades eller gjorde sig skyldiga till brott som av tyskarna bestraffades med döden. Lägerchefen Fritz Kiefer gjorde sig känd som en brutal och hänsynslös kommendant. Förutom tyska vakter fanns även norska vakter som även de gjorde sig skyldiga till krigsbrott. Under 1942 och 1943 avrättades 344 jugoslaviska krigsfångar.

Just sträckan mellan Rognan och Saksenvik har kommit att kallas för Blodsvägen eftersom en jugoslavisk krigsfånge i juli 1943 sköts till döds av en vakt under arbetet. Hans bror som också var krigsfånge målade då ett kors med broderns blod på bergsvägen intill där han sköts. Lägrets relativa närhet till Sverige (ca fyra mil fågelvägen) gjorde att ca 30 fångar försökte fly till friheten i Sverige. Det ogästvänliga landskapet gjorde det dock svårt att fly, men några lyckades medan andra inte lyckades nå friheten i Sverige.

När krigsslutet kom i maj 1945 hade lägret övergetts av tyskarna och kvar fanns bara sovjetiska krigsfångar. De som behövde fick medicinsk behandling och efter ca tre månader återfördes de till Sovjetunionen där de gick mot ett okänt öde. Krigsfångar sågs av Stalin som potentiella förrädare och inte sällan fick de se sig fängslade när de återvände till Sovjetunionen. Som ofta är det svårt att uppskatta antalet fångar som hamnade i lägret under dess existens och lika svårt är det att uppskatta antalet döda.

Nuvarande status: Raserat med museum/monument (2023).

Läge: 67°06' 02.58" N 15°25' 49.60" E (museum) 67°05' 38.42" N 15°28' 32.39" E (War cemetery).

Att ta sig dit: Bil.

Kommentar:

Vid Saltdalsmuseet i Rognan finns ett intressant museum som heter Blodveimuseet och handlar om de tyska krigsfångelägren i Saltdal och det slavarbete de tvingades utföra. Det ligger i en rekonstruerad barack med många intressanta föremål, bilder och information. Längs vägen mellan Rognan och Botn har korset som målades av den mördades bror återskapats och det finns även ett monument längs vägen tillägnat krigsfångarna. Delar av Blodsvägen är idag en del utav E6 och den kallas också officiellt för det som ett minne av de umbäranden bygget av den innebar.

Vid själva lägret finns dels en tysk krigskyrkogård för ca 4700 tyskar som stupade under kriget i Nordnorge, dels en jugoslavisk krigskyrkogård samt ett minnesmonument tillägnat de sovjetiska krigsfångarna som dog i Norge och som begravdes på platsen. Vid den tyska krigskyrkogården finns en minnessten tillägnat de ca 1800 sjömän som följde med det tyska slagskeppet Scharnhorst i djupet när hon sänktes den 26 december 1943. Stenen var vid mitt besök väldigt sliten och mossig och texten var svår att tyda.

Vid den jugoslaviska krigskyrkogården ligger 1657 jugoslaver begravda varav över 1000 är okända. Ett tiotal meter norr om kyrkogården, i en liten sänka, finns det faktiskt fortfarande spår av lägret som gör platsen än mer intressant. Man måste dock känna till detta eftersom det inte finns något som informerar om spåren.

Litteraturtips: Storeng, Odd: Krigsfangenes historie – Blodveien i Saltdal (1997).